Doftande iris

Marcel Proust skriver om doftande iris i sin roman På spaning efter den tid som flytt.  Jag ifrågasätter inte ett ord från Proust men varför hade jag aldrig känt att iris doftar? Därför att jag inte gått tillräckligt nära. Den här sommaren har jag gått in för att upptäcka irisens väldoft.

Jag säger inte var men på en liten gata i Sigtuna, inte långt från muséet, ligger den allra vackraste lilla trädgård. Jag låtsas gärna att jag har ärende åt det hållet bara för att få titta in över den låga muren.  Där hittade jag häromdagen denna vackra, doftande iris i rosablå toner som för tanken till Paris.

Nedan en mindre blå iris som fanns på  tomten när vi flyttade hit, doftar svagt. Den gula irisen är vildväxande vid Mälarens  stränder och kallas lustigt nog svärdslilja, doftar inte.  Längst ned en större blå iris som vi fått av vänner, doftar starkt.