Forskarna räknar med två extremgrupper: på ena ytterkanten de som har nedsatt förmåga att minnas ansikten och på den andra ytterkanten de som kallas super-recognisers eller ansiktsminnesmästare och är fantastiska på att komma ihåg ansikten. Det spelar ingen roll om de har sett ett ansikte bara flyktigt en gång, eller om det är en människa som de mötte för längesedan och som sedan dess har lämnat barndomen, tappat håret och lagt på hullet -- de känner ändå igen vederbörande.
Minnesmästarnas märkvärdiga förmåga är inte kopplad till vare sig hög IQ eller allmänt gott komihåg utan utgör en alldeles speciell begåvning för sig. Metropolitan Police i London använder sig idag av en utvald grupp super-recognicers för att hitta efterspanade brottslingar.
Tittar de ansiktsblinda och ansiktsminnesmästarna på människor på olika sätt? Det har man undersökt vid Bournemouth University. Vanliga människor tenderar att fokusera på ögonen i en ansiktsbild medan människor med prosopagnosi undviker ögonen och tittar på munnen. (Så gör jag själv. Jag kan minnas leenden och tänder ganska bra; när jag möter någon med allvarliga, stängda läppar är det svårt att känna igen personen).
Och hur gör ansiktsminnesmästarna? Det visade sig att de fokuserar på näsan när de tittar på ett ansikte. Kan hemligheten med att komma ihåg ansikten ligga där? Jag ska försöka minnas att höja blicken från munnen till näsan i fortsättningen när jag möter folk. Hoppas att det hjälper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar