Grattis till de tre Augustpristagarna som utsågs i går! Jag har inte läst någon av deras böcker men det måste förstås åtgärdas. Får börja med den begåvade Jonas Hassen Khemiri, prosopagnostiker precis som Dostojevski. Kan ansiktsblindhet, för oss andra en förarglig funktionsnedsättning, vara en tillgång för skönlitterär författare? När kommer en litteraturvetare att skriva avhandling om den betydelse som prosopagnosi har för författarens verk?
I en intervju (DN 17 maj 2011) förklarar Jonas Hassen Khemiri att han kopplar sitt skrivande till sin ansiktsblindhet och att han är fascinerad av fotografi. Han säger så här:
-- Det kommer från en känsla av att inte ha ett minne, eller i varje fall ett osäkert, fragmentariskt minne. Särskilt oförmåga att åtskilja ansikten. Därav min fascination för fotografi. Det händer något när det som sker blir möjligt att dokumentera.
Jag älskar också att titta på bilder. När man inte kan minnas ansiktsdragen hos en människa, så är det fint att ha dem fastnaglade på en bild. Och fotografier är ett bra hjälpmedel. På varje arbetsplats ska det finnas en stor tavla med bilder och namn på alla anställda, som en hjälp för alla som har svårt att minnas ansikten och namn. Finns det inte plats för en sådan tavla? Använd en pärm istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar