Fast jag tycker att det är lite bisarrt att sitta och se 1300 människor äta middag -- publik spisning hör väl ändå gångna tider till -- gjorde jag ändå det i lördags lite uppsträckt i svarta jeans, svart polo och tulpanmönstrad slipover. För det var roligt att se Tomas Tranströmer sitta där vid honnörsbordet som välförtjänt Nobelpristagare.
Medan dansarna dansade och Romeo och Juliakören sjöng tänkte jag på Georges Simenon. Han trodde varje år att han skulle få Nobelpriset. Det år Camus istället fick priset drack Simenon sig full och gick hem och slog frun. Ska man skilja på författaren som kan vara en buse och hans verk som kan ha god litterär kvalitet? Ibland är det omöjligt, till exempel i fallet Simenon. Hans förhållande till kvinnor står i vägen för att jag ska vara intresserad av hans romaner.
Georges Simenon påstod för sin vän Federico Fellini att han lägrat 10 000 kvinnor. När hans fru Denyse fick höra siffran fnös hon och sa ”Pyttsan, 1 200 kanske”. Tolvhundra är också rätt många så hur hann han med? Han skrev ju faktiskt också väldigt många böcker.
Förklaringen är att Simenon var snabb i vändningarna. En bok tog bara sju, åtta dagar att skriva och två, tre dagar att skriva om (hade han lagt mer tid på att skriva om hade han varit närmare ett pris). För att kunna börja skriva var han tvungen att ha fyra dussin välvässade pennor uppradade på skrivbordet och han måste bära en särskild ”tur-skjorta” som skulle tvättas varje kväll.
Ett samlag, alltid med kläderna på, tog två minuter. Han tömde sig och det var inte mer med det. En gång kom Simenon in i hustrun Denyses kontor när hon arbetade tillsammans med sin sekreterarassistent Joyce Aitken. Han ville ha sex. Assistenten, som blev tillsagd att hon inte behövde lämna rummet, vände ryggen till paret på mattan och ett par minuter senare fortsatte arbetet som vanligt.
De kraftfulla lejonen står utanför Etnografiska Muséet i Stockholm som jag nyss besökte för att se en fin utställning med skatter från Afghanistan.
Fy usch en sån hemsk människa. Men jag måste i alla fall erkänna att jag läste hans Maigret-böcker när jag gick i sista ring. På franska med en Pariskarta bredvid så att jag kunde följa Maigret mellan braaserierna och längs gatorna. Jag hade önskat mig en resa till Paris i studentpresent och det fick jag också. Och där kunde jag gå omkring som en infödd och hitta både det ena och det andra. Tack och lov visste jag inte vad Simneon hade för sig under sina två-minuterspass borta från skrivbordet. Men sedan har jag ju hört att han gick på bordell och frun fick sitta i rummet utanför och vänta. Jag tror hon slapp vara i samma rum åtminstone. Lagom åt honom att Camus fick nobelpriset, men att ta ut det på hustrun .... jag saknar ord!!!
SvaraRaderaJag köpte själv en massa Maigret-pockets på franska under 70-talet när jag hade ambitionen att lära mig språket. Hade försökt med Colette men hon använde alldeles för många svåra ord för mig. Simenons språk var helt rätt för en nybörjare.
SvaraRadera"Maigrets jul" heter en översatt bok som jag köpte vid en biblioteksgallring. Kommissarie Maigret och hans fru Louise (hon hette faktiskt så men kallas nästan aldrig vid förnamn i böckerna)har ensamma firat julafton och bytt julklappar. Han fick en pipa, som vanligt. Hon fick en elektrisk kaffekokare av ny och förbättrad typ, "och dessutom, för att fullfölja deras tradition, ett dussin fint broderade näsdukar". Vilka trista julklappar! Undrar om Simenons fruar fick någon julklapp alls.