Lydia TheTattooed Lady

 I dag har Lydia namnsdag. Det är roligt att gratulera folk på deras namnsdagar men någon Lydia känner jag inte. 

Jag går till YouTube och lyssnar på Lydia The Tattooed Lady.  Får man skoja med Lydia? Ja, när det är så här vänligt gjort.  

Jonas Bronck och Bronx

Häromdagen sände Rapport ett inslag när man intervjuade människor i Bronx om deras politiska åsikt. Bronx, en del av New York City, är skådespelaren Al Pacinos födelseort. Han har skrivit om detta i sin självbiografi Sunny Boy som kom tidigare i år.  Jag har läst första kapitlet som återgetts i The New Yorker  (2 sept, 2024). Sunny boy var vad Pacinos italienska mamma kallade sonen. Han menar att det var tack vare hennes vakande öga och stränghet som han inte gick under i droger och kriminalitet precis som kamraterna i Bronx.  

Bronx har sitt namn efter den svenske invandraren Jonas Bronck som kom hit 1639 och köpte ett stort stycke land vid vattnet av lenapeindianerna och Dutch West India Company. Jonas byggde sig ett hus på den plats som nu är 132nd Street  (eller kanske 138th Street, forskarna är osäkra). 

År 1939, 300 år efter Jonas Broncks ankomst till trakten, bestämde sig tre reportrar från The New Yorker att undersöka om svensken hade några efterlevande i Bronx. De kom fram till att "there are no Bronks in Bronx". Jonas Bronck och hans hustru Antonia Slagboom hade en son, Peter, som flyttade till Cossackie, New York, nära Albany, där han byggde sig en bondgård som fortfarande finns kvar och fungerar som museum.  

William Bronk (1918– 1999) var en amerikansk poet som uppgav släktskap med Jonas Bronck. Han drev en kol- och timmerfirma  i Hudson Falls och gav ut 24 böcker med dikter varav en belönades med National Book Award. (Mer om Bronck och Bronx i The New Yorker 22 juli 2024)

 

 

 

 

"Vågorna" i nyöversättning

 

Virginia Woolfs roman Vågorna kom 1931. Många håller den för att vara Woolfs bästa roman: poetisk, mångtydig,  tankeväckande. En bok som man behöver läsa flera gånger för att få ett grepp om. Omöjlig att återberätta för någon annan. Lite svår kanske.

Vågorna kom i svensk översättning av Jane Lundblad 1980. Glädjande nog har bokförlaget h:ström nu gett ut en nyöversättning av Margareta Backgård som visat sin stora skicklighet och lyhördhet för Woolfs prosa i flera tidigare översättningar. 

Den nya boken har ett välskrivet efterord av författaren Mats Kempe som, i likhet med Margareta Backgård, är ett hängivet fan sedan lång tid tillbaka. Börjar man läsa den här litterära ikonens verk blir man fast, så är det bara.

– Virginia Woolf var verkligen en fantastiskt kreativ, mångsidig och produktiv författare. Jag blir bara mer och mer förtjust och imponerad ju mer jag lär känna hennes texter och översättning innebär ju att man läser mycket noga, säger Margareta Backgård.

 

Smutsigt på H&M

H&M i Uppsala rymmer ett bottenplan med en trappa ned till herrkläder och en trappa till ett plan högre upp.  Trapporna, ljusa från början, är i dag mörkgrå av ingrodd smuts. Här och där  ser man nedtrampade svarta tuggummifläckar. När blev dessa trappor tvättade senast? Golvet på Uppsala station, där det går tusentals människor varje dag, är renare.

Smutsigt mode har man hört talas om (kläder tillverkade av barnarbetare). Nu har vi smutsiga butikslokaler.
 

Är detta trappan ned till en skum källarlokal?  Nej, det är trappan ned till H&M herrkläder.

 

Är vi på väg tillbaka till det Lort-Sverige som Ludvig Nordström skrev en bok om 1938? 

Förorenad entré vid Uppsala stadsteater

Pelare utanför entrén till Uppsala stadsteater

Framför entrén till Uppsala stadsteater står 12 stiliga pelare av granit, antagligen bästa bohuslänska granit. Alla utom en är nedkissade. Man eller hund? Kanske båda, men mest män, det är stora mörka kissfläckar.  

Teaterbesökarna möts av äckliga, urinfläckade stenpelare. Det ser förfärligt ut. Att kissa på dessa pelare är att kissa på kulturen.

Vad kan teatern göra? Mitt förslag är att man sätter upp strålkastare som aktiveras och lyser starkt tillsammans med ett högljutt larm så snart någon ställer sig vid en pelare och förorenar.  Plus övervakningskamera som fångar männen på bild så att de kan identifieras och  bötfällas.  

Dessutom kan teatern lägga 10 kr på varje biljett som tvättavgift. Så att man får råd att då och då tvätta pelarna och stenläggningen i entrén.

Sara Lidmans Jernbanan i Uppsala

Jag har träffat Sara Lidman en enda gång, när vi delade säte på bussen från Umeå flygplats in till centrala Umeå. Sa jag något om att jag beundrade hennes författarskap? Nej, jag var stum, star struck.  

Nu har jag sett hennes pjäs Jernbanan uppförd på Uppsala Stadsteater. Sara Lidman skulle ha älskat den föreställningen, det är jag viss om. Vilka skådespelarprestationer.

Men kläderna. Jag hade sett en video på stadsteaterns hemsida där formgivaren Nina Sandström säger att hon använde sig av äldre material, äldre tekniker och historiskt snitt för att skapa rätt sorts kläder till människorna i den västerbottniska socknen Lillvattnet. Jag väntade mig genuina tyger och plagg som jag skulle känna igen, jag har ändå bott några år rätt nära Missenträsk.

Döm om min förvåning när jag finner att Nina Sandström har kastat en massa glitter över västar, kjolar och kostymer. Varför skulle Lillvattnetkläderna lyxas till och bli glammiga? Nina Sandström förklarar inte det tilltaget i sin video. 

Som jag och varje annan västerbottning vet var mässingsluckorna på kakelugnen det enda som blänkte i Lillvattnet. Sara Lidman skulle ha förvånat sig över paljetterna på scenen i Uppsala Stadsteater. Men vad taga de sig till? skulle hon ha sagt.

 

En dyr liten bok

 

Leonard Woolf,  Virginia Woolfs stöttande make, gav ut Stories of the East år 1921. Den lilla boken trycktes av makarna Woolf själva i en upplaga på 300 exemplar. Omslaget var ett träsnitt gjort av Dora Carrington, sambo med författaren Lytton Strachey. Ett exemplar av boken var  nyss till salu  i London för 3 450 pund (Times Literary Supplement  20 sept. 2024).

Leonard Woolfs bok fick bra recensioner. Men han fortsatte inte som författare. Det räcker med en författare i ett äktenskap, tyckte han.

Svårtillgänglig text

Man kan inte skriva på vatten. Men man kan skriva på nästan vad som helst annat: sand, snö, tårta, papper, tyg, hud. Ja, hud. Tatuerare skriver på hud. Och det gjorde författaren Shelley Jackson. Hon skrev sin novell Skin genom att låta tatuera ett ord på var och en av 2 095 frivilliga. Nicholas Royle i Manchester var en av dem och han berättar i Times Literary Supplement (23 & 30 aug. 2024) att hans ord är after. 

De frivilliga (som kallas WORDS) får avslöja sitt ord men inte Jacksons berättelse. För att få den måste vi be alla WORDS ställa sig i ordning och sedan gå runt och läsa. 

Oöverstigligt, tänker jag. Istället tar jag fram Snyggt jobbat av David Lodge. Romanen kom 1988 men är aktuell även i dag. Älskar David Lodge.

Två nya bokhandlar i Uppsala

 

Garner i alla färger och kvaliteter klär butiksväggen. Är detta en handarbetsaffär? På en annan vägg ser jag mjukdjur i mängd. Kanske står jag i en leksaksbutik? Men här finns också böcker. Mest böcker,  faktiskt. Detta är Adlibris nyöppnade butik i Uppsala. I dag måste en bokhandel vara diversifierad.

Diversifierad är också, som jag förstår, Uppsalas andra nyöppnade bokhandel Chimära. Jag tittar in genom den öppna dörren. Det är mörkt som i graven därinne. Nej, jag vågar mig inte in, trots att det står att butiken rymmer en tesalong. Kan bara önska båda butikerna lycka till.

Shakespeare i Bloomsbury

 

Bokens omslag har tydlig släktskap med  Vanessa Bells omslag för systern Virginia Woolfs romaner utgivna på det  förlaget Hogarth Press. 

SVT2  repriserar nu den brittiska serien om William Shakespeares liv och gärning (onsdagskvällar) och jag ser den på nytt, tar del av den osannolika historien om hur en ung handskmakarson från Stratford-on-Avon lämnar fru och två små barn för att resa till London, arbeta sig upp i teatervärlden och bli den störste och mest hyllade författaren någonsin.

Bloomsburygruppen, med Virginia Woolf i centrum, älskade verkligen Shakespeare.  Men de gick inte och såg hans pjäser framföras på olika scener i London. Bloomsburyfolket föredrog att läsa pjäserna.  Man träffades i playreading clubs på kvällarna, tog olika roller och läste Stormen, En vintersaga, En midsommarnattsdröm eller något annat. Eller man läste hans pjäser ensam hemma vid brasan. Det var författarens ord man ville få njuta av.

Marjorie Garber vid Harvard University i USA, kom förra året ut med boken Shakespeare in Bloomsbury. Har man läst Woolfs böcker, vet man att Shakespeare dyker upp lite överallt men i Garbers tredje kapitel, med rubriken The Shakespeares of Virginia Woolf, blir jag upplyst om till vilken grad Woolfs texter rymmer citat och referenser till bardens verk. Oerhört intressant information som kommer att berika mina omläsningar av Woolfs romaner.