Två nya begrepp ingår i mitt ordförråd. Det första är eve-teasing, ett ord som används i Indien för sexuella trakasserier mot kvinnor. Eve-teasing är ett utbrett fenomen och sågs till nyligen som något inte särskilt allvarligt. Det, ansåg man, var vad indiska kvinnor kvinnor kunde vänta sig, och fick finna sig i, när de vistades ute på gator och torg. Det andra ordet är taharrush som betyder gruppattacker mot kvinnor. Ordet blev känt efter massdemonstrationerna på Tahrirtorget när kvinnor omringades och trakasserades på av unga män.
Kvinnor måste kunna röra sig tryggt, i alla samhällen. Beteenden som eve-teasing och taharrush får inte förekomma. Inte i Indien, inte i Egypten, inte i Kungsträdgården i Stockholm, inte någonstans.
Tyvärr finns en tradition att förringa sexuella trakasserier mot kvinnor. I Kurt Salomonsons roman Skiljevägen, som jag nyss läst, heter den kvinnliga huvudpersonen Alice. Hon och Arnold, en manlig vän, är på fest hos en arbetskamrat som bor i samma hus som Alice. En av männen på festen öppnar blixtlåset i sidan på hennes långbyxor och drar ned dem. Förövaren skrattar när Alice står i bara en blus och trosor. När han greppar tag i trosorna för att dra ned även dem, tar Alice sitt glas med vass bottenkant och slår honom hårt i pannan.
Alice drar upp långbyxorna och går hem till sig. Vad gör Arnold? Skäller han ut knölen och ber honom dra åt helvete? Nej då. Arnold stannar kvar och tvättar det blödande såret på mannens panna. När Arnold så småningom kommer in till Alice säger hon "Det verkade väl ganska obegripligt på er?" och Arnold svarar "Ja, vi undrade vad som flög i dig."
Så kunde det vara på 60-talet. Kvinnan som reagerar med vrede på en kränkande handling väckte förvåning. Men alla kvinnor måste reagera med vrede vid trakasserier och kraftfullt säga ifrån. Man behöver inte ta till våld. Alice hade kunnat hälla ut sin drink över den antastande mannen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar