fredag 21 juli 2017

Dikter av Ingrid Sjöstrand

Så glad jag blev när det kom ett brev från min favorit-poet Ingrid Sjöstrand, 94 år.
"ÄN, texter i urval" stod det på den ljusblå pärmen.

Tänk att kunna skriva som Ingrid med så mycket fyndiga formuleringar, så mycket klokhet och så stor dos humor.

Här är Ingrids korta dikt om stigar:

På stigar
går man aldrig
riktigt ensam
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram

Ur Skogen i  trädet, 1981


Högsommar

Måsarna härjar vilt i toppen på grannens körsbärsträd. En promenad downtown Sigtuna bjuder den angenämaste blomdoft från gamla höga lindar.

Är det högsommar, frågar jag meteorologen, Ja, säger han och tillägger att nu, en månad efter sommarsolståndet, är dagen 1 timme och 10 minuter kortare. Vill inte tänka på att det är höst snart.



 




söndag 16 juli 2017

Att ringa en rörmokare

"Om ens försök att ringa upp rörmokaren inte kröntes med framgång gick man till gamle Isaac Bodlicott".  Skriver Agatha Christie i sin bok Ödets port (inte en av hennes bästa). Tyvärr är det ofta som ens försök att ringa upp rörmokaren inte kröns med framgång. Rörmokare svarar aldrig i telefon, läser jag i en artikel som handlar om opinionsundersökningsföretagens svårigheter att få tag i folk som vill svara på frågor.  Hur rörmokarna skulle rösta om det var val i dag,  eller vad de tycker om att införa en sockerskatt, får vi aldrig veta.

Min rörmokare låter också telefonen ringa. Problemet med dagens rörmokare är att de är så mångsidiga och kompetenta. Det handlar inte längre bara om att installera ett badkar eller dra rör till en gästtoalett. De måste behärska riktigt avancerade saker. Jag  kan inte vänta att min älskade rörmokare ska ta telefon när han är i färd med att skruva fast ett känsligt instrument på någons solvärmeanläggning och komma hem till mig på stört för att laga min pajade anläggning.

Vi är många som röstar på Casablancca som den bästa filmen i historien. Kanske för att Ingrid Bergman är så vacker och för att vi tror att vi, om tillfälle ges, ska vara lika storsinta som Rick och offra vår egen lycka till förmån för en Stor Sak. We´ll always have Casablanca heter en bok av Noah Isenberg som kom tidigare i år. Den berättar allt om produktionen och mottagandet av filmen utom det jag verkligen ville veta: hur scenarbetarna byggde upp ett trovärdigt Casablanca i Hollywood och hur de monterade ihop det där flygplanet av papp som vi ser höljt i dimma i slutscenen.


Många har givetvis gjort sig lustiga över filmen. I Isenbergs bok hittar jag en skämtteckning från The New Yorker med rubriken "Om Rick hade varit byggmästare". Teckningen visar Bogart i rutig skjorta som säger till Ingrid Bergman -- jag menar Ilse Lund -- så här:
-- Kanske inte i dag. Kanske inte i morgon. Men snart och för resten av ditt liv.


lördag 15 juli 2017

Bedräglig dryck

Nordea meddelar att just nu ringer bedragare upp deras kunder och påstår sig företräda banken.   Syftet är att lura oss att signera något med med mobilt bank-ID eller kort och kortläsare, ofta en överföring eller betalning.

Minns det här: banker brukar inte ringa upp för att be sina kunder lämna ut personliga uppgifter som kortnummer eller be någon att signera något. Får vi ett samtal från någon som ber oss att använda vårt bank-ID, ska vi lägga på luren.

Bedrägerier sker hela tiden, på alla områden. Vi kan inte öppna tidningen utan att möta en rubrik som handlar om fiffel på det ena eller andra sättet. Livsmedelsbedrägerier är legio. På Ica köpte vi  Tropicana nyss, en juice som uppges till 100 % bestå av pressad saft från apelsin (53 %), äpple (40 %), hallon  (5 %) och fläder (2 %).

Tropicana är en röd dryck med intensiv hallonsmak. Jag provade att blanda 1 liter apelsinjuice med 5 procent hallon.  Fick jag en röd dryck? Nej. Smakade den hallon? Nej. 

Tropicana till vänster och apelsinjuice blandad med 5 procent hallon till höger
Min gissning är att den belgiske tillverkaren har blandat i både färg och smakämnen som man sedan, mot alla bestämmelser,  valt att inte deklarera.


onsdag 12 juli 2017

Med pendeltåg till Odenplan



Prövade att åka pendeltåg till Stockholm i går. I höjd med Tomteboda svängde tåget in i en lång tunnel och vips kom vi fram vid Stockholm Odenplan, en luftig och öppen station.

Station Stockholm Odenplan
Allt nytt och ovant kan kännas mindre välkommet, men om jag tänker efter så är det bättre -- om jag ska till Vasastan  -- att anlända till Odenplan än att som tidigare komma med pendeltåget till Karlberg som faktiskt är lite vid sidan om. Några vilsna resenärer fick hjälp av vakter i gula västar men annars verkade allt fungera bra dagen efter Citybanan blivit invigd. Nästa gång ska jag bara komma ihåg att sätta mig längst fram i pendeltåget så blir vägen ut ur stationen och upp till Odenplan mindre lång.


Perrongen på Odenplan är försedd med glasväggar -- ingen kan ramla ned på spåren längre -- och tågen stannar med dörrarna framför dörrar i glasväggen. Man går alltså in i tåget genom dubbla dörrar.

Det måste vara bra ödsligt vid Karlbergs station numera.

söndag 2 juli 2017

Ernest Hemingway var Stalins spion

Ernest Hemingway var, som alla vet, en framgångsrik författare, storviltsjägare och djuphavsfiskare. I Times Literary Supplement (2 juni 2017) läser jag att i den nyutkomna boken "Writer, Sailor, Soldier, Spy" hävdar Nicholas Reynolds att Hemingway också prövade på livet som spion för Stalin.

Det var 1941 som Hemingway rekryterades som spion och hans täcknamn var ARGO. Det är fakta som Alexander Vassiliev, som arbetat som arkivarie på KGB, har hittat i en KGB-fil om Hemingway (den här informationen ska finnas att hitta online om man går in på Wilson Center). Hemingway var i slutet av 30-talet och början av 40-talet tydligt dragen till kommunismen och stor vän till Sovjet.

Det är inte känt hur verksam Hemingway var som spion. Efter kriget verkar han ha distanserat sig från sina ryska vänner och förnekade alltid att han någonsin varit kommunist. När de ryska arkiven görs fullt tillgängliga för forskare, om det någonsin händer, kommer vi att få veta mer.


lördag 1 juli 2017

Rajala Pro Shop förlorade i ARN

Den minnesgoda läsaren vet att jag tidigare skrivit om den kamera som jag köpte förra sommaren hos Rajala Pro Shop i Stockholm och efter fyra månader inte längre kunde ladda. Butiken skickade kameran till en verkstad och meddelade sedan att den hade en fuktskada. Man avrådde från reparation och fuktskadan berodde på mig, alltså inget garantiärende. Jag anmälde ärendet till Allmänna Reklamationsnämnden, ARN. Som väntat tog nämnden mitt parti; Rajala Pro Shop  rekommenderades att ersätta mig med begärt belopp. Det har man också gjort.

När jag hade fått tillbaka kameran från butiken tog jag den till en liten fotoaffär och bad om hjälp. Den unga kvinnan i butiken laddade kameran utan vidare och gav mig goda råd som jag sedan har följt. Nu har kameran fungerat utan mankemang i tre månader. Jag har betalat tillbaka till Folksam de pengar jag fick ut på min hemförsäkring.

Så varifrån kom uppgiften att kameran var skadad och bortom räddning? Svårt att veta. Men jag kommer att fortsätta misstro det jag får höra i någon butik om en obrukbar produkt.

Ett gott råd om du också behöver anmäla ett företag hos ARN:
1. Gör en kort och effektiv anmälan med kopior på nödvändiga dokument som kvitto etc.
2. Visa att du har en konflikt med företaget. Jag bad den butiksanställde att skriva "Kunden betalar under protest" på kvittot på den undersökningskostnad som butiken krävde av mig.

lördag 24 juni 2017

Bluffaktura från "Tele2"

Fakturabedragarna sover aldrig. De skickar papperspost och mejl året runt men kanske är sommaren -- med ovana vikarier på kontoret -- deras högsäsong. I går, midsommarafton, avbröt jag matlagandet och gick för att skicka ett rekommenderat brev med en faktura i retur. Det är viktigt att agera snabbt om man får en bluffaktura, hade polisen sagt.

Pappersfakturan som jag fick i torsdags var försedd med samma logotype som Tele2 använder och den uppgivna web-adressen är samma som Tele2 har. Men olika saker avslöjade att fakturan var fejk, till exempel språkliga missar. Dessutom har Tele2 ett annat bankgironummer och jag har ett annat kundnummer på det företaget. Slutligen gällde fakturan domänavgift för två år och min domän är registrerad på annat håll.

Jag ringde alltså polisen och anmälde det falska Tele2-företaget med boxadress i Kista. Fick veta att jag skulle dra ett streck tvärsöver fakturan och skriva "Bestrider fakturan". Men inte skriva under med mitt namn eftersom en signatur kan kopieras och användas av bedragare. "Man måste skydda ryggen 15 gånger", sa polisen. Hon tipsade om hemsidan Bestrid.nu, där står allt man behöver veta när man fått en bluffaktura.

Får se om det händer något mer, om jag får en betalningspåminnelse. I så fall får jag göra om proceduren.





lördag 17 juni 2017

Sommarläsning

La lecture sous la lampe av Daniéle Akmen
Flow är det saliga tillståndet när man är totalt uppslukad av det man sysslar med -- något som varken är för lätt eller för svårt --  och trivialiteter som kliande myggbett och kurrande mage inte finns. Vad kan vi göra för nästa generation? Psykologen Mihály Csikszentmihályi, som gjort ordet flow bekant över världen, var i Stockholm nyss och citerade då en tänkare från antiken: "Människor måste lära sina barn att känna glädje i rätt saker".

Ingen vill att ett barn ska få sina kickar av ta droger och göra brott och att slåss. Hur gör man då? Mihály Csikszentmihályi gav det här rådet: "Vi måste se till att våra barn och ungdomar lär sig att hitta flow i bra saker, annars kan de hamna fel". Varför inte föra in barnen  i litteraturens fantastiska värld? Ge dem flow genom att läsa högt, låna hem roliga böcker från biblioteket, ge böcker på födelsedagen.



Till dig som söker en bra vuxenbok vill jag rekommendera "Mödrarnas söndag" av Graham Swift.
Jag köpte den i Brighton, där jag var för någon månad sedan.  Kolossalt bra. Swift skriver så man tycker att man kommer huvudpersonerna riktigt nära.

De böcker jag ska läsa i sommar ligger bredvid mig i en trave:
Hertha av Fredrika Bremer (omläsning, nyutgåva från förra året med inledning och kommentar av Åsa Arping och Gunnel Furuland)
Den vita vägen av Edmund de Waal
En sommar med Proust (essäer av flera författare)
Den ensamma staden av Olivia Laing
Bedrägeribrottsligheten i Sverige. Kartläggning och åtgärdsförslag, Rapport 2016:9, BRÅ

söndag 11 juni 2017

Sigtunastiftelsen 100 år



Sigtunastiftelsen -- plats för konferenser, musik, litterära föredrag, bildning, utbildning, god mat och allmän rekreation -- fyller 100 år. Det har man firat i veckan med föredrag och symposier.  I går var man flott och bjöd alla på kaffe och tårta ute i Rosengården. Författaren Maja Hagerman (kvinnan i grön kofta på bilden) har tillsammans med sin man gjort en film om Sigtunastiftelsen som visades första gången i går.

lördag 10 juni 2017

Sand -- snart en bristvara


Uppsala i går: volleybollsanden slätas ut mellan varje match
Fast jag bor bara några mil från Uppsala och fast det är en så charmig stad blir det inte ofta jag åker dit. Men i går gjorde jag ett besök och passade på att gå till Vaksala torg som var fyllt med sand. Där ska tävlas i volleyboll i helgen. Hela 200 ton sand hade man fraktat dit för beachvolleybollsand ska vara så djup att de barfota spelarna sjunker ned till fotknölarna. Sanden ska sedan fraktas vidare till andra ställen i landet där Swedish Beach Tour ordnar tävlingar.

Måste inte beach volleyboll spelas vid en strand? Nej, så kinkiga är inte spelarna. Men det får inte vara vilken sand som helst, läser jag i The New Yorker (29 maj, 2017). Sanden ska vara behaglig att springa på, inte för hård, och genomsläpplig för vatten. När man skulle spela beach volleyboll vid Lake Toronto i höstas dög inte sjöstranden -- fel sorts sandkorn - utan man tog 35 stora lastbilslaster med sand från ett sandtag ett par timmar bort. 

Sand har plötsligt fått ett annat, högre värde för mig. För sand är efter vatten den mest använda naturprodukten i världen och nu börjar det bli ont om sandkorn. Under de senaste fyra åren har Kina använt mer sand -- till hus och vägbyggen -- än man har förbrukat  i USA under de senaste 100 åren. Våra öknar då, finns det inte sand där kanske? Ja, men den är ganska värdelös. De alldeles runda ökensandkornen går inte att göra asfalt eller betong av. Ja, de går inte ens att lägga i sandgropar på golfbanan. När man skulle bygga skyskrapan Burj Khalifa i Dubai importerade man sand från Australien. I Mauretanien finns oerhört mycket sand men den går inte ens att bruka till vägar.

Jag lät beachvolleybollsanden sila genom fingrarna. Utan att veta något om sand tillät jag mig att gissa: finkrossad, svensk granit.

lördag 3 juni 2017

Att tro på älvor och andar

Förr, in på 1900-talet, trodde många människor att kameran inte kunde ljuga. Kameran var ett vetenskapligt instrument och vad ett fotografi visade måste därför vara dagsens sanning. När människor på 1920-talet kunde se fotografier av de skira väsen som kom att kallas the Cottingley elves blev de fascinerade. Många i England trodde fullt och fast på älvor och eftersom dessa små gestalter hade blivit fångade i svart på vitt fanns inget att diskutera längre. I själva verket var bilderna tagna en lördag eftermiddag  i juli 1917 av två kusiner, Frances och Elsie, 16 respektive 10 år gamla, i Cottingley, Yorkshire. Flickorna fotograferade små pappersfigurer som de hade klippt ut och placerat i gräset och på trädgrenar och påstod sedan för sina föräldrar att de hade mött älvor som de tagit bilder av.
                      Det var inte flickornas fel att bilderna spreds utanför familjen och började visas i teosofiska sällskap och tryckas i tidningar.
                      En dotter till Frances visade de berömda bilderna i ett avsnitt av teveprogrammet ”Engelska antikrundan” (sändes i SVT 27 april 2017) och berättade att hennes mamma skämdes för att ha lurat så många och därför aldrig talade med någon enda om sitt fusk förrän på 1980-talet när hon fick veta att hennes kusin Elsie hade erkänt för sin son att fotografierna var falska. Tänk att gå tyngd ett helt liv, från barndomen upp till sen ålderdom, och bära på hemligheten att man har fört en hel värld bakom ljuset.... 
Isländsk alfasteinn  -- här bor älvorna

På Island är tron på älvor stark. Älvorna bor under vissa stenar och kan stoppa både vägbygge och husbygge om människorna inte gör eftergifter. Men vi i det upplysta Sverige tror väl inte på féer? Kanske inte, men mer än 70 procent av svenskarna tror på andeväsen, en parallell verklighet. Det har Sara Duppils  som forskar på föreställningen om andeväsen vid högskolan i Gävle, kommit fram till. 


 

söndag 28 maj 2017

Flow är att springa som ett rådjur

 
Avslutande paneldiskussion med forskarna Hanna Damasio, Antonio Damasio och Mihaly  Csikszentmihályi
Våra universitet och högskolor har tre skyldigheter: att utbilda, att forska och att sprida kunskap till allmänheten. I det sistnämnda syftet bjöd Karolinska Institutet nyss på ett heldagssymposium -- med titeln Brain and Culture -- i tjusiga Aula Medica då alla fick vara med och lyssna.

Det var en dag med avancerade föredrag varvade med musikinslag. Tänk att få möta den världsberömde hjärnforskaren Antonio Damasio och hans fru Hanna. För att inte tala om att den ännu mer berömde ungersk-amerikanske psykologiprofessorn Mihaly  Csikszentmihályi (mihaj tjiksentmihaj)  -- en lite böjd man med buskiga ögonbryn, vita polisonger och vitt skägg som var klädd i grå t-tröja och mörk kostym -- var där och höll ett föredrag om Flow and the Quality of Life.
Csikszentmihályi berättade att hans två bröder dog under den ryska ockupationen av Ungern. Vad gör en människa efter att något sådant hänt? Man kan leva vidare som ett ting som som flyttar runt  eller man kan ta sitt liv i sina egna händer, sa han.

Vad är flow? Forskaren Georg Klein, Csikszentmihályis vän (som dog förra året) uttryckte det så här:
--- När jag kan koncentrera mig på mitt arbete känner jag mig som ett rådjur som springer i en backe full med med blommor.

Ja, säger Csikszentmihályi, flow är to work at your heart´s content. Det kommer när man är mitt inne i ett arbete som man är uppslukad av. Man förlorar känsla för tiden ---- det finns inget förflutet och ingen framtid.  Kan alla känna flow? Ja, men det kommer lättare till vissa.

Mihaly  Csikszentmihályi håller föredrag  i Aula Medica



lördag 27 maj 2017

Herman Wouk 102 år i dag

Musiker blir ofta riktigt gamla (gäller inte rockmusiker), men det blir sällan författare. Ju större författare, desto mindre chans att nå hög ålder. August Strindberg dog när han var 63, Ernst Hemingway blev 62, Gustav Flaubert 59 och Marcel Proust blott 51 år.

Men det finns förstås undantag. Den judiske författaren Herman Wouk, som skrev den Pulitzerprisbelönade romanen Myteriet på Caine, fyller 102 år idag.  Gratulerar! Häromåret kom hans självbiografi med titeln Sailor and fiddler, reflections of a 100-year-old  author.

lördag 20 maj 2017

Icelandair landar sent

Världens bästa och sämsta flygbolag, sett till hur bra de är på att hålla tiden, har utsetts  av dataföretaget Flightstats. Sämst av de sämsta är israeliska El Al.och Icelandair kommer tvåa.

Drygt 41 procent av Icelandairs flighter landade senare än planerat på sin destination förra året. Det förvånar mig inte det minsta. Det förvånar inte någon som besökt Island. Islänningarna är supertrevliga, de bygger fina badhus med hett vatten från jordens inre och de stickar varma, vackra lopapeysi-koftor med ok. Men de kan inte hålla tiden.

Alla turister har erfarenhet av det här: på avresedagen står man och väntar på den lilla flygbussen  som ska ta dig till den stora flygbussen lite utanför stadskärnan. Bussen kommer inte. Man väntar och väntar men den kommer inte. Till slut tar den nervöse turisten en taxi. Hen gör nämligen misstaget att tro att den stora flygbussen ska avgå efter tidtabell. Det gör den inte. Stor eller liten, båda bussarna är lika försenade. Flyget, i sin tur, det går när det går.

Isländska karlar och konur klar sig självklart i lopapeysi-kofta
På Island säger man så här: Om din vän bjuder dig till sitt bröllop dagen efter bröllopet, då är han ute i god tid. 
Sprutande fontäner med hett vatten är ett stiligt, isländskt naturfenomen


fredag 19 maj 2017

Nya tider för piggor och suggor

Det finns klassiker man alltid återvänder till. Jag tänker på Det susar i säven av Kenneth Graham, Alice i Underlandet av Lewis Carroll och Nalle Puh av A A Milne. Jag läste aldrig de här böckerna som barn men har tagit skadan igen som vuxen.

Lena Landströms fyra böcker om piggor och suggor  (med omslag och illustrationer av Olof Landström) kommer också att få klassiker-status och bli lästa om och om igen. Lena är min vän, så jag är jävig, men fler tycker som jag. Bibliotekstjänst (Btj) har nyss publicerat en berömmande recension av den senaste boken Nya tider för piggor och suggor (som kom förra månaden) och skrev bland annat "Det här är fantastisk läsning". Precis vad jag tycker. 
Texten utmärks av underbar humor, fyndighet och medkänsla för svaghet (som påfrestande stort mått av hurtighet eller benägenheten att bli fördjupad i en bok när det är dags att städa). Läsaren uppslukas av tillvaron för de små liven därnere vid marken och när det stora hotet uppenbarar sig i form av AB Dyvel och Borr, som vill bygga en modern semesteranläggning med stugby och restaurang och dansbana med musik både natt och dag, blir jag orolig. Ska suggfamiljens hus behöva flyttas och skolan läggas ned för att inte vara i vägen för stordyvels turistprojekt?

Jag säger inte mer, men kan berätta att det slutar bra. Btj-recensenten skriver att hon längtar efter nya berättelser och det gör jag med. Men Lena säger nej, hon hade planerat för fyra verk och fler kapitelböcker om suggor och piggor blir det inte. Här är de andra tre böckerna i serien: Piggor och suggor från 2009, Den mystiska bulan från 2011 och Mittvinter från 2012.

lördag 13 maj 2017

Leka vid matbordet

Man ska inte leka vid matbordet. Barn ska inte leka vid middagsbordet utan äta sin mat. Vuxna gör också klokt i att inte leka under middagen. Det kan gå illa annars. Det visar den italienska filmen Vad döljer du för mig? i regi av Paolo Genovese. Ett gäng medelålders italienare  -- några par och en frånskild man -- äter middag tillsammans när de bestämmer sig för att leka öppenhetsleken: de lägger sina mobiler på bordet och alla måste låta de andra höra alla meddelanden som kommer under kvällen.

I filmen är det som i sagan, allt kan hända. Det råkar komma en rasande massa meddelanden den här kvällen. Även samtal och sms som man hade velat hemlighålla för fruar och äkta män. Tittarna får mycket att fundera på efteråt. Hur ska det sluta för paren? Varför vill terapeuten förstora sina bröst, hennes man kirurgen verkar inte tycka att det behövs? Varifrån kommer hennes nya örhängen? Hur många kvinnor kan en man vara otrogen med samtidigt? Kräks den unga kvinnan för att hon är gravid eller för att hon just fått reda på att hennes man gjort också en annan kvinna gravid? Hur många avslöjanden tål ett äktenskap?

De flesta ljuger ibland -- vita lögner är de vanligaste -- men vissa ljuger ofta, flera gånger varje dag. Det kan ligga i generna, vet man idag. Genetiskt identiska tvillingar har lika stor benägenhet för att ljuga. Ja, enäggstvillingar har samma tendens att ta till lögner även om de separerades vid födseln och har växt upp i skilda hem.

torsdag 11 maj 2017

Hur bli av med Trump?

Bara 40 procent  av befolkningen i USA är för sin president, visar en undersökning. De övriga 60 procenten går i spänd väntan för vad som kan hända härnäst. Nu har Donald Trump sparkat FBI-chefen  James Comey vilket måste ses som en despotisk gest och ett angrepp på amerikansk demokrati.

Hur göra sig av med den sittande amerikanske presidenten? Det är en fråga som diskuteras i senaste numret av The New Yorker (8 maj, 2017). Man flyttar inte så lätt på en äldre man som är 190 cm lång, väger 107 kilo och har blivit vald till Förenta Staterna högste ledare.

Trumps motståndare pekar på underligheter i hans tal och beteende. Han är för våld och tortyr. Han skryter om sexuella övergrepp. Amerikanska psykologer och psykiatriker drar sig för att bedöma politiker sedan den gången 1964 när mer än tusen psykiatriker uttalade att Barry Goldwater var olämplig som president och kallade honom störd, impulsiv och paranoid. Goldwater stämde för förtal och vann. Därefter antog The American Psychiatric Association sin så kallade Goldwater-regel som säger att man inte får diagnostisera någon utan att ha träffat personen ifråga och man får inte utan lov sprida vad man vet om en persons hälsotillstånd. Rimliga regler, kan man tycka.

Nu har ändå mer än 50 000 psykologer och psykiatriker kommit till slutsatsen att viktigare än Goldwater-regeln är skyldigheten att varna när en person riskerar att skada andra människor. De har skrivit under ett uttalande som säger att Trump är "too seriously mentally ill  to perform the duties of president and should be removed". 

Läser att The Victoria and Albert Museum i London har införlivat protestmössan the pussy hat i sina samlingar. Det är alltså den rosa mössan som stickades och bars av tusentals kvinnor i den stora protestmarschen mot Donald Trump dagen efter  presidentinstallationen. Det borde vara dags att ta fram mössorna och marschera på nytt.








söndag 7 maj 2017

Nässlans dag

Det är nässlans dag i dag och den kunde inte ligga bättre i almanackan. Här i Mellansverige hittar vi prima nässelskott i markerna. G och jag skördade så mycket vi kunde av den dyrbara grönskan häromdagen. Det var viktigt att få ihop en rejäl skörd för nästa månad kommer en ung amerikan som fick nässelsoppa när han förra gången var på besök -- för så där 25 år sedan -- och har önskat sig det igen. Det är många goda och nyttiga maträtter som folk over there inte förstår sig på att laga till.....
 
G:s metod är att klippa av skotten med sax och lägga i kasse. Jag river istället av skotten och får ihop mycket mer på samma tid, men har sedan lite rensningsarbete att göra hemmavid. Vi plockar med trädgårdshandskar som har gummerad insida. Det blir svettigt, men man bränner sig inte. Innan man tar itu med rensningen, är det bra att låta skotten ligga utbredda på en långpanna ett tag, då slocknar de brännande nässelhåren som annars fastnar i huden och ger obehag i flera timmar.
Medan jag rensar bort svalörtsblommor, vissna löv och torra pinnar lyssnar jag på Våren av Vivaldi. Sämre kan en människa ha det. 
Var vi plockar nässlorna? Inom gångavstånd från hemmet. Mer säger jag inte. Goda nässelställen är lika hemliga som svampställen.

För ett par år sedan läste jag i Expressen hur man hanterar brännsveda från nässlor: lägg en bit tejp på huden. När du sedan river av den följer de små otäcka brännhåren med. Försöka duger.

fredag 5 maj 2017

Ikea har nya planer

Jag har ingen aning om hur maten smakar på Ikea  -- jag har aldrig varit på Ikea -- men jag läste i The Times (29 april 2017) att nära en tredjedel av kedjans besökare inte kommer för att köpa möbler, klädhängare, doftljus eller annat utan för att äta där. Maten är billig -- tidningens reporter betalar 45 engelska pund för en trerättersmåltid för fyra personer. Han har vissa kommentarer vad gäller textur och sötma -- jordgubbstårtan är intensivt söt, likaså senapen  -- men verkar tycka att familjen får valuta för pengarna. Laxen och potatismoset får tummen upp.

Ikea tänker nu öppna fristående restauranger som enbart säljer måltider, inget annat (fast vem vet, kanske kommer man att kunna köpa servetter med sig hem?). Ledningens förhoppning är att om några år ska folk säga till varandra: "Ikea har bra mat. Man säljer visst möbler också".

Vad kommer restaurangerna att heta? Det har man ännu inte avslöjat. Din gissning är lika bra som min. Jag tror starkt på SVEA.

torsdag 4 maj 2017

På Charleston

Det var kväll och nästan mörkt. Här och där i landskapet -- som utgjordes av skogar, små sjöar och slingrande vägar -- sågs flammande bål. Det såg hedniskt ut. Som om människorna kanske meddelade sig med sina gudar med hjälp av eldar. Men det var Uppland på Valborgsmässoafton som jag fick uppleva när jag flög hem efter några dagar i södra England. Jag missade det stora valborgsmässobålet (som alltid byggs ute på Sigtunafjärden) men hade nöjet att se massor av brasor från luften.

Charleston, det stora hus där Vanessa Bell bodde med sin familj
Ateljedelen på Charleston till höger. Här arbetade Vanessa Bell och Duncan Grant tillsammans varje dag.
Det viktigaste med resan till England var att få komma till Charleston, Vanessa Bells konstnärshem. Precis så intressant och vackert som jag hade föreställt mig det. En fantastisk guide -- en superkunnig, entusiastisk, äldre dam -- visade oss runt. Hon visste allt om Vanessa (syster till Virginia Woolf) och hade flera gånger träffat sonen Quentin Bell som suttit ned med henne och berättat alla möjliga historier om livet på Charleston.


Den stora dammen som ligger nedanför huset måste ha varit en underbar lekplats för sönerna Bell när de växte upp. 












Detta ser ut som Duncan Grant skulpterad av Vanessa Bell, men jag vet inte säkert. Inte heller vet jag vem som tillverkat växtbehållaren nedan.




söndag 23 april 2017

Min storfamilj i världen

Vi är alla släkt, långt tillbaka. Jag tänker att den där mannen mittemot mig på pendeltåget, han som bresar med benen och gäspar stort, är min släkting om än på långt avstånd. Kanske det rentav är en okänd, nära släkting. Begreppet nära släkting har en ny innebörd för mig sedan ett par dagar.

Det kom en lista med namn från företaget som undersökt mitt mitokondrie-DNA (som ärvs från mor till barn och därefter på kvinnosidan). De här, skrev företaget, är dina nära släktingar, ni har allihop samma anmoder som levde för kanske 1000 år sedan.

Tänk, en lång rad hittills okända, sprillans nya släktingar på min mammas sida i Sverige, Finland, Polen, Ukraina, Tyskland, Österrike och Texas. Och en av dem har redan kontaktat mig. Om jag kunde resa runt och träffa alla, vilka berättelser det skulle bli.

Jag måste ha hundratusentals kära släktingar därute i världen. De kommer att dyka upp när fler nyfikna har skickat in sitt DNA för analys. Nu får jag ta reda på vad som är god ton vad gäller nya, nära släktingar. Kanske väntar sig Bert, Annabelle, Markku och de andra en hälsning till jul....

lördag 22 april 2017

Expertkunskap för sticknördar


Om någon skulle lägga fram ett personligt frågeformulär, så skulle jag på frågan "Finns det något alls du är bra på? " tveklöst svara: "Slätstickning. Ingen slår mig i slätstickning. Visa mig en slätare stickning och jag ska ge dig den nyutkomna boken  Sticka. Detaljer som gör skillnad av Ulla Engquist".

Tänk att det finns någon som kan så oerhört mycket om stickning. Ulla Engquist berättar om olika sätt att skarva och fästa garn, lägga upp maskor (11 sätt att lägga upp maskor!), sticka kantmaskor, göra avmaskningar, sticka resår, sy ihop stickade stycken och mycket mycket mer. Det är helt enkelt en djup källa till all möjlig expertkunskap som jag kanske inte kommer att kunna använda mig av  -- jag blir aldrig annat än slätstickare -- men jag är glad att den finns.

Detta  ska bli en poncho, en klassiker som aldrig går ut ut modet:



lördag 15 april 2017

Nattligt besök

Jag vill inte bli känd för att skryta, men jag måste få säga som det är: jag såg en räv i förrgår. Där jag stod vid hållplatsen kl 6 på morgonen och väntade på bussen som skulle ta mig till tågstationen såg jag en livs levande räv springa över vägen upp i backen. G har sett den tidigare när han hämtat in tidningen på morgonen -- vi är gammalmodiga, vi har papperstidning -- och han kunde betrakta samma räv igen i morse där den satt på grannens tomt. 
I mitten av bilden kan man urskilja grävlingen med sitt randiga huvud
G tar en tupplur just nu, han är trött efter sitt lilla äventyr i natt: vid ett-tiden tittade han ut genom fönstret bara för att se en grävling stå på gräsmattan och äta utspillt fågelfrö (pilfinkarna har inga fasoner). G tog på sig och gick ut med mobiltelefonen för att ta en bild. Den blev mörk, men med god vilja ser man att nattens konung är på besök.






Så här långt har våren hunnit i Sigtuna. Glad påsk!

torsdag 13 april 2017

Fem dagar senare


Blommor och hälsningar till offren för terrorattacken i Stockholm
I går, fem dagar efter terrordådet på Drottninggatan, var jag vid Sergels Torg i Stockholm och såg alla blommor och hälsningar som lagts där för att hedra offren för terrorattacken. Hela tiden fortsatte besökande att lämna vackra blommor, stå en stund med tårade ögon och tänka på förövarens alla offer: de döda, de sårade och deras anhöriga. Ett barn, en elvaårig flicka, var ett av offren. Det känns som om jag aldrig kan bli genuint glad igen.


Sverige är ett land i sorg. Och sanningen är att inget alls kan skydda oss från att attackeras igen.  Ändå måste vi försöka göra det bästa möjliga av varje dag.

Budskapet är: Kärleken vinner alltid.

Ett barn har textat "Tillsammans starka!".

söndag 9 april 2017

Dagen efter terrordådet


När jag kom med tåget till Älvsjö i går vid lunchtid för att arbeta i Pomologiska Sällskapets stånd fann jag att kön till Trädgårdsmässan började uppe vid pendeltågsstationen och rörde sig mycket långsamt framåt. Alla inpasserande visiterades av säkerhetskontrollanter vid mässingången, därav den långa kön. Det var färre besökare än vanligt på mässan -- många valde att stanna hemma med sin sorg över det hemska terrordådet.

Lastbilsattacken på Drottninggatan i Stockholm har givetvis konsekvenser. Alla vi som bor i stockholmsområdet kommer -- åtminstone för en tid -- att vara mer uppmärksamma på ovanliga beteenden, hastiga rörelser, höga ljud och annat som sticker ut som annorlunda. Vi blir självklart  vaksamma och rädda när något så fruktansvärt som det som hände i fredags har inträffat. Alla tänker: jag kunde själv ha gått där på Drottninggatan just då och blivit ett offer.

Men media rapporterar också hur fantastiska storstadsbor har hjälpt utsatta medmänniskor: gett husrum och mat till främmande personer som inte kunnat ta sig hem (eftersom allmänna kommunikationer från Stockholm stängdes av) och bistått människor med bilskjuts till Arlanda och andra platser.

Vi måste fortsätta att samarbeta och stödja varandra. Det är enda sättet att gå vidare.

Stjärnmagnolia  i ett stånd på Trädgårdsmässan

torsdag 6 april 2017

Vårberg på Söder



Varför stockholmsförorten Vårberg heter som den gör vet jag inte. Men häromdagen såg jag ett vackert, äkta vårberg. Mellan Erstagatan och Tjärhovsplan finns det berg som bär upp Stigbergsgatan och Fjällgatan. Här och där lyser klippväggen av blå  chionodoxa, även kallad vårstjärna, som låter det blå i himlen fortsätta ned över berget.





måndag 3 april 2017

Tibast - vårbuske i lilarött

Man frågar mig: vad är en vårbuske? Jag bara:
- Tänk efter. När blommar vårblommorna? På våren. Det är likadant med vårbuskarna. De är modiga små buskar som blommar redan i mars, april i hopp om att det ska finnas lika modiga insekter -- humlor kanske, de är djärvast av alla -- där ute.


Tibasten är en underbar vårbuske som blommar nu med rödlila, små blommor på kala grenar.  Är blommorna kanske gredelina? Nej, den färgen innehåller mer blått. Rödvioletta blommor, står det i Nordisk flora.

Krokus kan dra åt gredelin, inte sant?  I en blågredelin krokus ser jag vårens första humla.
Gredelin är ett zombieord, har jag förstått: ett ord som lever kvar bara på grund av en enda sak. I det här fallet de tre damerna tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. Utan sagan hade ordet varit dött och borta i dag.

Susanne Vejdemo har skrivit en doktorsavhandling om ord för färger i svenska språket. Grönt har hetat grönt ända sedan fornsvenskarnas dagar. Men orden för lila och rosa har bytts ut flera gånger. Lila har hetat brun, sedan violett och därefter, ett kort tag i 1900-talets början, gredelin. I dag säger vi oftast lila.

Tibastblommorna blir till bär. Sex bär dödar en varg, menade Linné.

Susanne Vejdemo:


Nog är väl detta lavendel?

söndag 2 april 2017

Sjunga i livbåtarna

Det trista med livet är att det tar slut en dag. Det händer alla och regeringen gör inget.

Ska vi deppa? Nej, det ändrar ingenting. "Livet är en stor fartygskatastrof men vi måste komma ihåg att sjunga i livbåtarna" har Voltaire skrivit. Så bra sagt (fast för  flyktingarna i de livsfarliga båtarna på Medelhavet är uppmaningen svår att följa). 

Att sjunga i livbåtarna betyder att trots en motgång, trots en besvikelse, trots en obesvarad förälskelse eller en släckt förhoppning hitta något att glädjas åt -- att man är någorlunda frisk, att solen skiner som i dag (i alla fall här i Mellansverige),  att vårblommorna och vårbuskarna prunkar i trädgårdarna. 

Trollhassel, blommande roströd vårbuske mot falurött plank.



tisdag 28 mars 2017

Ig Nobel i Stockholm

Jag  har sett flera av Ig Nobels roliga prisceremonier på nätet under åren. I  går fick jag otroligt nog se ceremonimästaren och prisgrundaren Marc Abrahams livs levande när han framträdde på Fri Tanke förlag tillsammans med tre pristagare.

Där var Fredrik Sjöberg, som tilldelades förra årets litteraturpris, en stor ära.

Där var finska psykologen Minna Lyons som forskar i England och har funnit att nattugglor är mer narcissistiska, mer manipulativa och har fler psykopatiska drag än morgonpigga människor. Donald Trump, sa hon, är en nattuggla som twittrar när som helst på dygnet och antagligen lider av stort sömnunderskott som försämrar hans omdöme.

Den tredje närvarande pristagaren var Piers Barnes, matematiker, som gjort avancerade analyser på hur många gruppbilder man måste ta för att få en bild där ingen blinkar. Svaret är: för en grupp på 20 människor eller mindre, om det är dåligt ljus, dela antalet personer med två. Om det är bra ljusförhållanden, dela med tre.

Om du inte har tid att ta många bilder, be alla i gruppen låta bli att blinka. Det funkar bra.




söndag 26 mars 2017

Ansiktsblinda och ansiktsminnesmästare

Trevliga människor måste man ta vara på så G och jag bjöd hem ett par som bor vid en närliggande gata på en kopp kaffe häromveckan. Det visade sig att mannen i fråga är ansiktsblind. Förvånar mig inte, vi som glömmer nyllen är ett stort gäng. Man kan ibland läsa att två procent av befolkningen är ansiktsblinda -- har prosopagnosi -- men det är en siffra hämtad från en enda studie i Tyskland. Jag, som intresserat mig för ämnet i mer än tio år och pratat ansiktsblindhet med mängder av människor känner mig väldigt säker på att frekvensen av ansiktsblinda i Sverige är långt högre. Det tycks som om i varje grupp jag befinner mig så finns det alltid någon prosopagnostiker förutom jag själv.

Forskarna räknar med två extremgrupper: på ena ytterkanten de som har nedsatt förmåga att minnas ansikten och på den andra ytterkanten de som kallas super-recognisers eller ansiktsminnesmästare och är fantastiska på att komma ihåg ansikten. Det spelar ingen roll om de har sett ett ansikte bara flyktigt en gång, eller om det är en människa som de mötte för längesedan och som sedan dess har lämnat barndomen, tappat håret och lagt på hullet -- de känner ändå igen vederbörande.

Minnesmästarnas märkvärdiga förmåga är inte kopplad till vare sig hög IQ eller allmänt gott komihåg utan utgör en alldeles speciell begåvning för sig. Metropolitan Police i London använder sig idag av en utvald grupp super-recognicers för att hitta efterspanade  brottslingar.

Tittar de ansiktsblinda och ansiktsminnesmästarna på människor på olika sätt? Det har man undersökt vid Bournemouth University. Vanliga människor tenderar att fokusera på ögonen i en ansiktsbild medan människor med prosopagnosi undviker ögonen och tittar på munnen. (Så gör jag själv. Jag kan minnas leenden och tänder ganska bra; när jag möter någon med allvarliga, stängda läppar är det svårt att känna igen personen).

Och hur gör ansiktsminnesmästarna? Det visade sig att de fokuserar på näsan när de tittar på ett ansikte. Kan hemligheten med att komma ihåg ansikten ligga där?  Jag ska försöka minnas att höja blicken från munnen till näsan i fortsättningen när jag möter folk. Hoppas att det hjälper. 





söndag 19 mars 2017

Farliga mejl

Polisens nationella bedrägericenter (NBC) varnar för en ny ransomware-trend med många drabbade, ett mejl med rubrikraden ”Betala din faktura” eller liknande fakturaanspelningar. Mejlet självt innehåller inga skadliga filer och kan därför passera förbi datorns filter och antivirusskydd. Mejlet  innehåller däremot en Dropbox-länk till något som sägs vara fakturan som ska betalas. Klickar man på den länken, smittas datorn av ransomware och låses. Den utsatte uppmanas sedan att betala för att låsa upp datorn igen.
 
Precis ett sådant mejl fick jag nyss och raderade det omgående, tack och lov.

Om du har drabbats och filer på din dator blivit låsta rekommenderar NBC  att man kontaktar sin IT-säkerhetsleverantör eller söker hjälp på nomoreransom.org/, ett samarbetsprojekt mellan europeisk polis och IT-säkerhetsfirmor.

 


Backen är mager och krokusarna blir inte större än så här, men de lyser ändå och säger att det är vår....

fredag 17 mars 2017

Så minns jag Torgny Lindgren


Torgny Lindgren på Sigtunastiftelsen
För något år sedan gjorde Torgny Lindgren ett framträdande på Sigtunastiftelsen. Jag har fått en släng av  cancer, skojade han. Och tillade att nu var det var sista gången som han mötte en publik.

Han var svårt sjuk, och kanske lite hopsjunken, men det fanns en kraft i orden uttalade med hans underbara röst och västerbottniska tonfall. Jag minns hans eleganta handrörelser när han ville betona något särskilt.

Han har skrivit mycket, men vad jag strax kommer att läsa om är hans fina självbiografiska bok "Minnen". På varje sida visar han klokhet och humor. Nog hade den mannen hela tiden en räv bakom örat?

torsdag 16 mars 2017

Se på mig! Ny bok om Zarah Leander

Visserligen höll jag på att läsa "Swede Hollow" av Ola Larsmo, en roman om de umbäranden som våra svenska utvandrare till USA i slutet av1800-talet drabbades av. Den boken lägger jag åt sidan för mer spännande läsning: "Se på mig!" Det är den första svenska biografin över megastjärnan Zarah Leander som Beata Arnborg använt de senaste tre åren till att skriva. 


 Beata Arnborg presenterar sin nya bok "Se på mig!"


Eftersom Beata är min granne och vi träffas då och då -- vilken sagolik tur med grannar jag hade när  flyttade till Sigtuna för 14 år sedan -- så känner jag redan till många bitar av Zarahs komplicerade liv med starkt kontroversiella inslag. Att nu få hela hennes livsöde paketerat i en tjock läcker bok på 500 sidor med omfattande noter  är väldigt, väldigt roligt.


Biografin över Zarah Leander blev en stor volym och Mattias Enn hjälper Beata att hålla boken när hon läser ur den.




Mattias Enn är mannen med den underbara rösten som gärna framför Leanders sånger och rullar lika kraftfullt på sina rrrrr som hon gjorde.


Sveriges Radio sände i går kl 13´00 en intervju med Beata Arnborg. Gå in på sr.se och sök upp P1 Kultur.

söndag 12 mars 2017

En rutten värld

Då går jag till Maxim /
tillsammans med mitt team /
av unga teatertjejer /
som fattar vad jag säger /
Marie och Ann-Sofie/
Julie och Stefanie/
jag lär dom att vi lever uti en rutten värld.

Så sjunger Henrik Dorsin i sin briljanta bearbetning av operetten Glada änkan (som visades nyss på Sigtunas biograf i direktsändning från Operan i Stockholm). 

En rutten värld? Ja, på många sätt. Brottsförebyggande rådet, BRÅ, släppte i förra veckan sin nya rapport över brottsutvecklingen i landet. Den visar att antalet anmälda bedrägeribrott har mer än tredubblats under den senaste tioårsperioden; år 2015 var antalet 185 000. Det är väldigt, väldigt mycket.

Var och varannan dag utsätts jag för bedrägeriförsök. Det kommer försåtliga mejl om än det ena, än det andra. Jag skulle vältra mig i guld om jag verkligen hade vunnit så mycket pengar som dessa mejl från jordens alla hörn försäkrar att jag har gjort. Sedan är det mejl om att jag har paket att hämta på posten eller att det är trubbel med en betalning eller något annat. 


Jag följer ett gammalt råd: Klicka aldrig på en länk i ett mejl om du inte är bekant med avsändaren.

onsdag 8 mars 2017

Emma Jung, en pionjär

Emma. Namnet får kanske några att tänka på Emma Bovary, den olyckliga fransyskan som tog sitt liv. Eller så tänker en på Jane Austens romanfigur, överklassflickan som mognar och lär sig att vara lite mer empatisk och lite mindre beskäftig. Så här på kvinnodagen kanske man också tänker på Emma Pankhurst, den brittiska suffragettrörelsens ledare.

Men jag tänker på Emma Jung, från en av de mest förmögna familjerna i Schweiz, som sa nej när Carl Jung friade till henne, men sedan ändå gifte sig med honom, mycket därför att hennes mamma tyckte om Carl och övertalade honom att fria på nytt.

Catrine Clay har skrivit en tjock biografi med titeln Labyrinths över Emma Jung som kom förra året. Carl Jung -- psykoanalytiker och Freuds vän under många år tills det blev en brytning mellan männen -- var inte lätt att leva med. Han hade en splittrad personlighet, kunde få plötsliga raseriutbrott, han kunde vara vulgär, hade ett förskräckligt bordsskick -- smackade och sörplade högljutt när han åt -- och han flörtade med kvinnor. Emma hotade med skilsmässa tre gånger och tog tillbaka sitt hot lika många gånger. Hon försökte sätta ned foten, men kunde inte göra något åt att de kvinnliga patienterna fann hennes man oemotståndlig och förälskade sig i honom, den ena efter den andra.

I nära tre decennier delade Emma sin man med en annan kvinna, Toni Wolff, som visserligen inte bodde tillsammans med paret Jung och deras fem barn men krävde tillgång till Carl och reste utomlands ensam med honom flera gånger. En förutsättning för ett bra äktenskap är sexuell frihet, hävdade Carl. Den friheten gällde förstås mannen, inte kvinnan.

Emma hade lätt för att skratta, hon tyckte om att skratta. Carl kunde vara underhållande och det är omvittnat att paret Jung skrattade väldigt mycket tillsammans. En annan utmärkt sida hos Carl: han uppmuntrade Emma att utveckla egna intressen och inte bara ägna sig åt honom och barnen. Hon, som från första början visat stort intresse för Carls arbete, utbildade sig och började själv att ta emot patienter i analys. Emma -- klok, empatisk, älskad av hela sin familj -- blev en av de första kvinnliga psykoanalytikerna. Hon dog i cancer när Carl var 82 år och han sörjde henne djupt.




måndag 6 mars 2017

Änglarnas sorg


Just nu vid Prästgatan, Sigtuna
Snöbild från november 2016 tagen av Carin Ardelius
Min vän Ingrid läser just nu en bok skriven av en isländsk författare med titeln "Änglarnas sorg". Det är snö som är änglarnas sorg. Ingrid och jag håller med, när vi hade sagt adjö åt vintern och trodde på vår, var snön som kom nyss och täckte den blommande vintergäcken inte välkommen, det var änglasorg.

Ingrid brukar citera Tjechov (Körsbärsträdgården):
".. och ute snöar det, vad är det för mening med det?"

Själv läser jag "Belles Saisons" av Colette. Hon skriver att i Frankrike säger man att snön är bra för hjärtat, bra för matsmältningen, hjälper dig att sova och att gå ned vikt. Kan man på Colettes tid
ha tagit in skopvis med snö för att konsumera? 

Sigtunafjärden eftermiddagen 4 mars

lördag 4 mars 2017

Avlyssnat





Hon: Alla människor pratar om Trumpen.

Han: Han verkar vara lumpen.

Hon: Jag vänder honom gumpen.


Eustace Vladimirovitch Tilley
The New Yorker har en mascot med namnet Eustace Tilley. Varje år omkring den 24 februari pryder mr Tilley tidningens omslag (om redaktionen inte råkar glömma bort det) och hans pose är alltid densamma: den välklädde dandyn studerar en fjäril genom sin monokel.

I år dyker mr Tilley upp på omslaget lite försenad. Han ser annorlunda ut. Fjärilen ser annorlunda ut. Har de blivit alldeles ryska på redaktionen?

I tidningen finns en artikel som diskuterar den ryska röran kring Trump. Mr Flynn fick lämna sin post därför att han ljugit om sina kontakter med Sergej Kislyak, den ryske ambassadören i Washington under presidentkampanjen. Nu är frågan om inte justitieminister Sessions måste avgå, av precis samma orsak.