Jag hade hand om Harry häromdagen medan matte var på utflykt till en grannstad. Harry är den trevligaste lilla pudel man kan tänka sig. Han älskar 1) köttbullar, 2) långa promenader och 3) äggkartonger. Får han en äggkartong sliter han förtjust sönder den i små, små bitar.
Om jag hade en egen hund skulle den heta Bastian. Jag vet inte vilken ras jag skulle köpa men Bastian är ett fint namn som passar både en liten svart terrier och en irländsk varghund.
Många påstår att livet blir rikare om man har en vovve. Den gör människan lyckligare genom sitt glada sällskap. Den kan hjälpa ägaren att fälla middagsköttet. Eller så skriver man en trevlig, storsäljande bok om sitt liv med hunden. Man kan också låna ut sin väldresserade hund vid en filminspelning eller hyra ut den som modell vid modefotograferingar och annat. Posten använde nyss ett gäng hundar för att göra reklam på temat ”E-handlarens bästa vän”. Reklamutskicket visade alla möjliga hundraser med brev eller paket i munnen.
Om jag hade en hund skulle jag kanske också låta honom tjäna ihop till sina pellets. Jag skulle utbilda Bastian till mobilhund. I USA har man börjat använda sådana hundar i fängelserna. En mobilhund, gärna en labrador, kan snabbt som blixten leta upp en insmugglad mobiltelefon om den så ligger gömd i jordnötssmör eller i en madrass. Och mobilerna måste hittas, annars kan internerna fortsätta att styra sina kriminella gäng från cellen.
Jag nosar på min Nokia från 1999. (Ja, den är urgammal men fungerar att ringa på och är det inte det en telefon ska vara till?) Nallen luktar inget alls. Tycker jag. Men det finns en liten komponent i varje mobiltelefon som har en stark, omisskännlig lukt för en hundnos.
I Sverige har vi inga mobilhundar. Ännu. På våra fängelser behövs de inte för vi har ett effektivt övervakningssystem och upptäcker om det skulle pågå ett mobiltelefonsamtal från en cell, säger mig säkerhetschef Krister Henriksson i Norrköping.
Men visst finns det ändå bruk för en mobilhund. Eftersom alla människor går med en mobil i fickan skulle Bastian hitta hungriga, uttorkade svampplockare som gått vilse eller frusna skidåkare som ligger med brutet ben i skogen. Min erfarenhet av ungdomar säger också att många ständigt tappar bort sina prylar och man börjar direkt att svettas om man inte har sin påslagna mobil i handen eller under kudden. Bastian skulle lätt som en plätt hitta deras förlorade dyrbarheter.
Men skulle Bastian och jag ha möjlighet att rycka ut på alla rop om hjälp att leta borttappade människor och mobiler? Bastian kanske hellre vill äta köttbullar, promenera och leka med äggkartonger. Och jag vill hellre sitta i gungstolen och läsa. Vid närmare eftertanke ger jag bort min affärsidé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar