I ett kärleksförhållande finns det en som älskar mest. Systrarna Vanessa Bell och Virginia Woolf älskade varandra men det var Virginia som älskade mest. Vanessa lutade fram huvudet och Virginia kysste. Så här skrev Virginia vid ett tillfälle: Jag tror att jag är tätare knuten till dig än vad en syster bör vara. Varför slutar jag aldrig att tänka på dig, när jag var ute och gick i eftermiddags och såg en orm glida förbi i gräset tänkte jag på dig. Jag kan inte uttrycka vad det betyder för mig att komma in i ett rum och se dig sitta där.
Både Vanessa och Virginia var enastående vackra kvinnor men Vanessa var den vackraste. Det är Leonard Woolf som säger det. Vanessa hade vackrare ögon, mer perfekta drag, bättre hy. Och, skriver Leonard, Vanessa hade vackrare röst än någon annan.
När man läser om Virginia Woolf blir man nyfiken på Vanessa. Hon var ändå den person som Virginia stod närmast, näst maken Leonard. I konsthistorikern Frances Spaldings imponerande bok Vanessa Bell med 400 tättskrivna sidor får man en bild av en motsägelsefull natur. Vanessa älskade ekivoka skämt -- det gjorde alla i Bloomsburygruppen -- och använde ett språk som skulle chockat fadern Sir Leslie Stephen. Samtidigt gav hon aldrig sin dotter Angelica någon som helst information om sex och intima ting.
Stackars Angelica. Inte förrän hon var tonåring fick hon veta vem som var hennes far. En dag när dottern var 17 tog Vanessa henne avsides och berättade att Duncan Grant var hennes pappa och inte Clive Bell (Vanessas make och far till hennes två söner) som hon letts att tro. När Angelica föddes skrev den bisexuelle David Garnett (Duncans pojkvän just då) till en vän att den lilla flickan var så söt och han tänkte gifte sig med henne när hon blev stor. Åldersskillnaden var 26 år men David och Angelica gifte sig så småningom och fick fyra barn tillsammans.
Arbetet är människans stora tröst i svåra stunder, framhöll Vanessa Bell för sina barn. Och Vanessa hade många svåra stunder som när sonen Julian (kanske det barn hon älskade mest) dog som frivillig i Spanien och när Virginia tog livet av sig. Arbetet var också hennes räddning när den vackre, charmige Duncan -- Vanessas stora kärlek i livet -- var uppslukad av ett nytt passionerat förhållande till en man och hon ängslades för att mista honom som sambo och arbetspartner.
Men Vanessa arbetade aldrig målmedvetet för att bli en framgångsrik konstnär. Hennes ställning i konstvärlden motsvarar på inget sätt systern Virginias position som författare. Vanessa vägrar att bli en celebrated artist och hon vägrar att köpa nya kläder, klagade Virginia.
Ja, Vanessa var inte mycket för att följa modet och klä sig vackert. Shabby, sa man om hennes slarviga, bisarra klädstil. Men bristen på snygga kläder kan ha haft att göra med brist på pengar. De tre barnen, lantstället, tjänstefolket, våningen i London, resor, färg, dukar och arvode till modeller innebar stora utgifter och Vanessa sålde inte mycket. Virginia kom att bistå Vanessa med pengar till modeller och när Angelica blev tonåring var det Virginia som betalade flickans kläder.
Alla människor verkar ha älskat Vanessa och hon hade en stor begåvning för att hålla kvar sina närmaste. Kanske blev det också viktigt för henne att hålla kvar sina nära och kära. Hon hade ändå vid 28 års ålder förlorat så många: sin mor, sin far, sin halvsyster Stella och sin bror Thoby.
Hennes äkta man Clive, hennes sambo Duncan och hennes före detta älskare Roger Fry umgicks på vänskaplig fot med varandra på lantstället Charleston i Sussex, i London och på resor på kontinenten som de gjorde tillsammans. Clive hade många förhållanden med kvinnor men flyttade aldrig ihop med någon. Duncan var tillsammans med den ene älskaren efter den andre men fanns kvar vid Vanessas sida till hennes död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar