"Leaving home" av Mark Haddon

"The Curious Incident of the Dog in the Night-Time" är den brittiske författaren Mark Haddons mest kända verk. Boken blev en dundersuccé och många har säkert, som jag, läst den och sedan läst om den ett antal gånger. 

I år har Haddon kommit med ett egensinnigt, självbiografiskt verk: "Leaving Home". Egensinnigt därför att så gott som varje sida rymmer av en eller två bilder som kan vara till exempel fotografier (av honom eller hans familjemedlemmar) eller bilder som han ritat eller målat själv för den här författaren är också en begåvad illustratör. A memoir in full colour, som det står på omslaget.

Jag läser om Haddons uppväxt tillsammans med en syster och två vuxna som inte fyller bilden av kärleksfulla, ansvarstagande föräldrar. Han undanhåller inte läsaren att livet  har präglats av psykisk ohälsa. Man blir glad för att få veta att Haddon hittade en trygg, stabil och kompetent livskamrat.

Haddons biografi består av fragment från ett liv. Han skriver ofta om sådant han har glömt. Of this I remember absolute nothing, kan det stå. Han verkar inte vara medveten om det, men Haddon lider troligen av SDAM, severely deficient autobiographical memory, ett syndrom som jag själv har erfarenhet av. För Haddon och för mig är många sidor tomma. Den här författaren har ändå lyckats skriva en mycket läsvärd biografi.

Natt och Dag blir film

Natt och Dag som kom 1919 var Virginia Woolfs andra roman. Huvudpersonerna är en grupp ungdomar i tjugoårsåldern. Däribland suffragetten Mary Datchet som älskar juristen Ralph Denham (namnen Datchet och Denham hämtade Virginia Woolf från vägskyltar söder om London) medan han, som har ett enkelt ursprung, åtrår överklasskvinnan Katharine Hilbery. 

Nu har Natt och Dag blivit till film som släpps i London den 19 juni. Vi kan vänta oss många avsteg från boken. Den matematikintresserade Katherine Hilbery (spelad av Haley Bennett) till exempel drömmer om att bli astronom och studera i Cambridge. Jag ser fram emot att få se den här filmen.

 

 

Allt om AI

I Björkarnas Stad är björklöven lite mer än musöron. Umeå kunde lika gärna ha blivit Rönnarnas Stad. Efter den förödande stadsbranden 1888 ville de styrande kanta gatorna med träd. Rönn, som redan växte på olika håll i staden, var ett förslag. Ett annat förslag var poppel som växer fort och blir stor. Men det var björk som valet föll på med motiveringen att björk trivs bra i trakten och var billig att köpa in.

Turister skulle jag inte råda att komma till Umeå den här tiden. Lika imponerande vackra och prunkande som stadens parker ter sig sommartid, lika ödsliga och magra ter de sig i början av maj. 

Men Bildmuséet är alltid värt ett  besök: en underbart vacker, prisbelönad byggnad med intressanta utställningar som för tillfället handlar om AI: "AI and the paradox of agency".  

Kl 13 varje dag kan man gå en guidad tur och få en introduktion till utställningen. Jag hade tyvärr inte möjlighet, men jag hade bort ta chansen att grundligt sätta mig in i alla delar av denna storartade och ofantligt ambitiösa utställning som visar på AI:s möjligheter men också ställer sig kritisk. Utställningen pågår t o m 17 januari 2027. Gratis inträde. Ett fint kafé (med utsikt mot älven) finns i huset. 

Kommer konstnärer att använda sig av AI? Javisst. Men inte författare väl? Jodå. De gör det redan.

Jag minns farhågorna när datorerna kom. Tekniken skulle påverka skrivandet till det sämre. Kunde man överhuvudtaget skriva poesi på dator? frågade sig många.

Det här textila verket, över ju meter högt, är gjort av Paola Torrres Nunez del Prado från Peru visas på Bildmuséet i Umeå. En gång varje eftermiddag flyger en drönare under ett bedövande oväsen över "landskapet"som förändras kraftigt. Associationen till krig är omedelbar.