Astrid Lindgren och vildvittrornas skratt

Astrid Lindgren skulpterad av en konstnär som jag tyvärr inte har namnet på. Visades på Avesta Art för några år sedan.

Under julen sände teve välgjorda dokumentärprogram om Astrid Lindgren. Alla som hade möjlighet måste ha bänkat sig då för att få uppleva författaren i ord och bild. När jag såg programmen tänkte jag på att Astrid Lindgren svarade på alla brev. Jag skrev till henne med anledning av ett inlägg på Dagens Nyheters Namn-och Nyttsida. Jag minns inte vad jag frågade om och jag minns inte det svar jag fick, men det gällde vattenmeloner. Hur kunde jag besvära en världsberömd författare med en fråga om vattenmeloner? Jag har inget att anföra till mitt försvar. De många breven måste ha varit en plåga för henne och man kan bara vara glad för att e-post inte fanns tidigare, den älskade författaren skulle ha drunknat i mejl från alla människor.

Jag talade också med Astrid Lindgren i telefon ett par gånger och då handlade det om Nestlé-bojkotten som jag hjälpte till att driva och som hon givetvis stödde. Av de samtalen, som måste ha ägt rum i början av 1980-talet, minns jag att hon hörde mycket dåligt och att hon var överlastad av arbete. Jag vet inte, kanske skrev hon på Ronja Rövardotter då.

Mitt tredje minne är från begravningen i Storkyrkan där jag var med som medlem i författarförbundets styrelse. Precis hela kyrkan var fylld av de vackraste blommor från alla håll i världen och det doftade underbart när Tommy Körberg sjöng "Fattig bonddräng".

Hur skrattar vildvittrorna? Det visste förstås Astrid Lindgren och nu vet jag det också. Jag hörde nämligen den elektroakustiska kompositionen Agnetes skratt i radioprogrammet Klassisk morgon den 23 januari (om du vågar, gå in på sr.se och sök upp programmets andra avdelning som börjar 7´32). År 2011 fick kompositören Birgitte Alsted danska statens kompositörpris på 75000 kr för detta ljudverk.