Arvet efter Q

Vilken tur att jag inte hade lagt undan min baddräkt, min ljusgröna badklänning (istället för badrock) och mina plasttofflor (skyddar mot stenig sjöbotten). Ljuvligt att få en vecka till med badväder.

Amiralerna har hittat vår kompost. Tre, fyra, ibland fem fjärilar  – med vingar i bruntvittorange - festar samtidigt på jäsande fallfrukt. Sländorna svävar snabbt förbi dem. Sländor är eteriska varelser, inte bryr sådana sig om äpplen. Allt de behöver är att dricka från daggdroppar på rosenblad.

Jag läser Q´s legacy av Helene Hanff. Titeln kan översätts till Arvet efter Q. Alla vi som läst och älskat författarens bok 84 Charing Cross Road – Helenes mångåriga brevväxling med ett antikvariat i London, en kultbok som blivit tv-serie, teaterpjäs och film – har enorm glädje av den här boken som kom 1985. Helene Hanff kan inte hitta på. Hon berättar om det som verkligen har hänt. Vi får läsa om hennes strävsamma liv  i New York (minimal bostad, alltid minimalt med pengar) och hennes resor till England. Allt skildrat med stor humor.

Q i bokens titel står för Sir Arthur Quiller–Couch, professor vid universitetet i Cambridge. Arvet efter honom, det som fick Helene Hanff att utnämna honom till sin guru, hittar man i hans bok On the Art of Writing som kom 1916 (samma år föddes Helene Hanff). Professorerna vid Cambridge bodde förr under terminerna i små lägenheter på campus vilket betydde att deras familjer fick lov att bo någon annanstans. Helene besöker Q´s lilla bostad och får veta att mannen inte bara var en begåvad litteraturprofessor och stor skribent, han var också extremt modeintresserad och bytte kläder tre gånger om dagen.

Känns kanske namnet Sir Arthur Quiller–Couch igen? Virginia Woolf refererar till honom i sin bok A Room of One´s Own. Där skriver hon om hur viktigt det är för en kvinna som vill skriva böcker att hon är ekonomiskt oberoende (och har ett eget rum med dörr som går att låsa). Tycker läsarna att hon betonar vikten av pengar alltför starkt så kan de ta del av vad Sir Arthur Quiller–Couch säger i sin bok. Han pekar på att de framgångsrika författarna – som Browning och Ruskin – var välbeställda. Q skriver så här: a poor child in England has little more hope than had the son of an Athenian slave to be emancipated into that intellectual freedom of which great writings are born. 

Men Dickens då? Q borde ha nämnt honom som det lysande undantaget: Dickens hade en fattig, eländig barndom men blev ändå en världsberömd, framgångsrik författare.