Thorriblot och Kyndelsmäss

I dag är det Kyndelsmäss, den dag när människor på medeltiden tog med sig ljus till kyrkan för att få dem välsignade av prästen. Det gjorde ljusen vad religionsvetarna kallar apotropaiska, gav dem kraft att stöta bort allt ont. Den förskräckliga gamla masken som jag hittade på Nationalmuseum i Reykjavik, förkortas RVK,  kan också ha varit apotropaisk och använts till att mota bort djävulen.

Jag tröttnade alltså på kylan här hemma och reste norrut till ett varmare land, Island. Fjällen var snötäckta men i RVK var det barmark och flera plusgrader i luften. Bakgrunden till resan var att jag hade fått ett stipendium instiftat av Vera och Åke Holmberg (tack, Ture Sventon!) och kunde bo och arbeta i den isländska författarföreningens hus ett par veckor.

På Island, där det i mitten av januari blev ljust först vid 11-tiden på förmiddagen, ser man till att lätta upp tillvaron med nöjen. Knappt är julen över förrän almanackan visar att det är dags för en månadslång festperiod, Thorri (som i år startade den 24 januari), då man samlas till Thorriblot så ofta man kan: i hemmen, på restaurang och vid stora sammankomster som kan omfatta flera tusen människor.

Vid Thorriblot kalasar människor på hederlig, traditionell mat och då blir det delikatesser som isländsk haggis, rökt fårkött, lammleverkorv, blodkorv, kokt lammskalle, lammskallesylta, picklade lammtestiklar och, inte att glömma, haj. Eftersom jag inte kände så många islänningar att festa med köpte jag hem lite av varje för att blota på egen hand. Lammskalle, lammleverkorv och blodkorv smakar inte illa men haj avstår jag från. Luktar och smakar ammoniak. Hur får ni ned den? Frågade jag en taxichaufför och han svarade att tja, man dricker Svarta Döden till (detsamma sa en kvinnlig bibliotekarie som jag träffade). Hajen har inga njurar, sa man i fiskbutiken. Kan det vara sant?

haj som fått hänga en tid och äts skuren i bitar

Chaufförens älsklingsrätt var kokt, varm lammskalle med kokt potatis och vit sås -- det blir han alltid lika lycklig för och han äter allt inklusive ögon och öron. Lammskalle har jag ätit på Gotland för längesedan men sjåpagås som jag är petade jag bort ögat och örat var bortklippt så det behövde jag inte ta ställning till.

Men sill då? Jag är inte säker på att det hör till Thorriblot. Taxichauffören sa sig sällan äta sill.  Sill är ingen gammal isländsk tradition, faktum är att man brukade tycka att det var en oätlig fisk. I dag finns dock underbar rökt sill och alla möjliga goda sillinläggningar att köpa i RKV.