Möte med lavskrika

Förra veckan var jag G och jag i fjällen på frimester, det vill säga vi levde frikopplade från dator och mobiltelefon i en stuga som vi fått låna av vänner. Blåbären hade inte mognat och hjortronskörden hade slagit fel men vad gjorde det, trakten kring Funäsdalen bjuder på härliga upplevelser.

Om fjällets speciella fågel lavskrikan sa Carl von Linné så här: ”det är den djärvaste fågel som kan vara, ty då man äter under bar himmel, kommer han fram och tager biten ur handen”. Så sant! En förmiddag satt vi på verandan utanför husväggen och drack kaffe när den första lavskrikan dök upp och snodde den chokladbit som G höll i handen.

Det fick mig att gå efter ost. På bilden sitter lavskrikan på min hand, stoppar munnen full med ostbitar men gör ett avbrott för att titta in i kameran. Som synes är lavskrikan en rätt stor fågel och det runda, duniga huvudet ger den ett charmigt utseende.

Lavskrikan var helt tyst, så fråga inte mig hur han/hon kommunicerade till sina vänner att det var party i hus nr 19, men efter en stund kom ett helt gäng som alla gillade ost och fyllde gapet så mycket det gick. Finns det mycket mat, lägger lavskrikan upp ett förråd. Överallt runt vår lånade stuga finns nu små gömmor av grevéost.