I går morse hörde G en duns och tittade ut. Utanför verandadörren kunde vi se två vackra fåglar: en koltrast i dödsryckningar och hans baneman en sparvhök (G säger att det är en sparvhökhane och honom kan man lita på). Båda måste ha fått en kraftig smäll mot vår glasveranda. Sparvhöken blev liggande kvar under några minuter tills den tyckte att jag hade tagit nog många bilder, samlade ihop sina krafter och flög iväg. Kanske hämtade den sin lunch efter en stund. Eller så var det en katt som drog iväg koltrasten, säger G. Borta var den i alla fall när vi kom hem några timmar senare.
