Med Wilhelm Tham på Göta kanal

G och jag har fått varsitt certifikat att visa upp och skryta med, det är inte varje dag man får ett sådant. Vi har nämligen rest från öst till väst -- Söderköping till Göteborg -- via Göta Kanal med den stolta, 101 år gamla passagerarbåten Wilhelm Tham. Tham var direktör för Husqvarna vapenfabrik men vad som gjorde att båten döptes efter honom har jag inte lyckats utröna. Någon som vet?

Kanalresan var en storartad upplevelse -- rik på intryck, så annorlunda. Två ord kommer för mig: maklighet och tillit. Maklighet för att båten glider långsamt fram i den ofta ganska smala och grunda kanalen. Thammen gör 3.5 knop i kanalen och det är en behaglig fart som påverkar resenären att själv sakta ned och slappna av. I en solstol på bryggdäck till exempel. Alla uppvarvade människor borde göra en kanalresa och komma till eftertanke.

Vi hade sol alla fyra dagarna som resan tog förutom en eftermiddag när det regnade litet och vi tog vår tillflykt
 till försalongen på shelterdäck (t h nedan).

På shelterdäck ligger också matsalen där passageraren bjuds två rätter till lunch och tre rätter till middag.  Man får sina bestämda platser från dag ett och våra bordskamrater var ett trevligt par från Göteborg med marina erfarenheter -- motorbåt på västkusten och två lastfartyg på Kongofloden -- som vi lärde oss mycket av. Till exempel att Wilhelm Tham inte är ett fartyg, det är en båt. Fartyg är större.

Den sista kvällen stod en svensk flagga på bordet. Var det någon av oss som hade födelsedag? Nej, det var kaptenen som hade bestämt sig för att äta middag i matsalen och ville sitta vid vårt bord (jag tror att det var våra bordsgrannar redarparet som han ville träffa). Men vilken tur, nu kunde vi fråga kapten om allt möjligt och  få lyssna till anekdoter från kanalen.

Hytten var liten. Då menar jag trång. (Om ni är två, och stadda vid kassa, boka var sin hytt.) Vi hade små väskor som vi kunde skjuta under den nedre sängen, hur de med större väskor bar sig åt förstår jag inte, det fanns ingen plats på golvet. Men hytten är bara för att sova i, den vakna delen av dygnet vill man vara på däck för att inte missa något. Det kunde bli varmt, men det var inget problem, alla ställde upp hyttdörren för att få in den svala nattluften.

Hytten gick inte att låsa och det är här tilliten kommer in. Först blev jag häpen -- skulle jag verkligen inte få låsa om min tandborste och mitt nattlinne? Som om det skulle behövas! Wilhelm Tham är en tillsluten värld  med 10 förträffliga besättningsmän och 27 lika förträffliga passagerare -- varför skulle jag inte ha förtroende för dem? På det här sättet står hytten alltid öppen och välkomnande och det är väldigt skönt att slippa trassla med nycklar. Tillit gäller baren på bryggdäck också -- man tog vad man ville ha ur kylskåpet och skrev sitt namn på en lista. Reseberättelsen fortsätter  i morgon!