New Yorker 100 år

 

 

I går, den 21 februari, fyllde den amerikanska veckotidningen The New Yorker 100 år. Efter att ha varit prenumerant i 50  år kan jag tryggt säga att det är en oöverträffad tidskrift. Den var tjockare förr – ryggen var så bred att tidningsnamnet och numrets tema kunde skrivas på ryggen – men den höga kvalitén består. The New Yorker är en mix av seriösa kulturartiklar, politiska analyser, informativa essäer om vetenskapliga framsteg, personliga livshistorier, noveller och dikter. Alltsammans noggrant faktagranskat. Till och med dikterna faktagranskas av en särskild redaktör. 

Varje nummer innehåller ett antal skämtteckningar, så kallade cartoons. Jag har numret från den 20 januari framför mig. En teckning visar två sjöjungfrur som sitter uppflugna på några stenar vid havet. Den ena säger: " Ben? Allt jag skulle vilja ha är en bekväm bh".

Nästa teckning visar två medelålders kvinnor som packar för att gå på utflykt. Den ena säger: "Jag tar alltid med en bok så att jag får en konstant påminnelse om vad vad jag borde göra, men väljer att ignorera".

En tredje teckning: En stenåldersman knackar fram ett hjul av sten. Han säger till en kompis: "Den här uppfinningen kommer att bli revolutionerande för att hålla uppe konditionen hos hamstrar".   

Samma nummer visar Trump och Musk som båda lägger handen på bibeln. Omslaget är gjort av Barry Blixt och bildtexten inne i tidningen lyder: Two's a Crowd.  

När jag flyttade från villa i Sigtuna till lägenhet i Uppsala för fyra år sedan kunde jag inte ta med alla kartongerna med älskade gamla New Yorker. Jag rev av alla omslag och kastade resten. Skulle jag få tråkigt en dag, kan jag sitta och njuta av alla de underbara omslagen. 

I dag lånar jag New Yorker från Uppsala stadsbibliotek. Jag får också varje dag ett nyhetsbrev från redaktionen som ger mig tillgång till nya artiklar och till gamla klassiker som publicerats under de gångna 100 åren.

Ett land i sorg

Sverige är ett land i sorg. Jag vill klä mig i svart och stanna inomhus. Efter massakern på Risbergska skolan i Örebro där 10 elever sköts ihjäl är det svårt att känna förtröstan. Nu är alla döda identifierade och det verkar som om de flesta har invandrarbakgrund. De var människor som kom till vad de trodde var ett tryggt Sverige. Även om vi med vårt förstånd hade insett att en stor skolskjutning kan ske även här, trodde vi ändå inte att det skulle hända i vårt land. När och var ska en vettvilling slå till nästa gång? Man tittar sig omkring på gatan. 

En fråga är hur mördaren kunde samla på sig så många effektiva vapen. Den misstänkte mannen, 35 år,   hade fem vapenlicenser och minst ett halvautomatiskt kulgevär med hög eldkraft; med ett sådant vapen kan man skjuta snabbt, gång på gång, utan att göra en mantelrörelse mellan varje skott. Vapenlicenserna hade utfärdats av Polismyndigheten mellan 2011 och 2014. 

Innan man utfärdar en vapenlicens ska Polismyndigheten bedöma om personen är lämplig att inneha vapen. Gjordes det verkligen en sådan bedömning i det här fallet? Var det ingen på myndigheten som frågade sig vad en ung man skulle med så många vapen till?

Timmarna

Den som längtar efter en dos Virginia Woolf  har tur: gå till TV Play och titta på föreställningen Timmarna från Metropolitan i New York. Operan bygger på Michael Cunninghams omskrivna bok Timmarna (som blev film med Nicole Kidman, Meryl Streep och Julianne Moore 2002).

Operan handlar om tre kvinnor i tre tidsepoker: Författaren Virginia Woolf  år 1923, hemmafrun Laura Brown i Los Angeles  1949 och New York-kvinnan Clarissa Vaughan i New York 1999. Den stora operastjärnan Joyce DiDonato sjunger rollen som Virginia Woolf. Otroligt bra.  

Vill du veta mer om Virginia Woolfs liv, före och efter 1923, finns min biografi.

 

Virginia Woolf fyller år

 

Önskar att jag vore i London i dag. För 143 år sedan föddes en av Englands största författare: Virginia Woolf. I dag firas hennes födelsedag med en föreläsning i Camden Town Hall kl 14. Där skulle jag ha kunnat lyssna på "Double Vision: Woolf's Reading of Hardy and Meredith through Leslie Stephen's Eye" av Eleanor McNees från University of Denver samt festa på en bit födelsedagstårta och ett glas vin. 

Jag får nöja mig med en bit tårta till eftermiddagskaffet här hemma istället och lite läsning  i hennes dagbok. Bland annat skriver hon om sin underbara födelsedag den frostbitna måndagen 25 januari 1915.  Först kröp Leonard ned i hennes säng och överräckte ett litet paket som innehöll en vacker grön börs. Sedan kom han med frukost och ett paket till, en fin förstaupplaga av The Abbott skriven av Walter Scott. 

Morgonen var alltså trivsam och munter. Ändå överträffades den av eftermiddagen. Då fick Virginia åka in till London, gå på biografteater och sedan på tesalong. Inte nog med det, Leonard gav henne en ask konfekt att ta med hem. Hon skriver: "Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast hade en så rolig födelsedag – inte sedan jag var barn i alla fall".

Lyssna på Leonard Woolf

Byst av Leonard Woolf i trädgården vid parets Woolfs landställe Monk's House i Rodmell, Sussex.

 

Den 29 december  publicerade Dagens Nyheter en stor artikel om Virginia Woolf. Framförallt handlade artikeln, skriven av Peter Englund,  om Woolfs dagböcker och hennes roman Åren.  Englund har läst alla  fem tjocka volymerna med Woolfs dagböcker och i höstas nådde han slutet. Han skriver: Vad som förtrollade mig med Woolfs dagbok var att man som läsare aldrig kan veta vad som väntar när man vänder blad:  precisa, vassa personporträtt följs av skarpsinniga  av litteratur som går över i banala vardagsbekymmer som avlöses av överrumplande poetiska naturscenerier  som går över i skvaller från Bloomsburykretsens allra innersta, som blandas upp med inblickar i hennes eget skapande. 

Utan den trygge, omhändertagande maken Leonard Woolf hade den sköra, sensibla Virginia inte kunnat åstadkomma sina mästerverk. Lyssna när han talar om makan och Bloomsbury.

https://www.youtube.com/watch?v=9xVQRGhJkgo

Pappor och små barn

I dag har Dagens Nyheter en artikel med rubriken "Mäns hjärnor förändras när de är nära sina barn – redan vid ultraljudet". Av artikeln,  som bygger på en intervju med den nederländska psykologen Marian Bakermans-Kranenberg, lär vi att ju mer tid som en pappa tillbringar med sin bebis, desto robustare blir hans anknytning till barnet, desto mer omhändertagande blir han.  För ju mer tid tillsammans med barnet, desto högre blir pappans nivå av oxytocin och prolaktin, två hormoner som ökar förmågan att se barnets behov och reagera på det. 

Mycket mer om forskning på fäder och spädbarn kan man ta del av i  Father Time, A Natural History of Men and Babies av Sarah Blaffer Hrdy, en bok om pappaforskning som kom tidigare i år.  Hrdy, känd amerikansk professor emerita i antropologi, fick idén till boken när hon förbluffad såg sin svärson på ett naturligt sätt gå in för att sköta sin nyfödda bebis, ett beteende hon aldrig hade stött på hos män jämnåriga med henne eller med hennes föräldrar. 

Hrdys bok är full av överraskande fakta. Vem visste att bebisens hårbotten ger ifrån sig ett ämne kallat hexa-decanal som förkortas HEX. Om vi snusar på barnets huvud drar vi in HEX som påverkar vår dopaminnivå och gör oss kärleksfullt inställda till det lilla barnet som får den omvårdnad det behöver. Naturen vet hur den ska ordna allt till det bästa.

 

Lydia TheTattooed Lady

 I dag har Lydia namnsdag. Det är roligt att gratulera folk på deras namnsdagar men någon Lydia känner jag inte. 

Jag går till YouTube och lyssnar på Lydia The Tattooed Lady.  Får man skoja med Lydia? Ja, när det är så här vänligt gjort.  

Jonas Bronck och Bronx

Häromdagen sände Rapport ett inslag när man intervjuade människor i Bronx om deras politiska åsikt. Bronx, en del av New York City, är skådespelaren Al Pacinos födelseort. Han har skrivit om detta i sin självbiografi Sunny Boy som kom tidigare i år.  Jag har läst första kapitlet som återgetts i The New Yorker  (2 sept, 2024). Sunny boy var vad Pacinos italienska mamma kallade sonen. Han menar att det var tack vare hennes vakande öga och stränghet som han inte gick under i droger och kriminalitet precis som kamraterna i Bronx.  

Bronx har sitt namn efter den svenske invandraren Jonas Bronck som kom hit 1639 och köpte ett stort stycke land vid vattnet av lenapeindianerna och Dutch West India Company. Jonas byggde sig ett hus på den plats som nu är 132nd Street  (eller kanske 138th Street, forskarna är osäkra). 

År 1939, 300 år efter Jonas Broncks ankomst till trakten, bestämde sig tre reportrar från The New Yorker att undersöka om svensken hade några efterlevande i Bronx. De kom fram till att "there are no Bronks in Bronx". Jonas Bronck och hans hustru Antonia Slagboom hade en son, Peter, som flyttade till Cossackie, New York, nära Albany, där han byggde sig en bondgård som fortfarande finns kvar och fungerar som museum.  

William Bronk (1918– 1999) var en amerikansk poet som uppgav släktskap med Jonas Bronck. Han drev en kol- och timmerfirma  i Hudson Falls och gav ut 24 böcker med dikter varav en belönades med National Book Award. (Mer om Bronck och Bronx i The New Yorker 22 juli 2024)

 

 

 

 

"Vågorna" i nyöversättning

 

Virginia Woolfs roman Vågorna kom 1931. Många håller den för att vara Woolfs bästa roman: poetisk, mångtydig,  tankeväckande. En bok som man behöver läsa flera gånger för att få ett grepp om. Omöjlig att återberätta för någon annan. Lite svår kanske.

Vågorna kom i svensk översättning av Jane Lundblad 1980. Glädjande nog har bokförlaget h:ström nu gett ut en nyöversättning av Margareta Backgård som visat sin stora skicklighet och lyhördhet för Woolfs prosa i flera tidigare översättningar. 

Den nya boken har ett välskrivet efterord av författaren Mats Kempe som, i likhet med Margareta Backgård, är ett hängivet fan sedan lång tid tillbaka. Börjar man läsa den här litterära ikonens verk blir man fast, så är det bara.

– Virginia Woolf var verkligen en fantastiskt kreativ, mångsidig och produktiv författare. Jag blir bara mer och mer förtjust och imponerad ju mer jag lär känna hennes texter och översättning innebär ju att man läser mycket noga, säger Margareta Backgård.

 

Smutsigt på H&M

H&M i Uppsala rymmer ett bottenplan med en trappa ned till herrkläder och en trappa till ett plan högre upp.  Trapporna, ljusa från början, är i dag mörkgrå av ingrodd smuts. Här och där  ser man nedtrampade svarta tuggummifläckar. När blev dessa trappor tvättade senast? Golvet på Uppsala station, där det går tusentals människor varje dag, är renare.

Smutsigt mode har man hört talas om (kläder tillverkade av barnarbetare). Nu har vi smutsiga butikslokaler.
 

Är detta trappan ned till en skum källarlokal?  Nej, det är trappan ned till H&M herrkläder.

 

Är vi på väg tillbaka till det Lort-Sverige som Ludvig Nordström skrev en bok om 1938?