Blåsippor kan även vara röda och vita. |
De ansiktsblinda förstår inte själva varför ansikten bara försvinner. I tisdags var jag med i en direktsändning av radioprogrammet "Kropp och själ"och träffade då producenten Stina Näslund och programledaren Ulrica Hjalmarsson Neideman. Jag minns att Stina är ung, blond, kortklippt, smal, inte så lång och Ulrica är ung, mörk, smal, kanske lite längre än Stina. Jag kan inte föreställa mig deras ansikten. För att kunna känna igen dem, behöver jag träffa Stina och Ulrica flera gånger så att deras ansiktsdrag har en chans att fastna hos mig. (Men skulle någon säga: "Du får välja, är det Stina, Ulrica eller Pernilla Wahlgren du har framför dig?" skulle jag svara rätt på en gång).
Människor har ett särskilt ansiktsigenkänningssystem i hjärnan och det systemet är en smula defekt eller helt utslaget (då känner man inte igen sina barn en gång) hos folk som lider av ansiktsblindhet, även kallat prosopagnosi. Man kan jämföra med färgblinda som har ett defekt färgseende, dyslektiska som har svårt att läsa och skriva, tondöva som inte hör toner som andra människor.
Professor Arne Öhman var också med i programmet i tisdags. Han är en kär gammal vän som jag känner igen direkt och jag kan när jag vill se Arnes ansikte framför mig.
Hur många i befolkningen har problem med ansiktsblindhet? Vi vet inte det, det har inte gjorts någon vetenskaplig undersökning. De senaste nio åren -- alltsedan jag började skriva min bok "Vem var det där?" som kom 2006 och därefter -- har jag pratat ansiktsblindhet med mängder av människor och hört väldigt många berätta om sina svårigheter att känna igen folk. Jag vågar påstå att detta är ett utbrett problem i vårt land och min uppskattning är att kanske 20 procent av befolkningen kännetecknas av nedsatt förmåga att känna igen bekanta ansikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar