Den här veckan för 100 år sedan gjorde inte Virginia Woolf många noteringar i dagboken. Den 6 augusti 1923 skrev hon att hon hade bakat bröd och bullar på förmiddagen vilket hade krävt flera vändor till köket och stulit arbetstid vid skrivbordet, ruined my mornings work. Sedan läser hon sina färdiga kapitel i The Hours (som var titeln innan Woolf ändrade till Mrs Dalloway) och tycker just då att det är svagt. Fast kanske inte alltför dåligt, trots allt. Dagen innan hade paret Woolf gjort ett besök hos folket på Charleston: Vanessa Bell, hennes man Clive Bell, hennes käraste Duncan Grant och hennes före detta käraste Roger Fry. The Woolves kände sig ovälkomna. Man anar att de störde målarna Vanessa Bell, Grant och Fry som satt och diskuterade uppställningen av ett still life med blomvas.
Ja, vad ska Woolf ta sig till med den nya romanen? Now it is a strange thing that if I have no gift for novel writing, yet it should so absorb me – I cant diagnose my own case – Men, som vi vet i dag, blev Mrs Dalloway Woolfs kanske mest uppskattade och omskrivna roman.
Först den 17 augusti gör Woolf nästa inlägg i dagboken. Då har hon kommit på en briljant idé: om hon skulle samla ihop sina bästa essäer och göra en bok av dem? Det skulle ge henne möjlighet att gå igenom alla texterna och komplettera dem. Woolfs första essäsamling kom ut 1925, under titeln A Common Reader och har funnits tillgänglig sedan dess (mitt eget exemplar är tryckt 2003).
Virginia Woolfs texter är fantastisk läsning. När ska hon få fullt erkännande som högt begåvad essäist? År 1932 kom The Common Reader Second Series. Som jag skriver i min biografi över Virginia Woolf: Alla som är det minsta intresserade av Robinson Kruse, Lord Chesterfield, Beau Brummell, Dorothy Wordsworth, Aurora Leigh, Christina Rossetti och Thomas Hardy har stor glädje av att läsa boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar