Som många andra har jag gått upp i vikt under helgerna. Så snart jag äter mer än vanligt, och fetare mat än vanligt, blir jag lite tjockare. Visserligen rör det sig bara om ett halv kilo och jag är inte orolig, när oxveckorna drar i gång efter trettonhelgen kommer jag att bli av med det. Men blir jag rultig, skulle det bli riktigt svårt att gå ned i vikt och stanna där.
Jag minns en ung kvinna som jag träffade en gång för längesedan när jag arbetade på tidningen Vi och besökte en fabrik. Jag mins inte vad det var för fabrik, eller vad jag skulle skriva om, men jag minns den där kvinnan som i förbigående, när vi gick över fabriksgolvet, sa att hon hade gått ned mycket i vikt ”och nu vill kroppen ha det tillbaka”. Jag förstod att hon befann sig i strid, striden mellan hennes nya smala person och den gamla tjocka kroppen.
Den svåra kampen efter viktnedgång har den australiske forskaren Joseph Proietto tittat närmare på. Under 15 år har han hjälpt människor att gå ned i vikt och noterat att även om många kan bli tunnare, är det få som klarar att behålla sin nya vikt. De smala är tjocka på nytt om ett år. Vad beror det på? Proietto valde att studera 50 män och kvinnor som först minskat i vikt och sedan gått upp igen. Han fann att de 50 personerna ännu efter ett år kännetecknades av biologiska förändringar som viktminskningen orsakat.
Deras kroppar betedde sig som om de var i svälttillstånd och arbetade frenetiskt på att få tillbaka alla kilon som de blivit av med. Efter ett år låg ett ”hungerhormon” som kallas ghrelin ungefär 20 procent högre än vid studiens början och ett annat hormon, peptid YY, som ses som hungerdämpande, låg abnormt lågt. Leptin, ett hormon som dämpar hunger och ökar ämnesomsättningen, var också lägre än normalt hos de 50 personerna. I The New York Times (The Fat Trap) säger dr Proietto så här: ”Vi såg en koordinerad ansträngning hos kroppen att ta tillbaka sin gamla vikt. Det måste vara orsaken till att människor misslyckas med att behålla sin nya lägre vikt”.
Är det då omöjligt för överviktiga att bli slanka och förbli slanka? Nej, men det kräver livslånga rutiner. Upp på vågen varje morgon, motion varje dag och regelbundna måltider med förståndig mat varje dag. Det kan det vara värt för att slippa ohälsosamma kilon.
Proiettos undersökning ger upphov till frågor. Kommer hans försökspersoner att vara kvar i ”svältillstånd” om ytterligare ett år? Hans försökspersoner minskade i genomsnitt drygt 13 kilo under en tio veckors lågkaloridiet. Det är att gå fort fram. Kanske hade de biologiska förändringarna inte uppträtt om viktminskningen hade fått ta ett år?
Granen hittade jag i Los Angeles när jag var där i november.
På föreläsning i histologi 1961 hörde jag något som sen dess stannat som ett bildminne. Fettcellerna skulle växa sig ballonglikt stora när vi får i oss mer energi än vi gör av med. När vi bantar skulle då en krympning ske. MEN så tror ju kroppen att det blivit början på svältperiod och tar varje chans att växa igen. Som en förberedelse inför krisen.
SvaraRaderaDenna bild har verkligen hjälpt mig att inte låta fettceller växa onödigt mycket. Jag kan se det histologiska provet framför mig ännu idag. Nu är det förstås en urgammal kunskap som jag inte följt upp!!
När vi äter för mycket fylls våra fettceller till bristningsgränsen, och när den är nådd skapas nya fettceller. Det är lätt som en plätt för kroppen att bilda nya fettceller, men den kan inte kasta bort några.
SvaraRaderaVi som var tjocka som barn bär på en farlig massa fettceller som vi aldrig kan bli av med. De ligger där och bara väntar på att få svälla upp till ballonger. Ja, bilden av lurpassande fettceller är bra att bära med sig.