lördag 16 september 2017

Hur såg Marie Antoinette ut?

Var Marie Antoinette vacker? Det är något jag har tagit för givet -- hon var ändå en omsusad drottning -- men i The New York Review  läser jag att den franska drottningen hade ett utseende som ställde hennes porträttmålare inför en grannlaga uppgift: ett porträtt av drottningen måste vara likt men på samma gång smickrande. En som som klarade den utmaningen bra var Elisabeth Louise Vigée Le Brun, en vacker, förmögen och framgångsrik fransk konstnär som målade drottningen fyra gånger.

Mot slutet av sitt liv skrev Elisabeth Louise Vigée Le Brun en handbok för porträttmålare. När man målar kvinnor måste man smickra dem, tala om hur söta de är, vilken vacker hy de har och så vidare, det får dem att må bra, skrev konstnären.

Använder den som målar självporträtt sig av smicker? Det händer, skulle jag tro. Men knappast Carin Ellberg. Hon är en landets mest kända konstnärer och har målat sitt eget porträtt om och om igen, ibland ett om dagen, alltsedan 1985. På konstgalleriet Andréhn - Schiptjenko i Stockholm visas just nu 622 av Carin Ellbergs självporträtt.

Blir det inte väldigt enahanda bilder? Nej, för utseendet skiftar med kläderna, frisyren, hårfärgen, åldern och dagsformen. Kvinnan på bilderna ser bister, butter, stursk, ledsen, vilsen, ifrågasättande,  avståndstagande eller osäker ut. Är hon glad någon gång? Nej, hon är lika oleende som Karl Nordströms fiskarkvinnor.

måndag 11 september 2017

Tack, Hasse Alfredson!


Farfar Anderssons hus i Malmköping
Ibland går man med en låt i huvudet. Häromsistens var det "Han hade foten i en potta och kunde inte komma loss." Ganska irriterande, särskilt som jag inte kunde mer än just de orden. Försökte nynna på någon annan riktigt bra sång, som "Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma", men det hjälpte inte. Pottan satt ohjälpligt fast till den slutligen lossnade, efter ett par dagar.

Precis som man kommer ihåg var man hörde att någon känd person hade dött -- G och jag tankade bilen vid en bensinstation i Småland när vi fick veta att Diana hade dött, då för 20 år sedan -- så minns man var man mötte en känd person. På restaurang Blå Porten i Stockholm såg jag en gång Hans Alfredson med fru och han såg precis lika rar och finurlig ut som i teve. Den store humoristen finns inte mer, men han blir kvar i vårt minne. 

Bilden visar en privatbostad vid Förrådsgatan i Malmköping där jag var i somras. I det här huset bodde Malmköpings Spritbolags förste disponent Alfred Andersson med familj. Barnen tog namnet Alfredson och ett av barnbarnen, Hans Alfredson, begåvades med ett extra stort mått av varm, skön, dråplig humor som vi alla har haft förmånen att få ta del av. 

söndag 10 september 2017

Christer Lindarw -- här är hans liv

Att läsa sanna historier om andra människors liv är bland det roligaste som finns, medge det. Hur började det för henne eller honom, hur gick det till när hen tog sig fram på tiljorna/i författarvärlden/på idrottsarenan/som designer? Visst vill man veta det?

Hur kom det sig att en klädintresserad kille från Eskilstuna -- som växte upp med sin ensamstående mamma i en etta i Eskilstuna och hade designerdrömmar -- blev en mäkta framgångsrik, applåderad dragshowartist? Den resan är spännande att följa och författaren Christina Kellberg ger oss Christer Lindarws historia, så som han har berättat den för henne, i den stora, läsvärda boken This is my life med så glamoröst omslag att man först tar den för en tung chokladkartong.


lördag 9 september 2017

Jane Austens år i år


Times Literary Supplement 21 juli 2017
Det är 200 år sedan Jane Austen dog och författaren firas stort i Great Britain. Många hyllar henne som en av landets största författare. Jane Austen är rolig och bitsk och Virginia Woolfs åsikt var att  Austen visserligen skrev bra men inte vore rolig to have at home. Många menar nog att Virginia Woolf inte heller hade varit så rolig att få besök av.

I England skojar man om att böcker som handlar om golf, katter och nazister garanterat säljer bra. Eftersom det hela tiden, och särskilt i år, kommer en strid ström av böcker om Jane Austen måtte de också sälja som smör. Ett julinummer av Times Literary Supplement handlar nästan helt och hållet om böcker som olika författare har skrivit om Austen. Kanske borde jag läsa  Growing older with Jane Austen av Maggie Lane? Själv blev hon inte så gammal, bara 41 år, så vad den boken kan lära ut vet jag inte.

Austens romaner är underhållande läsning men, handen på hjärtat, de handlar framförallt om pengar: ung man söker kvinna med pengar, ung kvinna söker man med god försörjningsförmåga. Och som någon har påpekat växlar Austen mellan tre intriger: kvinna möter man men inser inte att han är Den Rätte. Kvinna möter man men han inser inte att hon är Den Rätta. Man och kvinna förälskar sig men föräldrarna sätter hinder i vägen för deras förening.

söndag 3 september 2017

Svampens dag



Morgonens skörd
Eftersom det är Svampens dag (alltid första söndagen i september) gick jag ut i skogen i morse för att leta något matnyttigt. Jag hittade tre mandelkremlor och en sopp, det var allt. Det är retfullt när man vet att svamparna finns där i massor, gömda under jorden som hyfer (tunna svamptrådar). Just i år har de inte skickat upp så många fruktkroppar till oss människor och djur, i alla fall inte i min trakt. Hyferna hade behövt mer regn.






lördag 2 september 2017

Skyddsomslag att hata eller älska



Min kärlek till pockets -- om de inte är tryckta i alltför liten stil förstås -- är stor. Kostar inte mycket, väger inte mycket. Och de har inget besvärande skyddsomslag.

Skyddsomslag ställer till det. Ska jag ha det kvar på boken för att det faktiskt skyddar den? Eller ska jag ta av det före läsning eftersom det vackra omslaget (med bild på författaren) som någon har lagt stor möda på kan bli skadat annars?

Nu har jag fått tag i ett slitet exemplar av Nigel Nicolsons intressanta bok "Porträtt av ett äktenskap" som jag läste för längesedan men tänker plöja igen och sedan ge vidare. Men ska jag då låta omslaget vara kvar? Eller ta bort det för att det är trasigt och boken ser stiligare ut utan?

Skyddsomslag heter jacket eller dust wrapper på engelska och sovraccopperta  (överrock) på italienska. Clement Attlee (tidigare brittisk premiärminister) hatade skyddsomslag. Han skrev i en essä att han alltid tog bort dem från böckerna i sitt bibliotek för  "if they have come to stay, why should they wear their overcoats?"

När jag berättade det här för en bekant talade han i sin tur om för mig vad Churchill sa om Attlee: "A modest man, who has much to be modest about".

onsdag 30 augusti 2017

Livet av Åsa Moberg

Så förvånad man ofta blir när man läser en självbiografisk bok. Den person man läser om är inte alls den man trodde. Jag känner inte Åsa Moberg -- jag bodde i USA när hon slog igenom på Aftonbladet och jag har inte läst någon av hennes krönikor eller böcker -- men jag hade en bild av henne som klok, frimodig och självständig.

Nu har jag läst hennes bok Livet som handlar om uppväxten, föräldrarna, männen och tillvaron fram till omkring 50 år. Det är en mycket intressant berättelse. Åsa Moberg flyttar som 16-åring ihop med en 17 år äldre man som hon beskriver som lång, tjock, med fula tänder, en man som avskydde att kyssas men var en fascinerande person. Han heter Tor-Ivan, driver en fotoskola när paret träffas och kommer ofta hem sent på natten efter att ha ringt och beställt stekt korv av Åsa. I dag tror hon att han arbetade som IB-agent.

Åsa Moberg låter sin sambo bestämma allt: vad hon ska skriva och inte skriva och vilka hon ska träffa. Tor-Ivan skriver en roman som Åsa snällt renskriver åt honom. Eftersom han vill vara ensam författare i huset förbjuder han henne att gå till ett förlag med den roman som hon själv har skrivit, den blir hon tvingad att stoppa undan i en låda. Tänk att hon, feministen, fann sig i detta....

Åsa Moberg tog avstånd från kärnfamiljen och hade i flera år begränsad kontakt med sin egen familj. Kan hennes sambo kan ha legat bakom det?  Efter hans död tar hon i alla fall genast upp kontakten med sina släktingar i Sverige och Finland, kära släktingar som står redo med öppna, varma famnen.

I dag är Åsa Moberg gift med Bror Boije. Låter hon honom få bestämma? Det verkar så. Åsa Moberg får ett stort 10-årigt stipendium och skriver så här: "När jag träffade Bror 2003 bestämde han att jag skulle använda hela summan av stipendiet till att amortera mitt huslån...."


söndag 27 augusti 2017

Plogga och plomenera

Plogga är den nya flugan: att jogga samtidigt som man plockar upp tappade nappar, slängda cigarettpaket och kastade godispapper efter vägen. En utomordentlig hälsotrend som får en människa att må bättre, av tre skäl:
1) man rör på sig, det är alltid av godo,
2) slipper drabbas av den ledsamma nedstämdhet som ful, obehaglig nedskräpning alltid orsakar
3) och fylls av goda känslan man får efter att ha uträttat något bra.  

Jag joggar inte men jag plomenerar, det kan man också göra.
 

Den här sportiga kvinnan har just rusat uppför en hög, brant backe och ska nu hasta tillbaka till vattnet.

I går såg jag plötsligt på vår gata varelser som jag aldrig sett förr: människor som tävlar i extremsporten swim-run. De simmar väldigt långt och rusar sedan upp ur vattnet för att springa väldigt långt. Simma, springa, simma, springa. Så där håller de på. Simma-springa-människorna hinner inte plocka godispapper.   

lördag 26 augusti 2017

På Waldemarsudde

Besökte Waldemarsudde i onsdags där Karin Sidén berättade att muséet hyser en samling på cirka 7 000 verk varav 3 000 är tavlor målade av prins Eugen och cirka 900 är vackra konsthantverksföremål. Så mycket konst samlat med ett säkert öga. Men, hör och häpna, bara 58, femtioåtta, verk av kvinnor! Tyckte kanske inte prinsen om kvinnor eller varför ville han inte gynna dem? Han, som förstod sig på konst, kan ju inte ha tyckt att de goda kvinnliga konstnärerna målade sämre än männen. 

Med många Waldemarsudde-krukor till sitt förfogande kan man göra ett så här vackert arrangemang.
Prins Eugen köpte sitt första verk 1887 och inriktade sig på föreställande konst -- det surrealistiska och abstrakta var inget för honom. Waldemarsudde får fortlöpande värdefulla donationer, nu senast fyra tavlor av Olle Olsson i Hagalund som hänger i en av salarna.

Nästa månad öppnar Waldemarsudde en stor utställning med verk av André Lothe (prins Eugen köpte 17 verk av denne franske målare) och några av hans elever: Georg Pauli, Siri Derkert, Olle Baertling och prinsen själv. Till våren blir det en stor Sigrid Hjertén-utställning. Mycket att se fram emot.

"Det gula parasollet" av Isaac Grünewald
.
"Vårdag från Midi" av John Sten

Den gamla kvarnen, Waldemarsudde




söndag 20 augusti 2017

Fri från migrän

Kristina Ahlström är jurist och har skrivit flera juridiska faktaböcker men hennes två senaste böcker är "Fri från migrän" och "Fri från migrän -- Handboken". 
Kristina Ahlström
Migrän är en svårt handikappande sjukdom och den drabbar främst kvinnor (25 procent av patienterna är män). Hur blir man fri från detta hemska plågsamma som kan hålla en människa borta från jobbet i flera dagar? Jo, säger Kristina Ahlström, man äter rätt, enligt blodsockermetoden. Det betyder att man äter ofta och aldrig så att det blir blodsockertoppar-  och dalar. Kristina har lärt sig att hålla jämn blodsockernivå -- även på resor, konferensdagar och andra dagar med olika utmaningar -- och hon har varit fri från migrän i drygt 20  år nu.

Om jag vore drabbad skulle jag absolut gå in för att testa blodsockermetoden: kostar inget extra, har inga biverkningar. Kristina ger massor av goda matråd i sina välskrivna böcker, matråd för alla slags tillfällen.
"Fri från migrän -- Handboken" av Kristina Ahlström

Jag frågar mig med Kristina Ahlström: varför  är det ingen som forskar på blodsockermetoden mot migrän? 

lördag 19 augusti 2017

100 år av finsk formgivning

Alla intresserade av utsökt formgivning bör vallfärda till Kulturhuset i Stockholm.  Där visas   "100 år av finsk design" som omfattar 200 verk av 29 formgivare. Alla verken ingår i  Rafaela och Kaj Forsbloms samling som de startade för 15 år sedan.
 

Stolen ovan av Ilmari Tapiovaara är världens bekvämaste stol, sa Rafaela Forsblom som var på plats när jag såg utställningen i onsdags.
    

Den vackra stolen med hjärtan i ryggen har stått på Helsingfors järnvägsstation (skymtar på ett foto i bakgrunden).


Här är något att lägga till ditt stora förråd av udda kunskap: den oregelbundet formade glasvas som vi  känner som Alvar Aalto-vasen formgavs till en tävling   vintern 1936-1937. Konstnärens kodnamn för vasen var "eskimåkvinnans skinnbyxor"och Aalto påpekade att  formen kunde användas för "diverse produkter som brickor, fruktskålar eller även som planteringskärl för kaktusar". Vasen har tillverkats i flera storlekar och färger. Den bruna varianten på bilden till höger var den  första.






Några äldre Aalto-vaser. Rött glas får inte längre tillverkas i Finland eller Sverige eftersom det röda färgämnet är skadligt för glasarbetarna. 
   
 
Pantervasen av Saara Hopea är oemotståndlig



 Samlarna Rafaela och Kaj Forsblom som driver konstgalleri  Helsingfors.

tisdag 15 augusti 2017

Bergööska huset i Hallsberg



Svartån rinner genom Mjölby
Ett av mina goda minnen från Mjölby är att solen lyste förbi två enormt höga träd med blodröda blad och in i mitt vindsrum på det ärorika stadshotellet -- före detta Järnvägshotellet, byggt 1873, klätt i målad, korrugerad plåt precis som husen på Island -- hela kvällen.

Min svemesterresa slutade förstås inte i Mjölby, jag fortsatte till Hallsberg. Där lockade Bergööska huset byggt på 1880-talet med fornnordiska stildrag och nu förklarat som byggnadsminne. Huset ritades av ritat av Ferdinand Boberg (hans första uppdrag) och försågs med väggmålningar av  Carl Larsson, gift med Karin vars barndomshem detta var.

Bergööska huset








Karin Larssons värld heter en bok av Lena Rydin som är väl värd att läsa: många  bilder från Karin Larssons liv och trevliga texter. Det är nästan så jag får lust att börja brodera något inspirerad av Karins verk i Sundborn.






söndag 13 augusti 2017

Poirot odlar pumpor

Jag odlar squash och det är väl ingen människa som har misslyckats med den grönsaken men till min ledsnad ser de stora flikiga bladen ut som om de drabbats av pesten. Vad skulle Hercule Poirot ha sagt? Han skulle odla pumpor när han gick i pension. Ja, inte vilka pumpor som helst utan han tänkte sig att förädla fram nya, raffinerade sorter. Det är svårt att tänka sig den berömde privatdetektiven med fingrarna i jorden men Poirot -- som har en egen sekreterare, en butler och en privatchaufför -- hade förstås  en trädgårdsmästare som gjorde jobbet.

Squash med friska blad
Varför var det just pumpor och inte rosor eller luktärtor som Poirot skulle ägna sig åt? Det förklarar Agatha Christie i sin självbiografi. Den första roman av Dickens som hon läste var Nicholas Nickleby och hennes favorit i den boken var den gamle mannen som slängde pumpor över muren till Mrs Nickleby som ett led i sin uppvaktning. Kanske, skriver deckardrottningen, var det därför det fick bli pumpor.

När Agatha Christie var barn red hon gärna på den stora amerikanska gunghästen Mathilde. När hon inte störtade nedför backarna på den likaså amerikanska leksakshästen Truelove (hennes pappa var från USA). Båda dessa präktiga kusar förvarades i ett växthus som kallades K. K eller möjligen Kai Kai, skriver Christie i sin självbiografi. Författare hämtar allt från sitt liv till sina verk. I boken Ödets port från 1973 har Mathilde, Truelove och växthuset K.K. (eller kanske Kai Kai) betydande roller.

Varje gång jag tittar på Engelska antikrundan i teve hoppas jag att någon ska komma och visa upp sina viktorianska porslinsmenyer. I Ödets port står att porslinsmenyer brukade folk ha på bjudningar. Så här, skriver författaren, kunde en meny se ut på den tiden: två soppor, en klar och en redd. Ovanpå det två sorters fisk och sedan två entrérätter (jag vet inte vad det är) och sedan sallad eller någonting liknande. Och efter det åt man stek och därefter kanske en sorbet. Till sist, ovanpå alltsammans, en hummersallad! Fascinerande att få veta vad rika engelsmän åt till middag förr. Bara en sorts stek?

lördag 12 augusti 2017

Cylindrar i konsten

Bara för att  Haren med bärnstensögon var en så suveränt bra bok ville jag också läsa keramikern Edmund de Waals bok Den vita vägen som berättar om porslinets historia.  Dock, man måste vara mer intresserad av ämnet än jag för att orka läsa ut boken.

Men visst är det intressant att vi i Europa inte förrän på 1700-talet kunde tillverka porslin.  Först då hade man begripit att det krävdes två sorters mineral för att göra porslin: petuntse, eller porslinssten, och  kaolin eller porslinslera.

På konsthallen Artipelag utanför Stockholm pågår en utställning med verk av Edmund de Waal samt den italienske målaren Giorgi Morandi. Jag väntade mig alla möjliga vackra kannor och skålar men de Waal visar cylindrar och ingenting annat än cylindrar. Influerad, som jag tror, av Morandi som i minst tre tavlor på utställningen också visar cylindrar.

Tavla av Giorgio Morandi (1890 - 1964).



Ett verk med cylindrar uppställda i hyllor med stora luckor. De Waal kallar verket  Läsaren från 2016, ska minna om konstnärens judiska farfarsfar som förlorade stora delar av sitt bibliotek i Wien.

fredag 11 augusti 2017

Oläsligt

Berättelsen om San Michele av Axel Munthe är en absolut oläslig bok. Det har jag alltid tyckt -- två gånger har jag försökt att läsa den -- och nu har jag mött medhåll.  J M Coetzee skriver i sin självbiografiska bok Pojkår, scener ur ett liv i provinsen att Munthes bok fanns hemma hos hans föräldrar och att han två gånger försökte läsa den men blev uttråkad: ..... kan aldrig lista ut vem Axel Munthe är, om boken är sann eller påhittad, om den handlar om en flicka eller en plats.

Det är så mycket jag inte begriper. Förstår inte hur den boken kunde bli en omtalad internationell bestseller.

söndag 6 augusti 2017

Till Mjölby

Jag visste att jag inte var en hundperson, a dog character, skriver Agatha Christie. Hundar kommer ingenstans om ingen tar med dem ut, sådan ville hon inte vara. Därför åkte hon ensam till Bagdad (och vilken tur, där träffade hon sin andra man arkeologen Max Mallowan).

Jag vill inte heller vara en hundperson. När G inte ville följa med på resan -- jag tror att han tyckte att Mjölby lät ospännande, dammigt och torrt -- åkte jag ensam. Mjölby, kan jag berätta, är en högst charmerande liten stad. Svartån -- som en gång drev de kvarnar som malde det mjöl som gav platsen dess namn -- rinner rakt igenom staden och man har anlagt vackra promenadstråk längs stränderna.

Här finns intressanta hus och vackra skulpturer. Ett stenkast från stadskärnan ligger Kungshögarna, ett stort öppet gammalt gravfält, och Ryttarhagen där man kan vandra och låtsas vara Jane Austen och samtidigt botanisera bland en rikedom av blomväxter.

Bland alla sevärdheter finns minnesplatsen efter Per-Olof Ahl, mjölbysonen som grundade Kapp-Ahl. Här är två minnesmärken i bemålat stål, en damkappa och en herrock tillverkade av Stefan och Johannes Asp, samt växter med textil anknytning.


Säg några växter som är knutna till kläder, uppmanade jag G när jag kom hem. Lin och nässlor, föreslog han. Bra svar, men i Mjölby tänker man längre. Minnesplatsen är smyckad med sockblomma, brudslöja, ulleternell, solhatt och fingerborgsblomma.

Här är några fler planteringsförslag till den som vill anlägga en "textil trädgård": jungfrulin, ringkrage, vårkrage, prästkrage, halskråsdahlia, knappsäv, spetsmössa, munkhätta, stormhatt, korallband, slöjblomma, husarknappar, sammetsblomster och tofslilja.


lördag 5 augusti 2017

Agatha Christie var ansiktsblind

Fredrik Backman, författaren bakom bestsellern En man som heter Ove var sommarvärd nyss. Han berättade att han inte kan beskriva människors ansikten. Jag är ansiktsdyslektisk, sa han. Han får givetvis hitta på egna ord -- det får författare -- men jag gissar att han är ansiktsblind, kan inte känna igen ansikten. Fler framgångsrika författare har kännetecknats av samma funktionsnedsättning. Dostojevskij och Strindberg är bara två exempel.

Agatha Christie var ansiktsblind. Det tänkte jag redan när jag läste The body in the library där Christie skriver att alla blonda kvinnor liknar varandra. När jag sedan läste Ödets port och kom till det här stycket var saken klar: Det är väldigt svårt så här i början, för folk ser nästan likadana ut och går klädda i samma sorts kläder och först vet man inte vem som är vem. Om någon inte är väldigt vacker eller väldigt ful.

Enda sättet att få min starka misstanke bekräftad var att plocka fram och läsa Agatha Christies självbiografi från 1977.  Hon föddes 1890 och berättar om en privilegierad uppväxt i ett stort hus med en far som var ekonomiskt oberoende och tillbringade sina dagar på klubben, rika människor förväntades inte att arbeta. 

På sidan 416 hittar jag vad jag söker:
People, I have never had good memory for. My own friends are dear to me, but people that I merely meet and like pass out of my mind almost at once. Far from being able to say: "I never forget a face" I might more truly say "I never remember a face".

söndag 30 juli 2017

En olycka efter en annan

There is no place like home for an accident, säger man i USA. Det stämmer så bra. Häromdagen fastnade jag med ringfingret (höger) i hålslagningsapparaten.
"Gick det hål?" frågade B.
Ja, det blev ett litet hål i fingertoppen som svullnade upp.
"Hur kan man bara göra något sådant? " frågade C.
Ja, jag vet inte, men ibland klarar en människa det som verkar omöjligt. G var hemma, som tur var, och hjälpte mig loss.

En olycka följer gärna på en annan. Ligan som skickade mig en bluffaktura i förra månaden ger sig inte. Nu har jag fått en betalningspåminnelse. Jag har gjort om hela proceduren: strukit ett streck över fakturan, skrivit Bestrides och skickat tillbaka den med mottagningsbevis till den falska Tele2-adressen. Och svurit över att jag måste använda tid och pengar på bedrägeriförsök. Naturligtvis blir det varje gång en polisanmälan. 


fredag 21 juli 2017

Dikter av Ingrid Sjöstrand

Så glad jag blev när det kom ett brev från min favorit-poet Ingrid Sjöstrand, 94 år.
"ÄN, texter i urval" stod det på den ljusblå pärmen.

Tänk att kunna skriva som Ingrid med så mycket fyndiga formuleringar, så mycket klokhet och så stor dos humor.

Här är Ingrids korta dikt om stigar:

På stigar
går man aldrig
riktigt ensam
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram

Ur Skogen i  trädet, 1981


Högsommar

Måsarna härjar vilt i toppen på grannens körsbärsträd. En promenad downtown Sigtuna bjuder den angenämaste blomdoft från gamla höga lindar.

Är det högsommar, frågar jag meteorologen, Ja, säger han och tillägger att nu, en månad efter sommarsolståndet, är dagen 1 timme och 10 minuter kortare. Vill inte tänka på att det är höst snart.



 




söndag 16 juli 2017

Att ringa en rörmokare

"Om ens försök att ringa upp rörmokaren inte kröntes med framgång gick man till gamle Isaac Bodlicott".  Skriver Agatha Christie i sin bok Ödets port (inte en av hennes bästa). Tyvärr är det ofta som ens försök att ringa upp rörmokaren inte kröns med framgång. Rörmokare svarar aldrig i telefon, läser jag i en artikel som handlar om opinionsundersökningsföretagens svårigheter att få tag i folk som vill svara på frågor.  Hur rörmokarna skulle rösta om det var val i dag,  eller vad de tycker om att införa en sockerskatt, får vi aldrig veta.

Min rörmokare låter också telefonen ringa. Problemet med dagens rörmokare är att de är så mångsidiga och kompetenta. Det handlar inte längre bara om att installera ett badkar eller dra rör till en gästtoalett. De måste behärska riktigt avancerade saker. Jag  kan inte vänta att min älskade rörmokare ska ta telefon när han är i färd med att skruva fast ett känsligt instrument på någons solvärmeanläggning och komma hem till mig på stört för att laga min pajade anläggning.

Vi är många som röstar på Casablancca som den bästa filmen i historien. Kanske för att Ingrid Bergman är så vacker och för att vi tror att vi, om tillfälle ges, ska vara lika storsinta som Rick och offra vår egen lycka till förmån för en Stor Sak. We´ll always have Casablanca heter en bok av Noah Isenberg som kom tidigare i år. Den berättar allt om produktionen och mottagandet av filmen utom det jag verkligen ville veta: hur scenarbetarna byggde upp ett trovärdigt Casablanca i Hollywood och hur de monterade ihop det där flygplanet av papp som vi ser höljt i dimma i slutscenen.


Många har givetvis gjort sig lustiga över filmen. I Isenbergs bok hittar jag en skämtteckning från The New Yorker med rubriken "Om Rick hade varit byggmästare". Teckningen visar Bogart i rutig skjorta som säger till Ingrid Bergman -- jag menar Ilse Lund -- så här:
-- Kanske inte i dag. Kanske inte i morgon. Men snart och för resten av ditt liv.


lördag 15 juli 2017

Bedräglig dryck

Nordea meddelar att just nu ringer bedragare upp deras kunder och påstår sig företräda banken.   Syftet är att lura oss att signera något med med mobilt bank-ID eller kort och kortläsare, ofta en överföring eller betalning.

Minns det här: banker brukar inte ringa upp för att be sina kunder lämna ut personliga uppgifter som kortnummer eller be någon att signera något. Får vi ett samtal från någon som ber oss att använda vårt bank-ID, ska vi lägga på luren.

Bedrägerier sker hela tiden, på alla områden. Vi kan inte öppna tidningen utan att möta en rubrik som handlar om fiffel på det ena eller andra sättet. Livsmedelsbedrägerier är legio. På Ica köpte vi  Tropicana nyss, en juice som uppges till 100 % bestå av pressad saft från apelsin (53 %), äpple (40 %), hallon  (5 %) och fläder (2 %).

Tropicana är en röd dryck med intensiv hallonsmak. Jag provade att blanda 1 liter apelsinjuice med 5 procent hallon.  Fick jag en röd dryck? Nej. Smakade den hallon? Nej. 

Tropicana till vänster och apelsinjuice blandad med 5 procent hallon till höger
Min gissning är att den belgiske tillverkaren har blandat i både färg och smakämnen som man sedan, mot alla bestämmelser,  valt att inte deklarera.


onsdag 12 juli 2017

Med pendeltåg till Odenplan



Prövade att åka pendeltåg till Stockholm i går. I höjd med Tomteboda svängde tåget in i en lång tunnel och vips kom vi fram vid Stockholm Odenplan, en luftig och öppen station.

Station Stockholm Odenplan
Allt nytt och ovant kan kännas mindre välkommet, men om jag tänker efter så är det bättre -- om jag ska till Vasastan  -- att anlända till Odenplan än att som tidigare komma med pendeltåget till Karlberg som faktiskt är lite vid sidan om. Några vilsna resenärer fick hjälp av vakter i gula västar men annars verkade allt fungera bra dagen efter Citybanan blivit invigd. Nästa gång ska jag bara komma ihåg att sätta mig längst fram i pendeltåget så blir vägen ut ur stationen och upp till Odenplan mindre lång.


Perrongen på Odenplan är försedd med glasväggar -- ingen kan ramla ned på spåren längre -- och tågen stannar med dörrarna framför dörrar i glasväggen. Man går alltså in i tåget genom dubbla dörrar.

Det måste vara bra ödsligt vid Karlbergs station numera.

söndag 2 juli 2017

Ernest Hemingway var Stalins spion

Ernest Hemingway var, som alla vet, en framgångsrik författare, storviltsjägare och djuphavsfiskare. I Times Literary Supplement (2 juni 2017) läser jag att i den nyutkomna boken "Writer, Sailor, Soldier, Spy" hävdar Nicholas Reynolds att Hemingway också prövade på livet som spion för Stalin.

Det var 1941 som Hemingway rekryterades som spion och hans täcknamn var ARGO. Det är fakta som Alexander Vassiliev, som arbetat som arkivarie på KGB, har hittat i en KGB-fil om Hemingway (den här informationen ska finnas att hitta online om man går in på Wilson Center). Hemingway var i slutet av 30-talet och början av 40-talet tydligt dragen till kommunismen och stor vän till Sovjet.

Det är inte känt hur verksam Hemingway var som spion. Efter kriget verkar han ha distanserat sig från sina ryska vänner och förnekade alltid att han någonsin varit kommunist. När de ryska arkiven görs fullt tillgängliga för forskare, om det någonsin händer, kommer vi att få veta mer.


lördag 1 juli 2017

Rajala Pro Shop förlorade i ARN

Den minnesgoda läsaren vet att jag tidigare skrivit om den kamera som jag köpte förra sommaren hos Rajala Pro Shop i Stockholm och efter fyra månader inte längre kunde ladda. Butiken skickade kameran till en verkstad och meddelade sedan att den hade en fuktskada. Man avrådde från reparation och fuktskadan berodde på mig, alltså inget garantiärende. Jag anmälde ärendet till Allmänna Reklamationsnämnden, ARN. Som väntat tog nämnden mitt parti; Rajala Pro Shop  rekommenderades att ersätta mig med begärt belopp. Det har man också gjort.

När jag hade fått tillbaka kameran från butiken tog jag den till en liten fotoaffär och bad om hjälp. Den unga kvinnan i butiken laddade kameran utan vidare och gav mig goda råd som jag sedan har följt. Nu har kameran fungerat utan mankemang i tre månader. Jag har betalat tillbaka till Folksam de pengar jag fick ut på min hemförsäkring.

Så varifrån kom uppgiften att kameran var skadad och bortom räddning? Svårt att veta. Men jag kommer att fortsätta misstro det jag får höra i någon butik om en obrukbar produkt.

Ett gott råd om du också behöver anmäla ett företag hos ARN:
1. Gör en kort och effektiv anmälan med kopior på nödvändiga dokument som kvitto etc.
2. Visa att du har en konflikt med företaget. Jag bad den butiksanställde att skriva "Kunden betalar under protest" på kvittot på den undersökningskostnad som butiken krävde av mig.

lördag 24 juni 2017

Bluffaktura från "Tele2"

Fakturabedragarna sover aldrig. De skickar papperspost och mejl året runt men kanske är sommaren -- med ovana vikarier på kontoret -- deras högsäsong. I går, midsommarafton, avbröt jag matlagandet och gick för att skicka ett rekommenderat brev med en faktura i retur. Det är viktigt att agera snabbt om man får en bluffaktura, hade polisen sagt.

Pappersfakturan som jag fick i torsdags var försedd med samma logotype som Tele2 använder och den uppgivna web-adressen är samma som Tele2 har. Men olika saker avslöjade att fakturan var fejk, till exempel språkliga missar. Dessutom har Tele2 ett annat bankgironummer och jag har ett annat kundnummer på det företaget. Slutligen gällde fakturan domänavgift för två år och min domän är registrerad på annat håll.

Jag ringde alltså polisen och anmälde det falska Tele2-företaget med boxadress i Kista. Fick veta att jag skulle dra ett streck tvärsöver fakturan och skriva "Bestrider fakturan". Men inte skriva under med mitt namn eftersom en signatur kan kopieras och användas av bedragare. "Man måste skydda ryggen 15 gånger", sa polisen. Hon tipsade om hemsidan Bestrid.nu, där står allt man behöver veta när man fått en bluffaktura.

Får se om det händer något mer, om jag får en betalningspåminnelse. I så fall får jag göra om proceduren.





lördag 17 juni 2017

Sommarläsning

La lecture sous la lampe av Daniéle Akmen
Flow är det saliga tillståndet när man är totalt uppslukad av det man sysslar med -- något som varken är för lätt eller för svårt --  och trivialiteter som kliande myggbett och kurrande mage inte finns. Vad kan vi göra för nästa generation? Psykologen Mihály Csikszentmihályi, som gjort ordet flow bekant över världen, var i Stockholm nyss och citerade då en tänkare från antiken: "Människor måste lära sina barn att känna glädje i rätt saker".

Ingen vill att ett barn ska få sina kickar av ta droger och göra brott och att slåss. Hur gör man då? Mihály Csikszentmihályi gav det här rådet: "Vi måste se till att våra barn och ungdomar lär sig att hitta flow i bra saker, annars kan de hamna fel". Varför inte föra in barnen  i litteraturens fantastiska värld? Ge dem flow genom att läsa högt, låna hem roliga böcker från biblioteket, ge böcker på födelsedagen.



Till dig som söker en bra vuxenbok vill jag rekommendera "Mödrarnas söndag" av Graham Swift.
Jag köpte den i Brighton, där jag var för någon månad sedan.  Kolossalt bra. Swift skriver så man tycker att man kommer huvudpersonerna riktigt nära.

De böcker jag ska läsa i sommar ligger bredvid mig i en trave:
Hertha av Fredrika Bremer (omläsning, nyutgåva från förra året med inledning och kommentar av Åsa Arping och Gunnel Furuland)
Den vita vägen av Edmund de Waal
En sommar med Proust (essäer av flera författare)
Den ensamma staden av Olivia Laing
Bedrägeribrottsligheten i Sverige. Kartläggning och åtgärdsförslag, Rapport 2016:9, BRÅ

söndag 11 juni 2017

Sigtunastiftelsen 100 år



Sigtunastiftelsen -- plats för konferenser, musik, litterära föredrag, bildning, utbildning, god mat och allmän rekreation -- fyller 100 år. Det har man firat i veckan med föredrag och symposier.  I går var man flott och bjöd alla på kaffe och tårta ute i Rosengården. Författaren Maja Hagerman (kvinnan i grön kofta på bilden) har tillsammans med sin man gjort en film om Sigtunastiftelsen som visades första gången i går.

lördag 10 juni 2017

Sand -- snart en bristvara


Uppsala i går: volleybollsanden slätas ut mellan varje match
Fast jag bor bara några mil från Uppsala och fast det är en så charmig stad blir det inte ofta jag åker dit. Men i går gjorde jag ett besök och passade på att gå till Vaksala torg som var fyllt med sand. Där ska tävlas i volleyboll i helgen. Hela 200 ton sand hade man fraktat dit för beachvolleybollsand ska vara så djup att de barfota spelarna sjunker ned till fotknölarna. Sanden ska sedan fraktas vidare till andra ställen i landet där Swedish Beach Tour ordnar tävlingar.

Måste inte beach volleyboll spelas vid en strand? Nej, så kinkiga är inte spelarna. Men det får inte vara vilken sand som helst, läser jag i The New Yorker (29 maj, 2017). Sanden ska vara behaglig att springa på, inte för hård, och genomsläpplig för vatten. När man skulle spela beach volleyboll vid Lake Toronto i höstas dög inte sjöstranden -- fel sorts sandkorn - utan man tog 35 stora lastbilslaster med sand från ett sandtag ett par timmar bort. 

Sand har plötsligt fått ett annat, högre värde för mig. För sand är efter vatten den mest använda naturprodukten i världen och nu börjar det bli ont om sandkorn. Under de senaste fyra åren har Kina använt mer sand -- till hus och vägbyggen -- än man har förbrukat  i USA under de senaste 100 åren. Våra öknar då, finns det inte sand där kanske? Ja, men den är ganska värdelös. De alldeles runda ökensandkornen går inte att göra asfalt eller betong av. Ja, de går inte ens att lägga i sandgropar på golfbanan. När man skulle bygga skyskrapan Burj Khalifa i Dubai importerade man sand från Australien. I Mauretanien finns oerhört mycket sand men den går inte ens att bruka till vägar.

Jag lät beachvolleybollsanden sila genom fingrarna. Utan att veta något om sand tillät jag mig att gissa: finkrossad, svensk granit.

lördag 3 juni 2017

Att tro på älvor och andar

Förr, in på 1900-talet, trodde många människor att kameran inte kunde ljuga. Kameran var ett vetenskapligt instrument och vad ett fotografi visade måste därför vara dagsens sanning. När människor på 1920-talet kunde se fotografier av de skira väsen som kom att kallas the Cottingley elves blev de fascinerade. Många i England trodde fullt och fast på älvor och eftersom dessa små gestalter hade blivit fångade i svart på vitt fanns inget att diskutera längre. I själva verket var bilderna tagna en lördag eftermiddag  i juli 1917 av två kusiner, Frances och Elsie, 16 respektive 10 år gamla, i Cottingley, Yorkshire. Flickorna fotograferade små pappersfigurer som de hade klippt ut och placerat i gräset och på trädgrenar och påstod sedan för sina föräldrar att de hade mött älvor som de tagit bilder av.
                      Det var inte flickornas fel att bilderna spreds utanför familjen och började visas i teosofiska sällskap och tryckas i tidningar.
                      En dotter till Frances visade de berömda bilderna i ett avsnitt av teveprogrammet ”Engelska antikrundan” (sändes i SVT 27 april 2017) och berättade att hennes mamma skämdes för att ha lurat så många och därför aldrig talade med någon enda om sitt fusk förrän på 1980-talet när hon fick veta att hennes kusin Elsie hade erkänt för sin son att fotografierna var falska. Tänk att gå tyngd ett helt liv, från barndomen upp till sen ålderdom, och bära på hemligheten att man har fört en hel värld bakom ljuset.... 
Isländsk alfasteinn  -- här bor älvorna

På Island är tron på älvor stark. Älvorna bor under vissa stenar och kan stoppa både vägbygge och husbygge om människorna inte gör eftergifter. Men vi i det upplysta Sverige tror väl inte på féer? Kanske inte, men mer än 70 procent av svenskarna tror på andeväsen, en parallell verklighet. Det har Sara Duppils  som forskar på föreställningen om andeväsen vid högskolan i Gävle, kommit fram till. 


 

söndag 28 maj 2017

Flow är att springa som ett rådjur

 
Avslutande paneldiskussion med forskarna Hanna Damasio, Antonio Damasio och Mihaly  Csikszentmihályi
Våra universitet och högskolor har tre skyldigheter: att utbilda, att forska och att sprida kunskap till allmänheten. I det sistnämnda syftet bjöd Karolinska Institutet nyss på ett heldagssymposium -- med titeln Brain and Culture -- i tjusiga Aula Medica då alla fick vara med och lyssna.

Det var en dag med avancerade föredrag varvade med musikinslag. Tänk att få möta den världsberömde hjärnforskaren Antonio Damasio och hans fru Hanna. För att inte tala om att den ännu mer berömde ungersk-amerikanske psykologiprofessorn Mihaly  Csikszentmihályi (mihaj tjiksentmihaj)  -- en lite böjd man med buskiga ögonbryn, vita polisonger och vitt skägg som var klädd i grå t-tröja och mörk kostym -- var där och höll ett föredrag om Flow and the Quality of Life.
Csikszentmihályi berättade att hans två bröder dog under den ryska ockupationen av Ungern. Vad gör en människa efter att något sådant hänt? Man kan leva vidare som ett ting som som flyttar runt  eller man kan ta sitt liv i sina egna händer, sa han.

Vad är flow? Forskaren Georg Klein, Csikszentmihályis vän (som dog förra året) uttryckte det så här:
--- När jag kan koncentrera mig på mitt arbete känner jag mig som ett rådjur som springer i en backe full med med blommor.

Ja, säger Csikszentmihályi, flow är to work at your heart´s content. Det kommer när man är mitt inne i ett arbete som man är uppslukad av. Man förlorar känsla för tiden ---- det finns inget förflutet och ingen framtid.  Kan alla känna flow? Ja, men det kommer lättare till vissa.

Mihaly  Csikszentmihályi håller föredrag  i Aula Medica



lördag 27 maj 2017

Herman Wouk 102 år i dag

Musiker blir ofta riktigt gamla (gäller inte rockmusiker), men det blir sällan författare. Ju större författare, desto mindre chans att nå hög ålder. August Strindberg dog när han var 63, Ernst Hemingway blev 62, Gustav Flaubert 59 och Marcel Proust blott 51 år.

Men det finns förstås undantag. Den judiske författaren Herman Wouk, som skrev den Pulitzerprisbelönade romanen Myteriet på Caine, fyller 102 år idag.  Gratulerar! Häromåret kom hans självbiografi med titeln Sailor and fiddler, reflections of a 100-year-old  author.

lördag 20 maj 2017

Icelandair landar sent

Världens bästa och sämsta flygbolag, sett till hur bra de är på att hålla tiden, har utsetts  av dataföretaget Flightstats. Sämst av de sämsta är israeliska El Al.och Icelandair kommer tvåa.

Drygt 41 procent av Icelandairs flighter landade senare än planerat på sin destination förra året. Det förvånar mig inte det minsta. Det förvånar inte någon som besökt Island. Islänningarna är supertrevliga, de bygger fina badhus med hett vatten från jordens inre och de stickar varma, vackra lopapeysi-koftor med ok. Men de kan inte hålla tiden.

Alla turister har erfarenhet av det här: på avresedagen står man och väntar på den lilla flygbussen  som ska ta dig till den stora flygbussen lite utanför stadskärnan. Bussen kommer inte. Man väntar och väntar men den kommer inte. Till slut tar den nervöse turisten en taxi. Hen gör nämligen misstaget att tro att den stora flygbussen ska avgå efter tidtabell. Det gör den inte. Stor eller liten, båda bussarna är lika försenade. Flyget, i sin tur, det går när det går.

Isländska karlar och konur klar sig självklart i lopapeysi-kofta
På Island säger man så här: Om din vän bjuder dig till sitt bröllop dagen efter bröllopet, då är han ute i god tid. 
Sprutande fontäner med hett vatten är ett stiligt, isländskt naturfenomen


fredag 19 maj 2017

Nya tider för piggor och suggor

Det finns klassiker man alltid återvänder till. Jag tänker på Det susar i säven av Kenneth Graham, Alice i Underlandet av Lewis Carroll och Nalle Puh av A A Milne. Jag läste aldrig de här böckerna som barn men har tagit skadan igen som vuxen.

Lena Landströms fyra böcker om piggor och suggor  (med omslag och illustrationer av Olof Landström) kommer också att få klassiker-status och bli lästa om och om igen. Lena är min vän, så jag är jävig, men fler tycker som jag. Bibliotekstjänst (Btj) har nyss publicerat en berömmande recension av den senaste boken Nya tider för piggor och suggor (som kom förra månaden) och skrev bland annat "Det här är fantastisk läsning". Precis vad jag tycker. 
Texten utmärks av underbar humor, fyndighet och medkänsla för svaghet (som påfrestande stort mått av hurtighet eller benägenheten att bli fördjupad i en bok när det är dags att städa). Läsaren uppslukas av tillvaron för de små liven därnere vid marken och när det stora hotet uppenbarar sig i form av AB Dyvel och Borr, som vill bygga en modern semesteranläggning med stugby och restaurang och dansbana med musik både natt och dag, blir jag orolig. Ska suggfamiljens hus behöva flyttas och skolan läggas ned för att inte vara i vägen för stordyvels turistprojekt?

Jag säger inte mer, men kan berätta att det slutar bra. Btj-recensenten skriver att hon längtar efter nya berättelser och det gör jag med. Men Lena säger nej, hon hade planerat för fyra verk och fler kapitelböcker om suggor och piggor blir det inte. Här är de andra tre böckerna i serien: Piggor och suggor från 2009, Den mystiska bulan från 2011 och Mittvinter från 2012.

lördag 13 maj 2017

Leka vid matbordet

Man ska inte leka vid matbordet. Barn ska inte leka vid middagsbordet utan äta sin mat. Vuxna gör också klokt i att inte leka under middagen. Det kan gå illa annars. Det visar den italienska filmen Vad döljer du för mig? i regi av Paolo Genovese. Ett gäng medelålders italienare  -- några par och en frånskild man -- äter middag tillsammans när de bestämmer sig för att leka öppenhetsleken: de lägger sina mobiler på bordet och alla måste låta de andra höra alla meddelanden som kommer under kvällen.

I filmen är det som i sagan, allt kan hända. Det råkar komma en rasande massa meddelanden den här kvällen. Även samtal och sms som man hade velat hemlighålla för fruar och äkta män. Tittarna får mycket att fundera på efteråt. Hur ska det sluta för paren? Varför vill terapeuten förstora sina bröst, hennes man kirurgen verkar inte tycka att det behövs? Varifrån kommer hennes nya örhängen? Hur många kvinnor kan en man vara otrogen med samtidigt? Kräks den unga kvinnan för att hon är gravid eller för att hon just fått reda på att hennes man gjort också en annan kvinna gravid? Hur många avslöjanden tål ett äktenskap?

De flesta ljuger ibland -- vita lögner är de vanligaste -- men vissa ljuger ofta, flera gånger varje dag. Det kan ligga i generna, vet man idag. Genetiskt identiska tvillingar har lika stor benägenhet för att ljuga. Ja, enäggstvillingar har samma tendens att ta till lögner även om de separerades vid födseln och har växt upp i skilda hem.

torsdag 11 maj 2017

Hur bli av med Trump?

Bara 40 procent  av befolkningen i USA är för sin president, visar en undersökning. De övriga 60 procenten går i spänd väntan för vad som kan hända härnäst. Nu har Donald Trump sparkat FBI-chefen  James Comey vilket måste ses som en despotisk gest och ett angrepp på amerikansk demokrati.

Hur göra sig av med den sittande amerikanske presidenten? Det är en fråga som diskuteras i senaste numret av The New Yorker (8 maj, 2017). Man flyttar inte så lätt på en äldre man som är 190 cm lång, väger 107 kilo och har blivit vald till Förenta Staterna högste ledare.

Trumps motståndare pekar på underligheter i hans tal och beteende. Han är för våld och tortyr. Han skryter om sexuella övergrepp. Amerikanska psykologer och psykiatriker drar sig för att bedöma politiker sedan den gången 1964 när mer än tusen psykiatriker uttalade att Barry Goldwater var olämplig som president och kallade honom störd, impulsiv och paranoid. Goldwater stämde för förtal och vann. Därefter antog The American Psychiatric Association sin så kallade Goldwater-regel som säger att man inte får diagnostisera någon utan att ha träffat personen ifråga och man får inte utan lov sprida vad man vet om en persons hälsotillstånd. Rimliga regler, kan man tycka.

Nu har ändå mer än 50 000 psykologer och psykiatriker kommit till slutsatsen att viktigare än Goldwater-regeln är skyldigheten att varna när en person riskerar att skada andra människor. De har skrivit under ett uttalande som säger att Trump är "too seriously mentally ill  to perform the duties of president and should be removed". 

Läser att The Victoria and Albert Museum i London har införlivat protestmössan the pussy hat i sina samlingar. Det är alltså den rosa mössan som stickades och bars av tusentals kvinnor i den stora protestmarschen mot Donald Trump dagen efter  presidentinstallationen. Det borde vara dags att ta fram mössorna och marschera på nytt.








söndag 7 maj 2017

Nässlans dag

Det är nässlans dag i dag och den kunde inte ligga bättre i almanackan. Här i Mellansverige hittar vi prima nässelskott i markerna. G och jag skördade så mycket vi kunde av den dyrbara grönskan häromdagen. Det var viktigt att få ihop en rejäl skörd för nästa månad kommer en ung amerikan som fick nässelsoppa när han förra gången var på besök -- för så där 25 år sedan -- och har önskat sig det igen. Det är många goda och nyttiga maträtter som folk over there inte förstår sig på att laga till.....
 
G:s metod är att klippa av skotten med sax och lägga i kasse. Jag river istället av skotten och får ihop mycket mer på samma tid, men har sedan lite rensningsarbete att göra hemmavid. Vi plockar med trädgårdshandskar som har gummerad insida. Det blir svettigt, men man bränner sig inte. Innan man tar itu med rensningen, är det bra att låta skotten ligga utbredda på en långpanna ett tag, då slocknar de brännande nässelhåren som annars fastnar i huden och ger obehag i flera timmar.
Medan jag rensar bort svalörtsblommor, vissna löv och torra pinnar lyssnar jag på Våren av Vivaldi. Sämre kan en människa ha det. 
Var vi plockar nässlorna? Inom gångavstånd från hemmet. Mer säger jag inte. Goda nässelställen är lika hemliga som svampställen.

För ett par år sedan läste jag i Expressen hur man hanterar brännsveda från nässlor: lägg en bit tejp på huden. När du sedan river av den följer de små otäcka brännhåren med. Försöka duger.