Har sett filmen Julie och Julia. Den är precis så rolig och så lysande som alla kritiker har påstått. Fast för mig kunde filmen ha handlat enbart om Julia, det vill säga Julia Child, och inget annat. Den invävda berättelsen om trettioåriga New York-bon Julie som bestämmer sig för att laga alla 524 recepten ur Julia Childs bok Mastering the Art of French Cooking på 365 dagar och blogga om det var mindre intressant. Men visst var det ett heroiskt projekt, särskilt om Julie verkligen lider av ADD (Attention Deficit Disorder) som det påstås i filmen och därmed har stora svårigheter att fokusera på en uppgift och komma i mål.
Julia Child (1912-2004) är den amerikanska diplomathustrun som blir intresserad av fransk mat under en vistelse i Paris. ”Tänk att i Frankrike äter man fransk mat hela tiden” utropar hon vid ett tillfälle i filmen. Nog är fransmännen en gynnad nation! Julia tar på sig uppgiften att lära amerikanarna att laga Sauce Alsacienne, Bouillabaisse och andra franska läckerheter vilket leder till att hon skriver kokböcker och uppträder i tv.
Meryl Streep är min favoritskådespelerska alla kategorier. Här spelar hon Julia Child och bättre kan det inte bli. Säkert är filmen roligast för alla som sett Julia Child i teverutan. Under de fem år för längesedan när jag bodde i USA följde jag alla hennes program och jublade med henne varje gång sufflén höjde sig eller majonnäsen tog sig.
Meryl Streep överdriver Julias slängiga kroppsspråk lite, men visst, hon var renons på kvinnlig fåfänga och koketteri. Jag vill minnas att elaka kritiker liknade Julia Child vid en häst, man förstod sig inte på den långa, fullkomligt okonstlade kvinnan. Till slut bröt hon dock ned allt motstånd och nu finns hennes kök uppbyggt på Smithsonian Institute i Washington.
Men filmens Paul Child kan jag inte godkänna. Det är inte så där, som en Poirot-kopia, jag har föreställt mig honom. Omöjligt. Då hade ju Julia aldrig blivit kär i honom. Nu blir jag tvungen att läsa mer om paret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar