 |
| Franskinspirerad park vid Wenngarns slott på eftermiddagen 10 januari |
Pjäsen är en och en halv timme lång och efteråt kan jag konstatera att allt det viktiga från boken kom med: de två nordnorska syskonens starka längtan bort från föräldrahemmet -- Alberte, som inte får studera fast hon hett önskar det, lider av att tvingas gå hemma och vänta på att bli gift; Jakob, som inte har läshuvud men förväntas ta studenten, vill sluta skolan och gå på sjön. Här är också de olyckliga föräldrarna, den djärva och flörtiga Beda Bucht, den farlige Cedolf som tjusar Alberte men också förfärar henne. Till och med Albertes promenad med sin pappa häradshövdingen som inte känner igen folk (han lider tydligt av prosopagnosi, ansiktsblindhet, men de orden fanns inte i början av 1900-talet) har till min glädje kommit med.
Radioteatern har gjort en fin pjäs av den kända klassikern. Det enda jag reagerar på är att skådespelarna uttalar Alberte med ett tydligt r-ljud så som man gör i finlandssvenskan. Hur tänkte man här?
I en senare del av trilogin slår sig Alberte loss och beger sig till Paris, frihetens stad. Men är det frihetens stad i dag? Efter de fruktansvärda, blodiga massakrerna som tog livet av 17 offer? Nu uppmanas fransmännen till försiktighet. För vem vet när och var några fanatiska galningar kan slå till igen.
Vågar mina vänner och jag planera för en resa till Frankrike i höst? Ja, vi får inte låta oss skrämmas till overksamhet. Livet måste fortsätta, i Paris och på andra håll. Men försiktighet är ändå på sin plats.
En frankofil som vill försöka återfå modet efter terrorhändelserna kan läsa En engelsman i Paris av Nicolas Barrreau, en lättsam roman som jag just har lagt ihop. Boken avslutas med några som det verkar pålitliga recept. Tänker pröva författarens blodapelsinparfait.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar