Fint i Ronneby

Har bott några dagar på Ronneby Brunnshotell. Precis som förra året njöt jag av de mäktiga gamla träden som växer i brunnsparken och av att promenera och beundra de gamla husen -- Villa Tasmania, Villa Lavendela, Villa Åberga, Villa Vesta och många fler -- vid Ronnebyån och i den gamla stadsdelen Bergslagen.

Skörd av Sylvia

I går hade jag förmånen att få plocka äpplen av den tidiga sorten Sylvia som är ganska ovanlig men finns i Bergianska Trädgårdens genbank. Jag kunde skörda några stora tjusiga exemplar som kommer att glädja deltagarna i den pomologikurs som jag ska hålla om ett par veckor.
På bilden ser du den fina äppelplockare som jag fick låna. Det är en av de anställda på Bergianska Trädgården som gjort den på en slöjdkurs. Lätt att använda också.

Jag återkommer till bloggen vecka 33.

Fruktkontroll

Då och jag tar jag ett svep och ser över mina äppelträd. Jag går från träd till träd med en brun påse som jag fyller med frukter som skadats av äppelvecklare trots förebyggande åtgärder som inbjudande fågelholkar. Den bruna påsen skickar jag iväg med kommunens sopbil viss om att de fula frukterna blir till biogas.
Äppelvecklarens larv gör ett rätt stort brunt hål i skalet och sedan en bred gång in till kärnhuset. Får äpplet sitta kvar kommer det att infekteras med en svampsjukdom som kallas monilia. Frukten blir brun, mjuk och får ringar av vitt mögel.

Psykopater har annorlunda hjärnstruktur

Någon gång ibland ser man inlägg i pressen skrivna av människor som menar att det är fel att tala om psykopater, sådana finns nämligen inte. Vi kan önska att det vore så -- att psykopater är lika påhittade som troll -- men sanningen är att det finns psykopater i alla slags länder, det vill säga känslokalla människor som ofta är kriminella, följer egna regler och försöker dra nytta av andra.

Psykologen Robert Hare heter den mest kände amerikanske experten på psykopati. Han menar att omkring 1 procent av befolkningen i USA är psykopater. Det skulle betyda omkring 3 miljoner psykopater i USA. Hur stor procent psykopater det kan finnas i Sverige vet vi inte.
Det senaste decenniet har man forskat en hel del på hjärnstrukturen hos psykopater och Sam Harris berättar om detta i sin bok Moralens landskap. Bland annat visar psykopater överdrivna responser i hjärnans belöningscentrum när de förväntar sig ekonomisk vinning. Den här överkänsligheten -- som förknippas med psykopatins impulsiva och antisociala dimension och leder till starkt riskbeteende och kriminalitet -- kanske hindrar psykopaterna från att lära av andra människors negativa känslor, menar forskarna.

Studier visar också att psykopater har svårt att känna igen rädsla och sorg hos andra människor. Psykopater har ingen empati och bryr sig inte om vad andra människor känner, ja, de lägger inte ens märke till vad andra uttrycker. James Blair heter en amerikansk neuroforskare. Han och hans forskargrupp föreslår att psykopati beror på att viss emotionell inlärning inte har ägt rum på grund av genetiskt betingade nedsättningar på de områden i hjärnan som behövs för känslomässig bearbetning.

Nytt om psykopater

Det är nu sju år sedan min bok Lär känna psykopaten kom ut på Natur och Kultur. Om den boken skrev Martin Grann i förordet så här:
”I och med denna bok har Görel Kristina Näslund bidragit till och ytterligare förstärkt den svenska idétraditionen på området väsentligt. Behovet av en seriös bok om psykopati på svenska som sätter detta fenomen i ett svenskt sammanhang och som samtidigt vänder sig till en bredare publik har funnits länge. Nu är vi äntligen här”.

Det har inte på dessa sju år kommit någon ytterligare bok om psykopater. De fakta jag presenterar om psykopatibegreppets historia, orsakerna till psykopati och våldets ursprung i Lär känna psykopaten håller ännu. Även checklistan som används för att utreda om någon är psykopat är fortfarande aktuell.

Dock har det tillkommit viss forskning som vidgar bilden av psykopaten. Sam Harris är amerikansk filosof och doktor i neurovetenskap. Hans bok The Moral Landscape som kom förra året har i år getts på svenska -- Moralens landskap -- av förlaget Fri tanke.Sam Harris hävdar att det finns vetenskapliga svar på människors olika inställning till moralfrågor.

Varför är inte psykopater som andra? Varför är de känslokalla, höggradigt impulsiva, manipulativa, spänningssökande, snara till lögner och lika samvetslösa som ansvarslösa? Det kan delvis bero en uppväxt i ett splittrat hem med ansvarslösa föräldrar som inte finns vid barnets sida och lär ut vad som är rätt och fel. Men det kan också bero på att psykopaten har en annan hjärnstruktur. Jag skriver mer nästa vecka om den forskning som Sam Harris redovisar i sin bok.

När man vill vara i fred

Alla som går Drottninggatan uppför i Stockholm stannar för att titta på den här hunden som sitter mitt på trottoaren utanför mattes butik. Den lilla hunden är så söt och så måste man läsa vad det kan stå på ett anslag på väggen bakom hunden. Där står på två språk: ”Rör mig inte! Stirra inte på mig! Jag blir stressad!” Eftersom jag inte vet vad hunden tycker om att bli fotograferad tog jag min bild så snabbt jag kunde.

Ett gäng mandriller (stora babianer) på Colchester Zoo i Essex kommunicerar på ett tydligt sätt till omgivningen när de är stressade och vill vara i fred: de lägger ena handen över ögonen. Det var apan Milly som började göra så här 1999 och gesten har spritt sig. Att en apa hittar på och lär ut en ny gest är unikt, säger forskarna.

Hårda tag på SJ

Fallet med den 11-åriga flickan som slängdes av tåget är upprörande. Vad är det för människor som SJ anställer och får de ingen utbildning? Men jag är inte förvånad efter att själv varit nära att bli avkastad en gång. G och jag satt på en SJ-buss för att resa till fjällen när det efter avresan från Stockholm stod klart att bussen var överbokad och föraren bad att några skulle gå av i Uppsala och ta tåget istället – det var bara att ta plats, visa bussbiljetten och förklara läget för konduktören.

Vi valde att gå på tåget, visade våra biljetter och berättade om den överbokade SJ-bussen. Konduktören trodde inte ett ord. Vi saknade giltiga tågbiljetter och skulle av vid nästa stopp. När vi protesterade blev vi upplysta om att han var tågbefälhavare och den som bestämde, nu skulle vi av.

Idag, säger G och jag, hade vi gjort passivt motstånd och låtit konduktören kasta av oss. Jag kunde ha tagit en bild av en nitisk tågbefälhavare som sköter sitt jobb. Men den gången köpte vi snällt biljetter och kunde åka vidare.

Höghöjdshus

Vad föreställer den här bilden? Grottboningar i Anderna är fel svar. Istället visar den ett stort sandberg vid vägen mellan Funäsdalen och Mittådalen. Längst upp har backsvalorna gjort sig bon.

Ofrivillig nedskräpning

Det är säkert lika snyggt runt alla stugbyar som där vi bodde, men om du ändå skulle se skräp i fjällen, tänk inte illa om stuginnevånarna. Det kan nämligen vara lavskrikor som varit framme. Någonstans vid någon vacker fjällbäck ligger nu till exempel ett tomt muffinspapper och det är inte mitt fel, en skrika snodde det från kaffebordet. En annan skrika försökte två gånger plocka bort mitt plåster från armbågen -- för att flyga iväg med det eller bara för att se vad som fanns under, jag vet inte.

När vi hade gett de rara fåglarna all ost vi hade, gick vi in i huset. Efter någon timme gick jag ut igen och satte mig. En eftersläntrare dök upp och placerade sig bredvid mig. Jag förklarade att osten ledsamt nog hade tagit slut. Det var en besvikelse som fick lavskrikan att flytta sig till mitt knä och nypa till. Budskapet var solklart och vi skaffade mer ost. Här matar jag den vackra fågeln samtidigt som jag håller ett fast grepp om den nyköpta ostbiten.

Möte med lavskrika

Förra veckan var jag G och jag i fjällen på frimester, det vill säga vi levde frikopplade från dator och mobiltelefon i en stuga som vi fått låna av vänner. Blåbären hade inte mognat och hjortronskörden hade slagit fel men vad gjorde det, trakten kring Funäsdalen bjuder på härliga upplevelser.

Om fjällets speciella fågel lavskrikan sa Carl von Linné så här: ”det är den djärvaste fågel som kan vara, ty då man äter under bar himmel, kommer han fram och tager biten ur handen”. Så sant! En förmiddag satt vi på verandan utanför husväggen och drack kaffe när den första lavskrikan dök upp och snodde den chokladbit som G höll i handen.

Det fick mig att gå efter ost. På bilden sitter lavskrikan på min hand, stoppar munnen full med ostbitar men gör ett avbrott för att titta in i kameran. Som synes är lavskrikan en rätt stor fågel och det runda, duniga huvudet ger den ett charmigt utseende.

Lavskrikan var helt tyst, så fråga inte mig hur han/hon kommunicerade till sina vänner att det var party i hus nr 19, men efter en stund kom ett helt gäng som alla gillade ost och fyllde gapet så mycket det gick. Finns det mycket mat, lägger lavskrikan upp ett förråd. Överallt runt vår lånade stuga finns nu små gömmor av grevéost.