tisdag 29 december 2015

Nytt år, ny kalender

Det är mellandagar och hög tid att köpa en ny almanacka. Ska det vara nödvändigt, säger någon. Finns det inte en kalender på datorn kanske? Jo, men den duger inte, om man älskar papper som jag gör. Som de flesta gör. De, som spådde pappersalmanackans död för några år sedan, ska veta att det såldes sju miljoner kalendrar förra året och marknaden är på uppgång. Dagarna ilar och vi kan inte göra något åt det. Kanske en papperskalender, som vi kan hålla i, ger oss en illusion av att vi kan kontrollera tidens flykt....

I dag får du och jag och vem som vill trycka almanackor och sälja. Så var det inte förr. Vår svenska tryckfrihetsförordning firar 250 år nästa år men almanacksfrihet har vi bara haft sedan 1972.  Dessförinnan, alltsedan 1747, hade Kungliga Vetenskapsakademiens rätt att ge ett enda förlag tillstånd att trycka almanackor. Bakgrunden var 1) att man ville förhindra att det kom ut felaktiga almanackor och  2) förbättra Vetenskapsakademiens ekonomi.


Det finns alla de sorters almanackor, små och stora. Jag föredrar en stor med spiralrygg. Varje dag har en egen sida och längst upp står veckonummer, dagens namnsdagar, dagens nummer på året och antal dagar kvar till årets slut. Längst ned på varje sida en liten trekant som jag får riva bort. I dag är  dag 363 och det är två dagar kvar av år 2015.

I tidningen Svensk Bokhandel läser jag att det är främst kvinnor som köper almanackor. Är det kvinnor som tar på sig uppgiften att skriva in och komma ihåg släktens och vännernas bemärkelsedagar? Gott nytt år!


onsdag 23 december 2015

Verkligheten bakom filmen "Carol"



Benved i december
"Carol" är julfilmen alla väntar på nu. Ett drama som har sitt ursprung i ett ungt butiksbiträdes plötsliga förälskelse i en välbeställd medelålders hemmafru (spelad av Cate Blanchett).

Filmen bygger på boken "The Price of Salt", med biografisk bakgrund, som Patricia Highsmith (senare berömd deckardrottning) gav ut under pseudonymen Claire Morgan. Hon var 28 år när hon 1948 arbetade extra i leksaksavdelningen på varuhuset Bloomingdales, Manhattan, för att få råd med psykoanalys (för att bearbeta sitt dilemma att hon, som drogs till kvinnor, stod inför att gifta sig med fästmannen, romanförfattaren Marc Brandel. Giftermålet blev inte av).

En decemberdag steg en ensam, vacker kund i minkpäls in på leksaksavdelningen. Kvinnan, mrs E R Senn från New Jersey, köpte en docka av Highsmith. Hon hade redan skrivit en bok som ännu inte var utgiven. Nu satte hon sig, som träffad av blixten, samma kväll skrev synopsis till en kärlekshistoria mellan en ung expedit och en mogen kvinna, ett utkast som sedan alltså blev till en roman utgiven 1952. Patricia Highsmith och mrs Senn sågs aldrig igen efter dockköpet. "Carol" bygger istället på författarens ettåriga relation med societetskvinnan Virginia Catherwood.

Av en slump hittar jag tidningen Julstämning från 1987 när jag julstädar. Det välmatade numret innehåller bland annat en underbar artikel om Hertha Hillfon som kallas "årets konstnär". Den ger också läsaren en märklig berättelse av Patricia Highsmith. Detta är inte en julnovell som handlar om hur en god givare blir rikligt belönad utan motsatsen; en rik kvinna är snäll mot en tiggarpojke men blir bestulen och som en följd av det går hennes äktenskap i kras. Författarens budskap verkar vara: var god mot de fattiga och du får ditt liv förstört. Hurdan var hon, denna Patricia Highsmith som dog 1995 i Locarno 74 år gammal --- ensam, rik och berömd?  Jag vet bara att hon, som vi alla, hade sina egenheter. Hennes favoritdjur var sniglar. Några fick följa med på fester där de trakterades med salladsblad.

söndag 20 december 2015

God jul till alla, kända och okända

"Ifall ni tycker att det är många av de saker ni önskat er som inte har kommit, och klapparna kanske inte är fullt så många som annars, så kom ihåg att den här julen finns över hela världen en förfärlig massa fattiga och svältande människor. Både jag själv och min Gröne bror har måst sätta igång med att samla ihop mat och kläder och också leksaker till de barn, vilkas far och mor inte kan ge dem någonting, ibland inte ens ett mål mat."

Låter inte detta som om det kunde vara skrivet inför den här julen? När vi, som har, gärna vill dela med oss, inte bara till nära och kära utan också till alla nyss hitkomna. Men raderna ovan skrevs av jultomten år 1931.

Jultomten som Tolkien såg honom.
Stilen är darrig men så är också tomten gammal, hela 1931 år. Varje jul har han mycket att berätta för barnen om sin tillvaro uppe vid Nordpolen. Hela året arbetar han med att samla ihop och slå in julklappar. Nordpolsbjörnen biträder honom och allt vore frid och fröjd om det inte varje år inträffade stora katastrofer av det ena och andra slaget som barnen får höra allt om. Dessutom har tomten de elaka ovättarna (som rider omkring på fladdermöss) att tampas med. Man förvånas att det går iväg några julklappar alls.

Tolkiens bok kom 1976.  Den mycket lästa boken från Sigtunastiftelsen är lagad med röd tejp.
Tomtens spökskrivare är ingen annan än J R R Tolkien som skickade ett julbrev till sina barn varje år från 1920 fram till mer än 20 år senare. Breven finns samlade i "Father Christmas letters"  som kom på svenska samma år (i översättning av Åke Ohlmarks) under titeln  "Breven från Jultomten".

Så här ser Nordpolsbjörnen ut. Han heter Karhu, det är ett arktiskt namn (vid Nordpolen talar alla arktiska). N P B till vänster betyder förstås North Pole Bear. 


fredag 11 december 2015

Fantastisk nobelpristagare Underbar novellprisvinnare

Ska parterna som deltar i Parismötet komma överens om ett avtal som kan dämpa våra fotgropar och minska uppvärmningen? Ska vi själva, var och en, klara att ändra våra vanor? Vi måste göra vårt bästa.

Fotgropar är inte mitt ord, jag har lånat det från Stina Stoors bok Bli som folk. Det är en bok med nio noveller som kom tidigare i år på Norstedts och tilltalar mig mycket. Inte bara för att berättelserna  handlar om livet i den västerbottniska landsbygd där jag själv har rötter. Alla måste tycka om den här författarens högst personliga språk. Stina Stoor använder vissa ord och meningar på mål men hon ger oss framförallt fyndiga egenskapade uttryck och närgångna iakttagelser av människors beteende. Det hon skriver känns självupplevt. Det är lätt att förstå att den här unga skribenten vunnit såväl Västerbotten-Kurirens novellpris som Sveriges Radios novellpris.

Annars säger jag som Lydia Davis "Jag är inte trött på alla bra böcker. Jag är bara trött på romaner och berättelser. Jag vill inte bli uttråkad av någon annans fantasi". Davis tycker nog som jag att det är underbart roligt att Svenska Akademien i går förärade nobelpriset i litteratur till journalisten och fackboksförfattaren Svetlana Aleksijevitj. Jag gruvar mig för att läsa hennes böcker men förstår att det är angelägen litteratur. Hoppas att fler internationellt erkända författare av sakprosa kan komma ifråga för priset i framtiden.

måndag 7 december 2015

Lydia Davis vinner mark

Hur kunde Paul Auster skilja sig från Lydia Davis? Hon som är så klok, humoristisk och genomskådande! Men han klarade kanske inte av att Lydia Davis är den bättre författaren av de två. I går skrev Sigrid Combüchen fint om henne i SvD. Det är roligt att fler och fler upptäcker den här  amerikanska mästare på korta berättelser (ibland superkorta berättelser på en eller två meningar).



En hjärtskärande kortnovell i volymen The collected stories of Lydia Davis handlar om när f d maken kommer tillsammans med nya frun för att hälsa på sin son.  I once had a clear idea of the sort of woman he should marry whe he married again but none of his girlfriends was quite what I had in mind and this one least of all.

Lydia Davis kan skriva långt också. Helen and Vi: A Study in Health and Vitality omfattar 47 sidor och är ett porträtt av två äldre kvinnor: Vi som har afroamerikanskt ursprung och Helen som växte upp på en bondgård med svenska invandrarföräldrar. Helen går in för att reducera sitt bohag. Jag känner igen mig där. Det är dags att skära ner, rensa ut, ge bort, göra sig kvitt. Få det snyggt och sparsmakat och lättstädat runt sig. Dit är jag på väg......

Varför köpte jag då sex böcker på biblioteket i Märsta häromdagen? För att bibliotek ofta rensar ut väldigt bra böcker och för 20 kronor -- mindre än vad en glass kostar -- kan jag ha dessa böcker så länge jag vill och när jag har läst dem kan jag smyga tillbaka böckerna på biblioteket. Det är säkert någon annan som vill fynda Darling River av Sara Stridsberg eller träna sin franska med hjälp av en Maigret-deckare,

söndag 6 december 2015

Vakande ögon

Rökning leder till svår ohälsa, snabbar på kroppens åldrande och lägger ofta en människa för tidigt i graven. Alla vet det men människor röker ändå på ett obekymrat sätt. Nu talas om att förse cigarettpaketen med avskräckande bilder och större varningstexter. Bra.

Jag vill att man också sätter en bild av ett par stora ögon på varje cigarettpaket. Forskning visar att åtgärden skulle hindra många från den otrevliga vanan att kasta ifrån sig tomma paket på gatan. En förklaring kan vara att skräp med ögon på gör att man känner sig observerad och vi vill gärna bete oss lite bättre när någon ser oss.

Kanske kan cigarettpaket med ögon på till och med få människor att röka mindre?

Del av skulptur av Hertha Hillfon

 

lördag 5 december 2015

Läsk och rökning påskyndar åldrandet


Vår kronologiska ålder säger inte allt om oss. När vi blir äldre försvagas kroppens  organ via molekylära processer och detta biologiska åldrande påskyndas om vi har en ogenomtänkt livsstil. Forskare vid universitetet i Uppsala har funnit att ett vanligt blodprov kan visa hur gamla vi egentligen är. Genom att analysera proteiner i blodprovet går det att beräkna en individs  ålder, vikt, längd och höftomkrets. Spännande! 

Forskarna i Uppsala tänker sig att ett användningsområde för det nya blodprovet är att motivera människor till en förbättrad livsstil -- sluta röka kanske eller motionera mer. Eller dricka mindre läsk. Forskarna fann att såväl rökning som läskdrickande hos en grupp på 1000 försökspersoner ökade den biologiska åldern med 6 år! Vill vi motverka kroppens åldrande hjälper det att äta fet fisk, motionera mycket och dricka måttliga mängder kaffe.

Ett annat användningsområde är kriminaltekniska utredningar. Genom att analysera proteinprofilen i ett blodprov (kan även göras på torkat blod) från en brottsplats kan man skapa en ny sorts fantombild av gärningsmannen.



Sverige

- See more at: https://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2915059-drick-lask-och-bli-flera-ar-aldre#sthash.QCga9Lw5.dpuf

Sverige

- See more at: https://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2915059-drick-lask-och-bli-flera-ar-aldre#sthash.QCga9Lw5.dpuf

torsdag 3 december 2015

Vattenkris får mig att vakna

I Sigtunastiftelsens stora byggnad finns ett rum med skylten "Eftertankens rum" på dörren. Det är ett högt beläget rum som gjort för meditationer. I själva verket kommer namnet av att det tidigare stod en vattentank i rummet.

Eftertanke är att inse att det hade varit bättre att tänka och handla i förväg. I går blev det en vattenläcka i Sigtuna och vi fick veta att vattnet kunde vara en hälsofara, alla måste koka sitt dricksvatten. På nätet kunde vi se var det skulle stå vagnar med vatten att hämta.

Detta är med internationella mått en ytterst liten kris -- så många miljoner människor har vare sig vatten, mat eller värme i tillräcklig grad -- men en liten panikunge gav den ändå upphov till. Vi hade bara kastruller och tillbringare att tappa upp vatten i och klockan 21 stängdes vattnet av. Varför hade vi aldrig köpt de vattendunkar som vi talat om att skaffa?

Klockan 8 i morse släpptes vattnet på igen, tack och lov. Men allt dricksvatten måste fortfarande kokas tills annat besked kommer. Nu ska vi köpa vattendunkar. Och en brandfilt. G och jag har ju bestämt oss för att vara kloka, förutseende och handlingskraftiga.  

lördag 28 november 2015

Hur minska på osten?

Från min karmstol i vardagsrummet har jag uppsikt över ett körsbärsträd med ett stort skatbo. Den här veckan har skatorna besökt sitt bo då och då. G säger att skatan brukar börja bygga på sitt bo vid nyår men nu är det bara vecka 48. Beror beteendeförändringen på det varmare klimatet?

Snart börjar det 12 dagar långa  klimatmötet i Paris när världens ledare ska enas om åtgärder för att minska den globala uppvärmningen. Allihop håller vi tummarna för att det ska gå bra, utan incidenter av någon sort.

Vad gör jag själv för att stoppa utvecklingen mot ett varmare klimat? Jag sopsorterar, äter nästan inget kött, återanvänder i möjligaste mån. Säkert kan jag göra mer. I Svenska Dagbladet idag säger Hanna Bronlinson, handläggare på Naturvårdsverket, att svensken bör minska på köttet -- vår genomsnittskonsumtionen är nu 87 kg per person och år  -- samt dra ned på ost eftersom kor avger metangas. Det krävs 10 liter mjölk för att göra 1 kilo ost och klimatavtrycket blir stort i de länder som exporterar ost till oss.

Det blir svårt att minska på ost men jag får försöka. Förra månaden bodde jag några dagar hos ett franskt par på landet i Normandie. Där lärde jag mig att en god, mogen, mjuk Camembert sviktar när man klämmer på den. En sådan ost är otroligt njutbar. Fast, icke-sviktande Camembert smakar gips, tycker en fransman.
Så här ser korna ut i Normandie
Min barnbok Lilla vinterboken med bilder av Kristina Digman finns på tyska under namnet So ist der Winter. Boken har valts ut till Klima-Buchtipp Dezember 2015 av tyska akademien  för barn- och ungdomslitteratur, det vill säga att man rekommenderar den som en bok om klimat- och hållbarhetsfrågor. So ist der Winter  kommer nu att säljas med kvalitetsmärkningen "Gütesiegel der Deutschen Akademie für Kinder- und Jugendlitteratur". Roligt!

torsdag 26 november 2015

Göran Bergengrens nya bok "Korp"






Är korpen vår märkvärdigaste fågel? Man får det intrycket när man läser Göran Bergengrens nyutkomna bok "Korp" med fantastiska bilder av Gebbe Björkman. Min vän Göran -- författare, Atterbomkännare, allmänt kunnig biolog och fågelskådare --  har studerat korpen på ett ingående sätt alltsedan ungdomen och ger oss lustfylld läsning om den svarta fågelns alla egenheter och tecken på klokhet. Bra julklapp till en fågelvän.



Häromdagen såg G hur en sparvhök slog ned en fågel och snabbt flög iväg med den. En svart fjäder med vita prickar låg kvar på marken efter attacken. G vet inte säkert vilken fågel det rörde sig om. Kan det vara hackspett? 

tisdag 24 november 2015

Grattis till Augustpriset!

Grattis till de tre Augustpristagarna som utsågs i går! Jag har inte läst någon av deras böcker men det måste förstås åtgärdas. Får börja med den begåvade Jonas Hassen Khemiri, prosopagnostiker precis som Dostojevski. Kan ansiktsblindhet, för oss andra en förarglig funktionsnedsättning, vara en tillgång för skönlitterär författare? När kommer en litteraturvetare att skriva avhandling om den betydelse som prosopagnosi har för författarens verk?  

I en intervju (DN 17 maj 2011) förklarar Jonas Hassen Khemiri att han kopplar sitt skrivande till sin ansiktsblindhet och att han är fascinerad av fotografi. Han säger så här:
-- Det kommer från en känsla av att inte ha ett minne, eller i varje fall ett osäkert, fragmentariskt minne. Särskilt oförmåga att åtskilja ansikten. Därav min fascination för fotografi. Det händer något när det som sker blir möjligt att dokumentera.

Jag älskar också att titta på bilder. När man inte kan minnas ansiktsdragen hos en människa, så är det fint att ha dem fastnaglade på en bild. Och fotografier är ett bra hjälpmedel. På varje arbetsplats ska det finnas en stor tavla med bilder och namn på alla anställda, som en hjälp för alla som har svårt att minnas ansikten och namn. Finns det inte plats för en sådan tavla? Använd en pärm istället.

söndag 22 november 2015

På spaning efter hålvägar

Mina vänner i Paris -- där man i dag tvekar att ta tunnelbanan och vistas på ställen med mycket folk -- är nu så mycket som möjligt i sitt trygga hundraåriga normandiska korsvirkeshus som jag hade förmånen att gästa några dagar förra månaden. Det är lätt att bli förtjust i det böljande normandiska landskapet. Även Marcel Proust, som mest uppehöll sig på badhotellen vid havsstranden på besök i Normandie, hade blick för det gröna landskapet. Han skrev så här: "Jag avundas den som kan tillbringa hösten i Normandie, förutsatt att han kan tänka och känna. Dess marker, aldrig särskilt kalla, inte ens på vintern, är de grönaste som finns, naturligt gräsbevuxna utan minsta lucka... "
För den som  älskar att Proust finns boken En sommar med Proust utgiven tidigare i år på Atlantis.

De smala vägarna på den normandiska landsbygden, täckta av ett skuggande valv av trädkronor, är nedsänkta i landskapet på samma sätt som gamla vägar i England. Kan det vara gamla hålvägar som breddats med tiden? Någon läsare som vet mer om detta?

Här står G i den gamla djupa v-formade hålvägen.
När jag letade på nätet fick jag upp en artikel om hålvägar vid Kalmarsand nära Bålsta skriven av Börje Sandén. Eftersom han hade bifogat en schematisk karta över området gav G och jag oss iväg för att leka arkeologer och söka upp vad som beskrivs som det största hålvägssystemet i Mälardalen. Lite letande blev det men vi fann området och kunde begrunda de före detta ridvägarna som skapades under yngre järnålder och medeltid. Det är svårt att förstå att ansvariga myndigheter inte har satt upp en informationsskylt vid dessa intressanta och fantasiväckande fornlämningar.
På den här gamla hålvägen, som breddats till u-form av hästdragna kärror,  tog sig  människor fram redan under yngre järnålder.

lördag 21 november 2015

Inte rädda men vaksamma

Efter de senaste terrordåden kommer världen inte att bli sig lik igen. Det öppna samhället blir mindre öppet. Den digitala övervakningen kommer att öka. Det kommer att skapas nya regler och lagar. Vi uppmanas att inte vara rädda men samtidigt ska vi vara vaksamma -- till exempel reagera för  kartonger och väskor utan ägare. Fler än jag frågar sig nog om det är nödvändigt att åka in till Stockholm. Kanske kan mitt ärende uträttas på hemorten? Jag vill resa till Danmark och se den pågående utställningen på Louisiana, men vad kan inte hända där, tänker jag, och stannar hemma.

Jag längtar efter att resa till England också men icke att jag tar den risken när min fantasi skenar iväg och säger mig att det kan vara Londons tur nästa gång. Tur att nätet finns. Vill jag uppleva främmande kultur kan jag gå in på www.bbc.co.uk/ahistoryoftheworld/ och ta del av världshistorien sedd genom 100 föremål som presenteras av Neil McGregor på British Museum i stimulerande, populärvetenskapliga föredrag.

Digitaltmuseum.se ger möjlighet att titta på föremål från flera svenska muséer. Inga föredrag men man får fakta om olika redskap, vapen, leksaker, tapeter, musikinstrument, vapen, vantar  eller vad du kan vara intresserad av. En chans att se det som annars förvaras i arkiv och magasin.

I min trädgård blommar fortfarande den lila luktärten

lördag 14 november 2015

Något att tacka för

För längesedan arbetade jag som matskribent på tidningen Vi som numera kommer ut varje månad istället för varje vecka. I senaste numret, som jag bläddrade i på biblioteket, såg jag på insändarsidan ett tack till mig och min kollega Cajsa Stenmark för en månadsmeny som vi publicerade i nr 30/31 1975. En läsare har plockat fram våra recept och vill nu, 40 år senare, tala om att vår meny hjälper henne att styra upp sin mathållning idag. Fantastiskt!

Här är några saker som jag själv vill tacka för:

Tack försynen för att jag hade rest hem från Paris innan nattens förfärliga terrordåd inträffade. Jag tänker på mina vänner i Paris och stadens alla övriga invånare. Alla gråter vi för Frankrike i dag. Je suis Paris.

Tack för varje dag vi inte drabbas av blodiga terrorhandlingar i vårt land.


Tack för att det finns bibliotek. Så fattigt mitt liv hade varit utan alla bibliotek och alla kunniga, sympatiska bibliotekarier som gett mig tillgång till all världens litteratur.

Tack till alla författare som gett mig kunskap, underhållning, livsvisdom.

Tack för att det fortfarande finns papperstidningar och pappersböcker. Det är inte samma sak att ligga i soffan och läsa på en skärm.

Tack till den som uppfann tvättmaskinen. Tack för tvål på flaska.

Tack alla som skickar in roligheter till Dagens Nyheter och får mig att fnissa. Här är några färska exempel:
• När höstlöven faller vet jag inte om jag ska kratta eller påta.
• Lagets nyckelspelare var den mest dyrkade.
• Kan man säga att någon som är lång och smal är högoktanig?

Tack till alla pedagoger som lärt mig så mycket. Och gett mig saker att grunna över. Jag hittade nyss min gamla betygsbok. Jag var ett flitigt, skötsamt, stillsamt barn. Ingen påstod heller något annat. Ändå hade jag sänkt ordningsbetyg de första sju terminerna i skolan. Obegripligt.

 Paris i oktober. Ett paradisäppelträd har tappat blad och frukt.


söndag 8 november 2015

Stöldsäkra dig!


Gatukonst i Paris
Nej, jag blev inte av med mina pengar i Paris. Inte den här gången. Min ryggsäck har en ficka på ryggsidan och det var där jag försiktigtvis förvarade plånboken efter att ha drabbats av ficktjuvar förra gången jag besökte staden. Jag hade inte hunnit varna mina vänner som båda fick blixtlåsen på sina ryggsäckar uppslitna; bara tur att där inte fanns något av värde att hämta.
Fönstergaller  i Paris
Efter att vänner hade råkat ut för inbrott i stugan i Roslagen under hösten, och efter att en väninna vid samma tid drabbades av en ficktjuv inne i centrala Stockholm och en kvinna i Sigtuna blivit rånad  och fråntagen både sin plånbok och sin bil, har jag funderat på begreppet stöldsäkring. Vi vet att vi kan drabbas av inbrott så vi skaffar de säkraste dörrlås som marknaden kan erbjuda. Men hur stöldsäkrar vi vår egen person?

När jag nyss skulle resa bort för att hålla föredrag hade jag förargligt nog glömt kort och pengar  hemma. En bekant på perrongen i Märsta räckte mig en hundralapp, det var allt hon hade på sig. Jag  tvekade om jag skulle låna den, men kvinnan sa att hennes väninna kunde lägga ut för kaffet de skulle dricka tillsammans.

Det är klokt att göra som min bekant och stöldsäkra sig. Lämna alla kort hemma när man vet att man inte behöver dem. Bara ta med så mycket pengar som man planerar att göra av med. Har man den stora oturen att råka ut för ficktjuvar eller väskryckare blir man inte av med så mycket. Och jag fortsätter nog att lägga pengarna i ryggsäckens ryggficka.
Förälskade låser fast sin kärlek vid en bro över Seine

onsdag 4 november 2015

När kommer min robot?

I dag är onsdag och då brukar vi veckohandla. Det kan bli både dyrt och tungt. Finns det en lösning?  Jag fick just ett nyhetsbrev som berättar att två av de män som tog fram Skype tillsammans med Niklas Zennström lanserar ett nytt företag i dag: Robotbolaget Starship Technologies.

Enligt en pressrelease har Starship tagit fram en robot som kan bära två matkassar och leverera dem inom 5-30 minuters avstånd från butiken. Kan någon stjäla varorna på vägen? Nej, matkassarna är inlåsta i roboten. Bara den som har beställt varorna kan låsa upp roboten med hjälp av en app.

Jag bor 12 minuter från butiken, en robot skulle klara det fint. Men det är en smal gata utan trottoarer och tänk om den blir påkörd? Klarar roboten att öppna dörren och gå i trappor? Och kommer butiken att ha plats för alla robotar som samlas där i väntan på att deras mattar och hussar har handlat klart? Gå runt och plocka ihop varor efter min inköpslista är den kanske inte programmerad att göra.



tisdag 3 november 2015

I Paris (3)



Berthillon har den godaste glassen i Paris. Godaste brödet köper man hos det klassiska bageriet Poilâne på 8 Rue du Cherche - Midi, grundat 1932 av Pierre Poilâne från Normandie. Russinbullarna förstår jag mig inte på -- späckade med russin är de alldeles för söta -- men deras miche, ett runt, tungt surdegsbröd (se ovan) som man kan köpa valfritt antal skivor av om ett helt bröd är för mycket, är underbart smakligt.

Likaså är ställets äppelbakelser gudomliga: äppelklyftor bakade i ett skal av smördeg och strödda med ett kryddat socker som fortfarande är knastrigt efter gräddningen. 

söndag 1 november 2015

Skandal, Svenska Institutet i Paris! (Paris 2)

Hur många gånger har man inte hört att parisarna är arroganta och otrevliga?  Till och med Christian, som själv är parisare med sommarhus i Normandie, säger det här: en fransman är som en arg italienare, och argast är man i Paris.

Efter fem dagar i Paris kan jag konstatera att alla har fel. Parisarna är oändligt vänliga och hjälpsamma! Mina vänner och jag behövde bara stå lutade över kartan en halv minut så skyndade en vänlig människa fram och frågade om vi behövde hjälp. Sedan blev det ofta ett kort samtal och vi fick höra något intressant om den stadsdel där vi råkade befinna oss.

Man kan upptäcka Paris på egen hand och det var så hittade den idylliska gatan Rue Dieulafoy med sina vackra hus i olika pastelltoner och gammaldags gatlyktor. Vi hittade också på egen hand till Promenade Plantée, ett fyra kilometer långt järnvägsspår tre våningar upp som skulle rivas när någon fick den ljusa idén att istället göra ett vackert promenadstråk.  
Promenade Plantée är en flera kilometer lång promenadväg på ett gammalt järnvägsspår.
Bäst man vandrar på det gamla järnvägsspåret överraskas man av det här huset med jättelika skulpturer som skjuter ut ur fasaden.
Dock, har man bara några dagar på sig för att uppleva den franska huvudstaden är det klokt att ta hjälp av Paris Walks som ordnar engelskspråkiga stadsvandringar i skilda delar av staden. Garanterat lärorika och underhållande stadsvandringar i olika delar av staden! Om du är i Paris, titta om det inte ligger ett program från Paris Walks på hotellet. Vi gick en promenad i Hemingways fotspår en dag och en guidad tvåtimmars vandring i Marais-kvarteren en annan dag, kolossalt givande.

Vår guide pekade ut Svenska Institutet som ligger i Marais-området och mina vänner och jag avslutade promenaden med kaffe där. Kaféet -- som borde vara ett skyltfönster för god svensk design -- var trist som en tillfällig kantin för hemlösa. Påver miljö, skitiga dukar på borden. Den stora gården utanför institutet, som alla förbipasserande kan se, hyser gamla lastpallar i ett hörn, tomma fruktlådor i ett annat hörn och diverse skräp i ett tredje hörn. Mitt på gården såg vi trasiga vita säckar med utspilld jord som tydligen hade rymt en sommarutställning och sedan fått ligga kvar. Som besökande svenskar kunde vi bara skämmas och sucka över att våra skattemedel förslösas. Vem är chef för Svenska Institutet idag?

onsdag 28 oktober 2015

WHO manar oss att minska på kött och korv

Charkuterier, även kallat processat kött, har en klar koppling till cancer. Sambandet mellan rött kött (nöt, fläsk, lamm och vilt) och cancer är inte lika kristallklart men troligen ger också sådan mat en ökad risk för cancer. Det har WHO kommit fram till efter att ha gått igenom  800 forskningsrapporter som pekar åt samma håll. Vi bör hålla igen på kött, korv, skinka och pastej.

Det här har sagts förr, men det är bra att också WHO har sagt ifrån. Kommer människor att lyssna? Jag vet inte.

Daniel Kahneman har skrivit den utmärkta boken Tänka, snabbt och långsamt. Han pekar på att vi gärna använder ett snabbt, bekvämt sätt att fatta beslut. Ser något gott ut och luktar på ett oemotståndligt sätt, som rökt korv kan göra, hugger vi på det, utan eftertanke. Istället för att tänka långsamt: Är den här maten verkligen bra för mig? Kan jag äta något bättre?

I gårdagens tidning frågar Dagens Nyheter tre människor om de kommer att ändra sina matvanor.
Två svarar att de redan äter mycket lite kött. Den tredje, en ung man vid namn Mikael, svarar "Kanske, om jag får informationen svart på vitt, men jag är skeptisk".

WHO:s uttalande är i svart på vitt. Men unga män har alltid trott sig stå ovanför sjukdom och död. Mikael, som säger att han äter rött kött fyra gånger i veckan (och charkuterier dessutom gissar jag), skulle göra klokt i att från och med i dag börja tänka långsamt och byta till mer fisk och grönsaker.

måndag 26 oktober 2015

I Paris (1)

Vintertiden började i går när vi gick omkring i huset och ställde om klockorna. I Paris, som jag just besökt under några dagar, börjar vintern den 15 oktober. I alla fall gäller det stadens gräsmattor. Från mitten av oktober till mitten av april ligger de i vintersömn och då är det inte tillåtet att störa dem.

Nästa skylt talar om fästingar: hur de ser ut, vilka sjukdomar de ger och hur man känner igen symtomen. Kan fästingproblemet vara så stort i Paris att man måste varna för det? För alla parisare som har möjlighet att dra till landet när helgen kommer är det förstås värdefull information.


Den tredje skylten i den lilla parken utanför hotellet handlade om råttor, ett relevant ämne i Paris. Från mitt fönster kunde jag på kvällarna se hur djuren sprang omkring och stojade i parken. Myndigheterna försöker att minska antalet råttor men framgången lär vara försumbar så länge man ser baguetter som folk kastat ifrån sig och så länge som stadens gallerklädda soptunnor ger råttorna fri tillgång till sitt innehåll.

söndag 11 oktober 2015

Skottarna är värst

Vårt lilla mullbärsträd har tappat alla blad, likaså mullbärsbusken "Mulle". Än är det inte för sent att plantera något och jag vill verkligen rekommendera "Mulle" som nu, efter tre år hos oss, har burit rikt och lät oss skörda de godaste bär under juli, augusti och september. 
Mullebäret är först rött och mognar till ett svart, aromatiskt bär.
Fortfarande ser jag vattenskidåkarna susa fram på Garnsviken men snart blir det stopp för det, snart kommer det första snöfallet. På Grönland har folk en farlig massa ord för snö, har vi hört. Nu säger man i Skottland att där finns ändå fler,  hela 421 snöord!

Ja ja, vi har nog lika många i svenska språket om vi räknar ihop dem på samma sätt som skottarna: 1) alla ord som har samband med snö eller betyder snö (snöblask, snösmältning, puder, snöflinga o s v), 2) alla dialektala ord från norr till söder som har med snö att göra och 3) alla ålderdomliga ord för snö som ingen levande människa har hört eller använder i dag.


Skottarna verkar vara pigga samlare. Så har man hittat 369 ord som har med kulspel att göra. Nu har turen kommit till regn-orden. De verkar också vara en hel hoper, säger man vid University of Glasgow.

torsdag 8 oktober 2015

Stort pris till Sara Danius

I dag tillkännager Sara Danius vem som får årets Nobelpris i litteratur. Lika oerhört spännande varje år. I förrgår fick akademins sekreterare själv ett fint pris: Gerard Bonniers essäpris på 100 000 kr för essäsamlingen "Husmoderns död". Har du ännu inte läst den, gör det!

Boken innehåller 49 oavbrutet underhållande essäer och när man har läst ut den -- jag plöjde en essä varje dag i somras -- vill man bara ha mer. Därför hoppas jag att akademiarbetet inte tar all tid utan att det finns stunder för Den Ständiga att skriva på. Vi är många som vill ha en nya essäer framöver.


onsdag 30 september 2015

Fint i Nässjö

Var härförleden i Nässjö och blev förtjust. En trevlig liten stad med ett fint kulturhus, en stad byggd runt en vacker sjö som inte är större än att man lätt kan promenera runt den.

Dessutom hittade jag vad man saknar överallt annars: på stationen stod en fimpsamlare ovanpå en papperskorg. Här kan rökarna kasta sina fimpar istället för att skräpa ned. Må andra städer anamma detta!

Vid den vackra sjön i Nässjö finns en trädgård med allehanda växter att beundra. Bland annat denna vackra körsbärsbenved.
 

lördag 26 september 2015

Varför så stora tidningar?

Har jag gjort ett bestående avtryck i svensk tidningshistoria? Jag är glad att kunna svara ett självsäkert ja på den frågan. Det var jag som krympte tidningen Vi. Som nytillträdd chefredaktör gick Allan Larsson runt och pratade med alla Vi-journalisterna. När turen kom till mig påpekade jag att tidningen var för stor och det blev otympligt om man ville rycka ut en särskilt intressant  sida att spara i en pärm. Tidningssidorna borde bli mindre.

Allan Larsson förstod sig inte varje gång på ett klokt förslag, men den där gången lyssnade han och såg raskt till att tidningen krymptes från 23 x 30 cm till det nättare formatet 22 x 27 som den fortfarande har.

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har också minskat också sina überstora format till ett mindre, mer läsarvänligt. Jag har väntat på att brittiska tidningar ska ta efter, men britter är nu en gång ett konservativt släkte och The Daily Telegraph är fortfarande stor som ett kafébord (37 x 58 cm).

Men vad händer nu? Dagens Nyheters lördagsbilaga växer och växer och visar nu måtten 26 x 36 cm.
Den går inte att få in i hyllan. Detsamma gäller tidningen Författaren som svällt till 24 x 34 cm. Jamen, vad är det här? Var vi inte överens om att spara på jordens resurser? På träd till exempel?  

Senaste numret av Författaren samt ett nummer från 1989.




onsdag 23 september 2015

Lejon i mössa

Får man ta sig vilka friheter man vill i det offentliga rummet? Naturligtvis inte. Men det här tilltaget, att hänga en mössa på ett av de pampiga lejonen i Kungsträdgården, må vara förlåtet. Bilden är tagen av Carin Ardelius.


På lejonets bröst hänger en skylt som hänvisar till hemsidan Den stora stickningen med många bilder på roliga mössor.  Får ta mig en funderare på om jag ska sticka mig en Äppelmössa.

söndag 20 september 2015

Edmund de Waal skriver porslinets historia

Haren med bärnstensögon av engelsmannen Edmund de Waal är en bok som många av oss har läst med stort intresse. Boken, som tog författaren sju år att skriva, har i dag översatts till 30 språk och sålt i 1.5 miljoner exemplar.

Edmund de Waal är inte bara en skicklig faktaboksförfattare, han är i första hand keramiker och porslinsfantast. Om några dagar släpps hans nya bok The White Road som handlar om porslinets historia. Jag ser fram emot att läsa den!

Den som har vägarna till London kan besöka Royal Academy of Arts och se utställningen White: A project by Edmund de Waal (från 26 september).


lördag 19 september 2015

Broccoli, supergrönsak som vinner mark



Det är krusifera grönsaker -- det vill säga gröna bladgrönsaker i kålfamiljen -- som ger hälsa. Det står allt mer klart. Intresset för kål av olika slag ökar också  i landet och en produkt som säljer väldigt mycket mer än förr är broccoli. Den svenska konsumtionen av broccoli ökade med närmare 21 % under förra året och det är rätt mycket.

Jag tror ökningen beror på resultatet av en undersökning vid Harvard University (Brain, Behavior and Immunity) som svenska tidningar skrev om i början av 2014.  En kronisk inflammation i kroppen orsakad av västerländsk mat anses i dag vara en viktig orsak till hjärtsjukdom, diabets, stroke, cancer och demens. Samma inflammatoriska processer verkar ha samband med psykisk hälsa. En 12-årig  studie på drygt 43 000 kvinnor 50--77 år visade att de som konsumerade mycket sötade drycker, vitt mjöl, rött kött och margarin hade 29-41 procent större risk att drabbas av depression än de som konsumerade mindre inflammationsframkallande mat som till exempel olivolja och gröna bladgrönsaker.

Broccoli, tillsammans med sockerärter, är den gröna matens absoluta listetta, om du frågar mig. Härlig konsistens, underbar umamismak. Och dessutom nyttig.  I kväll blir det anti-inflammatorisk,  depressionsbortjagande broccoli till middag.


söndag 13 september 2015

Dickens skapade inte Mr Pickwick

Var får du dina idéer ifrån? Den frågan tror jag alla romanförfattare och låtskrivare får. Hasse Alfredsson brukar visst svara "från en liten butik i Köpenhamn". Bara nyss fick vi veta att Astrid Lindgren var inspirerad av några galna filmscener med Mary Pickford när hon skrev om Pippi Långstrump.

Nu läser jag i New York Times Book Review  (som Sigtunastiftelsen roligt nog prenumererar på) att Dickens inte alls skapade romanhjälten Mr Pickwick, det gjorde istället illustratören Robert Seymor. Han hade kommit överens med sin förlagsredaktör om att rita bilder föreställande gentlemannen Samuel Pickwick på äventyr, därefter skulle man hitta en författare att skriva text till bilderna.  Projektet fick titeln  "The Posthumous Papers of the Pickwick Club" och Charles Dickens utsågs till skribent.

Dickens samarbetade endast en kort tid med Robert Seymor. Därefter var han trött på att dikta till färdiga illustrationer, och fortsatte att skriva om Mr Pickwick utan tecknarens hjälp. Copyright pratade man inte om på den här tiden. Dickens gjorde som Arvid Lagercrantz, han följde upp en annan mans idé, bara det att Seymor levde fortfarande. Vad tyckte han om att bli frånstulen? Ja, att Seymor tog livet av sig 1836 kan ha att göra med Dickens tilltag. Mer kan vi läsa i boken "Death and Mr. Pickwick" av Stephen Jarvis.

onsdag 9 september 2015

Oavslutade böcker

Det finns verk som man börjar läsa, men efter 20 sidor har man lessnat och lägger boken ifrån  sig. Ett exempel är Boken om San Michele av Axel Munthe som är för tråkig för att vara läsbar. Hur kunde den bli en bestseller på sin tid?
Bild av Will Burnett
Alla författare har verk som de aldrig skrivit klara. Böcker som de lessnat på och lägger ifrån sig. Ibland handlar det om förlamande skrivkramp. Själv har jag en nästan färdig faktabok och tre barnböcker i datorn och de stannar där. Det var från början ganska dåliga idéer.

Jag läser nu om en nyutkommen bok med titeln  Greatest Books You´ll Never Read: Unpublished masterpieces by the world´s greatest writers som behandlar oavslutade verk av 78 berömda författare med försök till förklaringar varför författaren inte gick i mål.

-- Jag ska be att få .... jaa ....  kaffe och en mandelkrok, sa jag på Ritorno vid Odengatan.
-- Kaffe och en mandelkrok....... kaffe och en mandelkrok......  det låter som början på en dikt, sa mannen bakom disken.
Kanske det. Men ingen av oss där vid bakelsedisken hade den poetiska ådran nödvändig för att avsluta dikten.

måndag 7 september 2015

Jag är Ingrid

Ingrid Bergman var en rastlös person som drogs till nya boplatser i främmande länder, nya män och arbetsuppgifter tillsammans med nya regissörer. Hennes begåvning, charm och esprit gjorde henne till en människa som man gärna hade velat få träffa. Hennes barn älskade henne och längtade alltid mer efter henne än hon längtade efter dem, upptagen som hon var av att filma och att spela teater på olika håll i världen. Utan tvivel betydde ändå de fyra barnen väldigt mycket för henne. Hon såg sig som deras vän.

Allt detta får man veta i den nya dokumentärfilmen "Jag är Ingrid", en välgjord film av Stig Björkman.
--Nog var det synd om barnen som såg så lite av sin mamma, sa jag efteråt.
-- Men de hade ändå sin mamma. Jag tycker mer synd om Ingrid Bergman som förlorade båda sina föräldrar som barn, sa mitt biosällskap.

söndag 6 september 2015

Hjälp till flyktingar

Huvuddelen av Svenska Dagbladet i dag handlar om flyktingkrisen. Man har t ex ställt frågorna 1) Hur borde vi agera gemensamt för att lösa flyktingfrågan? och 2) Vad gör du själv för att hjälpa? till en rad personer. Där här är vad jag skulle ha svarat:

1) Sverige måste snabba upp omhändertagandet av flyktingar. I dag är handläggningstiden omkring ett år. Så länge måste dessa utsatta människor gå omkring och vänta, sysslolösa, sedan har de rätt att börja läsa svenska. Slöseri med flyktingarnas tid, slöseri sett ur landets synpunkt.

2) Alla har råd att skänka något. Jag skänker pengar via Svenska Kyrkan, postgiro 900122-3.

Svenska Dagbladet har på söndagarna bilagan SvD Resor och mat. Den bilagan är sig lik, den handlar om allt annat än livsfarliga resor i öppen gummibåt. Vi får veta hur man chartrar ett eget flygplan och vi kan läsa annonser för kryssningar till Karibien.

Ett företag har låtit pengarna för sin planerade konferensresa till Rom gå till flyktinghjälp istället. Så kan fler företag och enskilda göra.

onsdag 2 september 2015

Så minns jag Oliver Sacks

Neurologen och författaren Oliver Sacks dog i söndags, 82 år gammal, i cancer. Jag har i många år läst hans böcker och hans artiklar i The New Yorker  -- artiklar som kunde handla om neurologiska fall men också om New Yorks flora, ett av Oliver Sacks stora intressen var botanik.

Sedan tio år tillbaka har jag tänkt på den här brittisk-amerikanen som min vän. Han var en oändligt begåvad och oändligt vänlig och förekommande person. Han fick ett par hundra brev i veckan och  svarade på de flesta, tror jag. Det vill säga, hans assistent Kate Edgar svarade på breven. Oliver Sacks använde inte dator så det var till Kate Edgar jag skickade ett mejl våren 2005 med frågor om ansiktsblindhet till Oliver Sacks. Han, liksom jag själv, kännetecknades av detta handikapp. Döm om min glädje när jag nästa morgon -- nästa morgon! -- hittade ett tre sidor långt fax med utförliga svar från den upptagne, världskände författaren. Och några dagar senare kom samma svar i form av vanligt pappersbrev!

Man måste älska en sådan person. När jag sedan skickade min färdiga bok om ansiktsblindhet Vem var det där? tackade Sacks direkt och skrev några vänliga rader om att han tyvärr inte kunde läsa svenska men att min bok gav ett positivt intryck.

Oliver Sacks skrev en gång  i The New Yorker att gingkoträdet tappar sina blad samtidigt en viss dag på hösten, alla på en gång. Jag ska se om det stämmer för mitt gingkoträd i Sigtuna.


lördag 29 augusti 2015

Möte med Kerstin Ekman

När jag inte kan sova på natten --  det händer ett par, tre gånger i veckan -- tycker jag att det är störande, men samtidigt får jag tillfälle att ta fram en bok och läsa en timme. Förr var folk alltid vakna en timme eller två på natten och man talade om första och andra sömnen. Detta har Roger Ekirch skrivit om i sin bok At Day´s Close.

Kerstin Ekman, Sigtuna litteraturfestival
Mellan första och andra sömnen läser jag just nu Kerstin Ekmans bok om Clas Bjerkander Då var allt levande och lustigt och har kommit halvvägs. Vill man tränga in i hur det var att försöka ta sig fram som ung och studiebegåvad på 1700-talet ska man läsa denna oavbrutet intressanta skildring av linnélärjungen, prästen och naturforskaren Bjerkander (1735-1795) som var född fattig i bortskymdhetens Västergötland men under hela sitt liv skrev ned dagliga, noggranna observationer av naturen och till slut blev ledamot av Vetenskapsakademien.

Förra helgen medverkade Kerstin Ekman vid Sigtuna litteraturfestival i ett samtal med Eric Schüldt. Hon fick frågan hur hon kunde låta bli att fabulera i sin bok.
-- Respekt för Bjerkander! Hitta på är min starka sida, men här blev det en utmaning att inte hitta på något och jag har inte saknat fabulerandet.

Kerstin Ekman sa att hon inte precis valde att skriva om den här personen, hon fick bara en sådan fascination för Clas Bjerkander och det som är svårt är intressant. Jag tror att vi kan hoppas på fler böcker av liknande slag för Kerstin Ekman är intresserad av att skriva om människans förhållande till naturen. Hon berättade att hon sett guckusko på just den plats där Clas Bjerkander sett samma orkidé.
-- Växter kommer tillbaka år efter år och det ger mig en evighetskänsla, sa Kerstin Ekman.

Efteråt frågade jag Eric Schüldt om det inte finns en tendens hos allt flera av dagens svenska författare att frångå fabulerandet och skriva om verkligheten. Han bekräftade min spaning. Vi lever i en sådan artificiell mediavärld med påhittade historier. Då är det skönt för både författare och läsare att få hålla sig till det som verkligen har hänt.








fredag 28 augusti 2015

Att bli lite bildad

Så blir du bildad är rubriken på en ambitiös artikelserie som gått i SvD den här sommaren. Tanken är att olika artiklar om konst, litteratur, musik m m ska göra läsarna lite mer vittra. Den senaste artikeln införd i dag är skriven av Olle Josephson och efter att ha läst den vet jag, att jag aldrig kommer att kunna göra anspråk på att vara språkligt bildad.

Så här står det: "Den som ska behärska textvärldarna måste ha ett metaspråk. Inte för tal om innehåll, upplevelser och estetiska kategorier -- utan om struktur och sammanhang. Den ena texten kan hänga ihop tack vare tematisk disposition och styckeinledande kärnmeningar. I den andra knyts resonemanget med kausala sambandsord och retoriska frågor. Sådant måste man kunna se". Jag är rädd att jag inte har ett metaspråk. Finns det en kurs jag kan gå?

Varför vill vi så gärna vara bildade? För att vi tror att vi samtidigt med ökat vetande ska få en förfinad själ, bli en bättre människa. Där bedrar vi oss. Bli lite bildad hjälper inte, vi kommer ändå alltid till korta och blir aldrig de sagolika medmänniskor som vi önskar att vara.


måndag 24 augusti 2015

En solig hälsning från Birgitta Holm

Söndag inledde jag med att lyssna på litteraturvetaren Birgitta Holm som samtalade med Alexander Crawford om sin bok Språnget ut i friheten. Hur blev den till? var första frågan.
-- Konsten ger mig ibland en stark, fysisk förnimmelse av frihet. Hur bär sig konsten åt? Vad är en konstupplevelse? Jag satt och grunnade på det i en stuga i Tiveden när min man samtidigt var döende i cancer, svarade Birgitta Holm.

Olika verk har gett henne starka ögonblick och ett sådant verk är Bellmans dikt  Liksom en herdinna vardagsklädd. "Jag satt och förberedde en lektion om Bellman när den dikten slog mig".  Selma Lagerlöf och Karin Boye är ett par andra favoriter. Selma Lagerlöf, anser Birgitta Holm, är en mästare i att hantera energier. "Hon har en förmåga att sätta våra hemliga energier i rörelse".

Birgitta, vackert klädd i rosa topp, svart kofta och gröna pösbyxor, ger själv intryck av att vara fylld med positiv energi -- vi vet alla att hon älskar att dansa -- och påminner om Caroline af Uggla, samma tunna kropp, samma yviga gester, samma sätt att stå. Jag köpte hennes bok, jag vill läsa mer om de uppenbarelser, epifanier, som litteraturen har gett henne, och bad henne att signera den. "En solig hälsning", skrev Birgitta i min bok.

söndag 23 augusti 2015

En stordag i Sigtuna

I går, lördag, var en stor dag i Sigtuna, en stordag skulle man ha sagt i mitt Västerbotten. Hela stan  var fylld av författare och läsintresserade. Först lyssnade jag på Agneta Pleijel som samtalade med Dan-Erik Sahlberg på Sigtunastiftelsen om boken Spådomen -- en flickas memoarer.  Agneta Pleijel, i hästsvans och grånande pannlugg, sa att hon ville skriva om sin uppväxt precis som det var, oförfalskat, och att det hade varit mycket svårt, hon var nära att ge upp flera gånger. Vad glada vi är, hennes fans, att hon skrev boken klar! Och att hon gjorde den sann och inte skrev en roman om alltsammans! Kan vi då vara säkra att alltihop är sant? Man kan förstås inte lita på sitt minne, sa Agneta Pleijel. Vad läsaren får är hennes upplevelse av sina år som barn och ungdom. En strålande bra bok, tro mig.




torsdag 20 augusti 2015

Litteraturfestival i Sigtuna

I övermorgon, lördag 22 augusti, öppnar Sigtuna litteraturfestival igen. Två dagar med massor av författare som ger oss intressanta föredrag. Vi bokmalar får fullt upp för det blir många föredrag som krockar med varandra! Det börjar för min del med Agneta Pleijel följt av Beate Grimsrud på lördag förmiddag och sedan Thomas Lerner och Therese Bohman på eftermiddagen. Söndag tänker jag lyssna på Birgitta Holm och Kerstin Ekman.  Jag ser fram emot helgen!

tisdag 18 augusti 2015

En eftermiddag på Söder

"I dag börjar vi med höst- och vintertidtabell" meddelade SL i går. Är hösten här nu? Nej, vädermässigt har sommaren just börjat. Det är först de senaste dagarna som jag har kunnat bada i Mälaren varje morgon -- en smula kallt men skönt.

I går eftermiddag drack jag kaffe vid Mariatorget i Stockholm vilket jag kan rekommendera. Man sitter i fin grön miljö några meter från gatan och slipper det värsta trafikbullret men har massor med intressanta människor att titta på. Läste The New Yorker och skrattade åt detta:
En plågad Gud ligger på analyssoffan uppe bland molnen med sin änglaterapeut bredvid. Terapeuten  har tre olika repliker och vi läsare får rösta på den som är roligast.
A. -- När insåg du första gången att du egentligen är kvinna?
B. -- Jag föreslår att du tar en vilodag.
C. -- Du vet väl att du har makt att påverka vad du känner.

A får min röst. Jag gick Hornsgatan fram till Slussen och mötte kändisfotografen Ulla Montan (jag är nästan säker, hon bor i krokarna) och sedan Pia Johansson (jag är helt säker) som hade vita långbyxor och vit, vid blus med guldtryck. Hemkommen såg jag att idegransbären börjat lysa i orange. Kanske är det lite höst i alla fall.

tisdag 11 augusti 2015

Hur stoppar man kommuntjuven?

Det verkar finnas människor som missuppfattat ordet kommunalt. De tror att kommunalt betyder att de får förse sig av det som är bekostat av alla oss tillsammans. De är kommuntjuvar. Häromdagen skrev en journalist i morgontidningen att han såg en man på Smedsuddsbadet fylla en stor säck med sand som han skulle ta hem till sig. Journalisten konfronterade tjuven och påpekade att man faktiskt inte får stjäla kommunal sand.

I går eftermiddag såg jag en till synes välbeställd, propert klädd kvinna som plockade sig en vacker bukett i en av Sigtunas fina parker. Kanske skulle hon och maken bort på kvällen?

Jag diskuterade med mig själv. Skulle jag gå fram och fråga "Vad håller du på med?"  Påpeka "Jag är kommuninnevånare här, det där är faktiskt mina blommor"?

Tyvärr kom jag inte fram till en bra taktik och gjorde ingenting. Kvinnan gick nöjd iväg med sin bukett. Nästa gång jag ser en kommuntjuv ska jag be att få ta en bild av hennes vackra blommor. Sedan ska jag fråga var hon hittat dem.

måndag 10 augusti 2015

Varning för bokblufföretag!

Har just talat med juristen Mailin Koch på författarförbundet som jag ringde efter att ha sett på nätet att två av mina böcker finns att ladda ned gratis. Det vill säga: gratis om man först går med som prenumerant i ett visst företag. Betala 15.95 dollar per månad och du kan ladda ned tusentals böcker och dataspel, lovar företaget. Man har alltså utan tillåtelse lagt beslag på mina böcker och en massa andra författares böcker som de skor sig på.

Malin Koch lovade att titta på det aktuella företaget. Hon kände redan till att kunden utlovas en gratis första månad och därefter får man en mycket kort tid på sig att avbeställa sin prenumeration. Gör kunden inte det, är hen fast och företaget drar prenumerationsavgift månad efter månad.

Malin berättade att hon och hennes kollegor under våren tittat på liknande företag som lovar tillgång till massor av böcker. Bara det att när kunden betalat för att gå med, finns inga böcker att ladda ned, alltihop är en bluff.

Varning alltså för att gå med i prenumerationstjänster som dessa! Se upp för blufföretag! Stöd inte  fulnedladdade böcker som affärsidé!




onsdag 5 augusti 2015

Från min trädgård -- 4

För några år sedan skrev jag om ett par döda tallar som vi lät kapa grenarna på. Förbipasserande förfasade sig, en man till och med stannade och frågade hur jag kunde ha något så fult på tomten. Han kunde ju inte se att jag hade planterat klätterhortensia intill träden. Nu har hortensian klättrat uppför stammarna och snart nått tallarnas högsta topp, precis som vi ville att den skulle göra. Bilden visar hur vårt eleganta "hortensiaträd" såg ut tidigare i sommar när det blommade för fullt.


lördag 1 augusti 2015

Medicin mot demens

Handen på hjärtat, tänker inte alla vi som kommit upp i åren varje dag samma tanke: måtte de snart  hitta en medicin mot Alzheimers sjukdom. Man vill inte förlora förståndet och bli en börda för sin partner och, senare, för vården.

Kanske är en ny bra bromsmedicin på väg i alla fall. Solanezumab från Eli Lilly, som presenterades vid en stor Alzheimer-konferens i Wahington DC  nyss, har i försök bromsat dåligt minne och försämrad kognitiv förmåga hos människor med lätt demens. Den nya medicinen ses som ett stort steg framåt eftersom den inte bara påverkar symtomen utan också stoppar den plackbildning av amyloid i hjärnan som hindrar neuronerna från att kommunicera med varandra.

Försök med Solanezumab på 1300 personer under tre år har gett bra resultat men många fler kliniska försök måste till innan detta kan bli en medicin som släpps ut på marknaden.

Under tiden får vi göra vad vi kan för att hindra demensen. Låt hjärnan arbeta så mycket som möjligt, är ett råd. Hur kan det hjälpa? Jo, säger demensforskarna, då bygger vi upp en kognitiv reserv så att även om vi skulle drabbas av lite plack mellan neuronerna i hjärnan kan vi ändå klara oss riktigt bra.



fredag 24 juli 2015

Lästips -- Oloflig beblandelse

Sverige är den här sommaren inneslutet i en kalluftsbubbla och vad passar då bättre än att läsa böcker.
Anita Salomonsson kommer från Hjoggböle i Västerbotten, en by varifrån inte mindre än fyra författare härstammar. Anitas bror Kurt Salomonson (ja, syskonen stavar sina namn olika) är en av dem, Per -Olof Enquist en annan. Oloflig beblandelse, Anitas senaste roman, handlar som alla hennes böcker om en verklig person. Läsaren får den här gången möta Sara Greta, en ung kvinna och ett rättsfall från början av 1800-talet.

Oloflig beblandelse är en bok om att vara oäkting. Författaren lyfter fram Sara Gretas svåra öde: när hennes unge make dör har hon ingen arvsrätt efter honom, hennes svärmor föraktar henne och den lille sonen kommer oundvikligen, som född av en oäkting, att behandlas illa.
 
Författaren Anita Salomonsson bor i Umeå. I bakgrunden stadens klassiska kafé Nya Konditoriet där jag träffade Anita  i förra veckan.

Anita Salomonsson har tagit reda på allt om villkoren för kvinnor  i början av 1800-talet och hon har en stark förmåga att göra det förflutna närvarande för oss. En ytterligt välskriven bok som jag vill rekommendera. Perfekt val för en bokcirkel.


torsdag 23 juli 2015

Oro i Umeå

Sanna Lundell berättade i sitt sommarprogram att det varje år anmäls 6 000 våldtäkter i Sverige och  var tredje vecka dödas här en kvinna av sin partner. Det är förfärligt. 

När jag gick förbi en liten grupp unga vuxna vid strandpromenaden i Umeå kunde jag höra två  mansröster. Den ene sa: "Hur kan man släppa ut fanskapet?" Den andre sa: "Han klarar sig inte en dag i Umeå".

Det var inte svårt att förstå vad det handlade om. Det är bara några dagar nu tills Haga-mannen är fri och återvänder till Umeå. Många minns tiden när han fortfarande var på fri fot och spred skräck i staden. Mitt kusinbarn säger att hennes kompis bodde bara några kvarter bort. När de hälsade på hos varandra på kvällen, följes de sedan alltid åt halvvägs hem och så sprang båda det fortaste de kunde tillbaka till sig för att slutligen ringa den andre och försäkra sig. Mitt kusinbarn berättar också hur männen i stan berördes, alla män som rörde sig ute på kvällen kände sig misstänkta.

Alla bävar för vad som kan hända igen. Det blir svårt för Haga-mannens offer att veta att de riskerar möta honom på gatan. Är det rätt att han får återvända till sin hemstad? Å andra sidan, man kan inte hålla en människa inspärrad livet ut (om hen inte har fått livstids fängelse och borde inte  Haga-mannen ha fått det?). I Gislaved, Nora eller Söderhamn hade oron varit lika stor. I Umeå är Haga-mannen en välkänd person nu och man kommer att vara vaksam.




tisdag 21 juli 2015

Drottning Kristina blev med tiden korpulent

Flera dagar i Umeå har jag sökt bästa sitta-med-en-bok-stället. Det finns inte i det påkostade kilometerlånga parkområdet längs älven.


Inte på den underbara ängen utanför länsmuséet


"Låt ängen blomma" är mottot för området kring länsmuseéet.
och inte heller på den tjusiga, breda, parisiskt anlagda Rådhusesplanaden som nu, när den försetts med solbänkar och soffor och fontäner, har en touche av St Tropez.
Rådhusesplanaden mitt i Umeå har en touche av St Tropez
Nej, skönaste platsen för att slå sig ned med en bok är på en av de fyra vita bänkarna i den lilla omslutna trädgården framför Rådhuset, sidan som vetter mot älven. Där sitter man i skuggan av Gustav II Adolf, mannen som grundade staden, men inte 1621 som det står på sockeln till statyn utan 1622, det var först det året som Umeå skickade en representant till Stockholm för att ta emot stadsprivilegierna.

Gustav II Adolf blev med åren tämligen fet, som bekant. Mindre känt är att samma sak hände hans dotter Kristina. Hon blev korpulent, fick man veta i ett välgjort program om drottning Kristina som sändes 13 mars i år i  av redaktionen för radioprogrammet Stil (finns fortfarande att lyssna till på nätet).

Från den vita bänken framför Rådhuset har man utsikt över det gamla och det nya Umeå: Stora Hotellets tegelarkitektur mot sprillans nya vita kulturhuset byggt av glas laminerat i vitt.

söndag 19 juli 2015

Stieg Larssons plats

Kulturtjänsteman 1 (K1):  Det har kommit en propå om att vi borde hedra Stieg Larsson.Vad gör vi?
Kulturtjänsteman 2 (K2):  Ger honom en gata kanske? Han är ändå världens mest kända västerbottning.
K1: En gata är för mycket. Förresten har alla gator i Umeå redan namn.
K2: En plats kanske? Stieg Larssons plats.
K1: Men var ska den ligga?
K2: Jag vet ett prång. Intill vårt nya fina kulturhus, men ändå utanför. Smått symboliskt.
K1: Vi sätter upp en tavla som säger "Stieg Larssons plats".  I samma färg som
stenväggen så ingen lägger märke till den.
K2: Till verket!

Stieg Larssons plats
Så tror jag snacket gick på kulturkontoret i Umeå när det bestämdes tidigare i år att inrätta Stieg Larssons plats: avsides, inklämd, svår att hitta till. Stentavlan med texten "Stieg Larssons plats -- Det fria ordet färdas långt" återfinns bakom cykeln.

Umesonen Lars Widding,  journalist på Expressen och författare som inte heller tillhörde den finlitterära världen, har rönt en bättre behandling. Nyss fick han en fin liten park, Lars Widdings park.
Lars Widdings park
På länsmuséet har Lars Widding ett rum med alla hans böcker på plats. Där kan man också se ett foto från föräldrahemmet på Kungsgatan. Gossen på isbjörnsfällen är den blivande bästsäljarförfattaren.
 

Sätt dig i fåtöljen som kommer från föräldrahemmet och lyssna på Lars Widdings tal till umeborna, säger ett anslag på väggen i rummet. Jag hör inte ett ord. Radion som förmedlar talet är trasig, förklarar man i museireceptionen. Jag föreslår dem att sätta upp en skylt. Varför inte samma skylt som hela veckan varit fäst vid hotellets espressomaskin:  "Avstängd pga plötslig otur. Reparatör på väg!".