Äntligen en bra följetong

Sommarföljetonger brukar jag aldrig läsa. Det passar mig inte att läsa ett kort stycke varje dag och alternativet, att riva ut alla sidorna för att läsa alltihop på hösten, är för mycket besvär för en oviktig deckare. 
























Men äntligen, säger jag. Äntligen har en morgontidning valt en faktabok som sin sommarföljetong. I dag ger Svenska Dagbladet första avsnittet av Sömngåtan av Matthew Walker, professor i neurovetenskap vid Berkeley University, som skriver om  sömnvetenskap. Jag kommer att kasta mig över varje avsnitt.

Stoppa bedragaren -- Malin Olsson ringer mig

Det är bara min mamma som ringer mig idag, säger en bekant. Om fem år pratar ingen i telefon, skriver Hugo Rehnberg i The Perfect Guide. Nej, telefonen används mindre och mindre för samtal människor emellan.

Men vänta tills du blir äldre, då kommer telefonen att ringa. Häromdagen ringde Malin Olsson och berättade att mitt bankkort hade blivit skimmat i en bankomat. Det gjorde mig förvånad eftersom jag inte har använt någon bankomat på ett bra tag. Jag frågade om Malin ringde från min bank vilket hon bekräftade och när jag bad om hennes telefonnummer uppgav hon det här numret: 073-93 86 882.

Malin lät som en ung person och jag måste ha varit ett av hennes första utvalda offer, någon att träna på, för hon verkade ganska nervös och osammanhängande. Hon hävdade i alla fall att mitt kort hade blivit skimmat och nu skulle hon polisanmäla detta samt skicka mig ett nytt kort och en ny bankdosa. Sedan sa hon i så myndig ton hon kunde åstadkomma: "Nu vill jag att du tar fram din bankdosa." Då fann jag för gott att lägga på luren.

Dagen efter försökte jag ringa upp Malin och be om ursäkt för att jag var så abrupt, men hon svarade inte och på Eniro får jag veta att numret är okänt. Nästa gång ska jag låtsas ta fram bankdosan så att jag får höra fortsättningen.

Polisen rekommenderar att vi anmäler varje id-kapning och försök till id-kapning så det har jag gjort, telefon 114 14. Den polis som tog min anmälan tyckte sig känna igen namnet Malin Olsson och uppgav att det ringer olyckliga människor varje dag och berättar att de blivit lurade på stora summor av bedragare.

Berätta för alla du känner om det här bedrägeriförsöket så att folk blir varnade, sa polisen. Det lovade jag att göra.

På friseringen

Julian Barnes hade som ung ett förhållande med en äldre kvinna och minnet av den tiden dröjer sig kvar hos den gamle författaren (Barnes är 72 år). Det är alltså vad jag tror.  I hans roman Känslan av ett slut är relationen mellan en ung man och en medelålders kvinna central. Den nya boken The Only Story (har inte kommit på svenska ännu) handlar om Paul som, till hans föräldrars förfäran, 19 år gammal flyttar ihop med Susan, en 20 år äldre kvinna. Hon har inget arbete, sitter hemma och dricker, men Paul, en oförtrutet god människa, uppoffrar sig och härdar ut länge, länge.

I början av deras förhållande frågar Paul vart Susan brukar åka på sin semester.
–Det där är en typisk frissan-fråga, svarar Susan.
Det är det kanske. De som blir klippta, färgade och fönade får frågor om sitt jobb, sin semester, sitt sommarboende, sin hund och mycket annat. Och förstås den obligatoriska frågan: vart ska du nu gå? (underförstått: när du är så fin i håret, har du något roligt inplanerat?).

Många går säkert till friseringen för att dels bli snygga, dels få en trevlig pratstund. Men så är det vi andra som går dit för att vi vill sluta ögonen och regrediera till preverbalt stadium. Vi blir små, kan inte prata, vill bara bli omskötta av händer som kan hantera en sax. Så hade jag det häromdagen och det var ljuvligt.

Irisomaner ger och tar

Silveriris, Iris pallida

Hur härligt är det inte att känna besatthet. Det är som en förälskelse. Det pirrar i kroppen, man undrar hur det ska sluta, om man kommer att bli besviken. Och hur underbart är det inte med vänner som delar samma besatthet. Häromdagen besökte jag författaren Maria Flinck som på sin kolonitomt har flera fantastiska irisar. Jag hade med mig två till henne och gick hem med tre. Det kallar jag gott utbyte. Dessutom fick jag veta att min höga ljusblå iris, som är ett kärt minne av en nu död väninna, heter silveriris, Iris pallida. En mycket gammal sort.

Som vi nyss kunde  höra i programmet Odla i P1, är det lätt föröka irisar eftersom de brer ut sig med jordstammar som ligger ytligt och går att enkelt att gräva upp och dela. En sann irisoman delar med sig till andra med samma läggning.

Knoppar av iris slår ut i ett glas, blomman varar en dag. Den bortre irisen med fenomenal blå färg, utan något namn, växer nu i min trädgård. Likaså den gula, undersköna, lågväxande irisen.  

Glad nationaldag!

 

The New Yorker, amerikansk veckotidning av klass, har en avdelning kallad Annals of Gastronomy som Hannah Goldfield svarar för. Svenskarna äter mer godis än något annat folk i världen, skriver hon och bekänner sin kärlek till svenskt lösgodis. Hennes lycka är stor, det har nämligen öppnats en ny svensk lösgodisaffär i New York med namnet Bon Bon on the Lower East Side (den förra som ligger i West Village, heter Sockerbit). Där handlar hon pick-and-mix candy som vita sockerbitar, pastellfiskar, lakrits, skumbananer, gula och vita ägg och mycket mera. Sedan går hon hem, tömmer påsen och darrar av förtjusning.

Hannah Goldfields artikel, som har rubriken How to eat candy like a Swedish person, fick mig att gå till lösgodisgondolen -- kanske hade produkterna från Dals konfektyr, Cloetta, Toms och Astra Sweets förbättrats dramatiskt under det senaste decenniet? Tappat i tillsatser, förlorat sin syntetiska smak? Blivit gourmetgodis? Men nej, de tjusigt färgade bitarna i alla slags former smakade lika hemskt som förr.

Ber att få önska alla en  fin nationaldag! Med lösgodis eller utan. 

Bläddra i Virginia Woolfs fotoalbum

Leonard Woolf

Få grupper har låtit tala om sig så mycket som den engelska Bloomsburygruppen. I dess mitt stod den uppmärksammade författaren Virginia Woolf men även de andra medlemmarna var kända personer, som till exempel konstnären Vanessa Bell, ekonomen Maynard Keynes och konstkritikern Roger Fry Det har skrivits böcker om dem alla. På konsthallen Artipelag pågår hela sommaren en omfattande utställning om Bloomsburygruppen. Den är väl värd en bus- eller båtresa från Stockholm till Värmdö.












Den som inte har möjlighet att åka till Artipelag kan istället gå in på nätet. På Youtube finns hur mycket som helst om Virginia Woolf och vännerna runt henne. På Virginia Woolfs födelsedag den 25 januari i år lät dessutom Harvard University lägga in hennes privata fotoalbum för oss alla att ta del av.

Virginia Woolf besökte aldrig Sverige men hennes man Leonard var här, åtminstone en gång 1911, året före bröllopet. Hans album visar flera bilder på Leonard, LSW,  tagna i Fiskebäckskil. 

Kvinnor måste höras mer

Boken Systrarna Beauvoir av Claudine Monteil gav mig mycket. Här finns likheter med systrarna Virginia Woolf och Vanessa Bell: en syster som blir världsberömd författare och en syster som blir konstnär. Bokens författare var nära bekant med både Simone de Beauvoir och hennes syster Helene och beskriver deras liv utan att skygga för mindre smickrande sidor. Jag visste inte att den bisexuella Simone de Beauvoir blev avskedad från sin tjänst på universitetet för att hon brukade inleda kärleksrelationer med sina unga kvinnliga elever. Eller att hon slutade sitt liv som tragisk alkoholist.

I Milano, där maken Lionel fått arbete som kulturattaché, ordnade Helene de Beauvoir en lunch till målaren Fernand Légers ära och placerade honom mellan den kvinnliga chefen för Milanos största bokhandel och kvinnan som förestod La Bura-muséet. Uppskattade målaren att få vara del av ett stimulerande, flödande samtal? Nej. När han gick klagade han hos värdinnan: "För en man är det förfärligt med kvinnor som pratar så mycket".

Ända sedan tidernas början har män lagt fast att kvinnor ska hålla mun. Tror någon att Horace Engdahl skulle ha förolämpat Sara Danius som han gjort, om hon hade varit man? Nej, män ger sig inte på män på det sättet, då visar man åtminstone en gnutta respekt.



Den engelska historikern Mary Beard, expert på antiken, har skrivit boken Kvinnor och makt. Där berättar hon om hur män under antiken tystade kvinnor och alltid hånade deras ljusa röster. En mörk röst visade på manligt mod, en ljus röst på kvinnlig feghet. En intellektuell från det andra århundradet bad sina lyssnare att föreställa sig att "ett helt samhälle  drabbades av följande märkliga åkomma: alla män fick plötsligt kvinnliga röster, och ingen man -- barn eller vuxen --  kunde säga någonting på ett manligt sätt. Skulle det inte vara fruktansvärt, och svårare att bära än någon annan plåga?"

"Kvinnliga politiker möter mest hat" var en rubrik i onsdagens morgontidning. En undersökning visar att kvinnliga kommunpolitiker utsätts för fler kränkande och elaka kommentarer i digitala miljöer än sina manliga kolleger. Det är förfärligt. Ändå -- även om det möter motstånd -- måste vi kvinnor ta ton och höras mer. Överallt och hela tiden.

Ansiktsblind -- så funkar det

Stora affischer på pendeltåget visar en man som kikar ut över havet och en text som säger: Hjälp mig att rädda Östersjön. Vem mannen är framgår inte av affischen. Antingen är detta någon vem som helst, en medelålders man på ett foto från en bildbyrå. Eller är han så känd att namnet inte behöver skrivas ut, alla vet.

Vad byrån bakom affischen inte vet är att massor av svenskar är ansiktsblinda och inte känner igen folk. Vi ser en medelålders man, inget mer. Vill man påverka oss med en bild på en kändis, krävs att  man talar om vem han är.

I går skrev Expressen om pappan som skulle hämta sin treåring och fick höra att sonen redan gått hem tillsammans med sin morfar. Fasa. Morfar inte bor på samma ort och skulle inte hämta sitt barnbarn. Personalen hade släppt iväg den lille pojken med en okänd man. Det är lätt att tänka sig pappans förfäran fram tills dess den okände morfadern upptäckte sitt misstag och kom tillbaka med barnet.

Här har två fel begåtts.
1) Alla vi ansiktsblinda, män som kvinnor, måste ta konsekvenserna av vårt handikapp. Fråga personalen och försäkra dig om att du hämtar rätt barn.
2) Personalen på en förskola måste vara uppmärksamma på att ansiktsblindhet är en utbredd funktionsnedsättning i vårt land. Varje gång det kommer en vuxen person som man inte känner väl, får man be om namnet och kontrollera att man inte lämnar ut fel barn.

Sigtunafjärden

Glad pingst!

Vid minnesstunden efter min bortgång kommer någon att ta till orda, så här: Säga vad man vill om henne, hon hade sina brister, men hon var en hängiven pomofil och en trofast klorofil.

Båda påståendena är sanna. Älskar äpplen och älskar alla tusen gröna nyanser som spricker fram på träd och buskar den här tiden. Klorofyll betyder grönt blad och klorofili är att älska alla gröna färger.

 
Den 21 maj 1860 skrev Henry David Thoreau i sin dagbok:
All vegetation har friskats upp av regnet. Gräset förefaller att stå perfekt upprätt och på tå, många centimeter högre plötsligt, på alla fält, det friskt gröna får övertaget över den bruna jorden på fälten. Färgen på den nya löven är överraskande. Björkarna längs järnvägsspåren, när jag susar förbi i tåget, blixtrar mot mig, gula som gulockra, deras löv liknar blommor mer än lövverk.

Brevet till Svenska Akademien

Vi kommer aldrig att få läsa det där brevet som Nobelstiftelsen skrev till restlaget i Svenska Akademien -- den är som vi vet en supersuperhemlig, totalt ooffentlig organisation. Men jag tror att brevet såg ut så här:

Kära kvarvarande medlemmar i Svenska Akademien!

Tack för det arbete ni har lagt ned under åren med val av nobelprisvinnare i litteratur. Ibland har vi höjt på ögonbrynen, men ni har säkert gjort så gott ni har kunnat.

Nu vill vi meddela att rådande omständigheter gör att vi i höst inte kommer att skicka över några nobelprispengar. Vi håller alltså inne med nobelpris i litteratur 2018.  Jag föreslår att ni meddelar omvärlden detta den 4 maj (så kan det se ut som om ni har kommit till detta beslut själva under ert torsdagsmöte den 3 maj).

Ni kan också säga i er kommuniké att det blir två litteraturpris hösten 2019. Om det blir Svenska Akademien eller någon annan institution som väljer dessa pristagare får Nobelstiftelsen återkomma till.

Vänligen,
Nobelstiftelsens ordförande