När Den blå filmen av Kieslowski nyligen visades i Sigtuna gav filmskribenten Hynek Pallas först en inledning till filmen. Han berättade om Kieslowskis storhet som filmregissör, att filmen, något av en kultfilm, var en del av trikoloren och att vi senare i höst ska få se Den röda filmen och Den vita filmen.
Men Hynek Pallas sa, konstigt nog, inget alls om vad filmen (från 1993) handlade om: en förtryckt kvinna, Julie, som inte bara tar hand om sin man, den världsberömde kompositören, huset och barnet utan dessutom i tysthet utför en betydande del av det kompositörsarbete som mannen får kredd för. Vad får Julie? Hennes man smyger år efter år iväg till sin älskarinna.
Först efter att mannen och parets dotter omkommit i en bilkrasch får Julie får vetskap om älskarinnan som, visar det sig, snart ska föda kompositörens barn, en son. Julies reaktion blir att ge bort sitt stora hus till den välbeställda älskarinnan som är advokat.
Kieslowskis budskap måste vara att så här ska en god kvinna bete sig: hon ska ge och ge och göra allt för sin otrogne man, såväl under hans liv som efter hans död. En god kvinna sätter sig själv i andra rummet. Hon propsar inte på erkännande, jämställdhet och respekt.
Jag vill inte tro att det görs filmer av det här slaget i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar