Konsten att resa

När jag ser mina vänner med go-fever, som Rudyard Kipling kallade sin stora reslust, undrar jag hur de orkar ge sig iväg så ofta. Det skönaste är ju varje gång att komma hem igen.

Efter att ha varit i Kazakstan i oktober och sedan kvistat över till Los Angeles den här månaden, ser jag mig plötsligt som en världsvan person som vet något om konsten att resa. Som berest person lämnar jag fram passet när jag checkar in, inget annat. Den där elektroniska biljetten som resebyrån skickade ger besked om avgångstider, flygtider, terminaler mm. Man får den för informationens skull och för att man antagligen skulle tycka att det var konstigt att inte få en biljett, men det är inget som behövs vid incheckningen.

Resenärer med långa ben ber att få plats vid nödutgång där benutrymmet är störst, så kallad exitplats. När flygvärdinnan frågar om du är beredd att hjälpa till vid en nödsituation, svara ett klart och tydligt "Javisst", annars får du flytta.

Beresta personer reser alltid längre sträckor med sovkrage runt halsen och stödstrumpor på benen. Skaffa en skön, mjuk, tjock, sammetsklädd sovkrage. Nu senast använde jag min uppblåsbara från 70-talet. Inte lyckat, på hemvägen kollapsade den.

Vissa plan (Swiss Air till exempel) har huvudstöd som kan vikas upp i gavlarna så att man får något att luta skallen mot.

Om du åker till USA och tycker att den där kakan till kaffet på planet ser god ut men du föredrar att lägga den i handbagaget och äta den senare, tänk om. När du köar vid säkerhetskontrollen kommer en tullhund att nosa upp kakan och du måste därefter köa vid en särskild avdelning för jordbruksprodukter innan du blir insläppt i landet.