När han nu tafatt snubblade omkring, halvblundande för att kunna samla kraft till löpandet, i sin trögtänkthet alls inte tänkte på någon annan räddning än att springa vidare och nästan glömt bort att han hade tillgång till väggarna, som här visserligen spärrades av sorgfälligt snidade möbler med taggar och spetsar –då var det plötsligt något som slog ned bredvid honom, kastat med lätt hand, något som rullade iväg framför honom.Det var ett äpple; strax susade ännu ett efter honom; Gregor tvärstannade av skräck; det tjänade ingenting till att springa vidare, ty fadern hade beslutat att bombardera honom. Han hade fyllt fickorna ur fruktskålen på serveringsbordet och kastade nu äpple efter äpple tillsvidare utan att sikta så noga. De små röda äpplena rullade som elektriserade runt golvet och krockade varandra. Ett lätt kastat äpple snuddade vid Gregors rygg, men gled av utan att göra någon skada. Ett som följde strax efter trängde däremot rätt in i Gregors rygg; Gregor ville släpa sig vidare, som om den otroliga och överraskande smärtan skulle gå över i och med att han förflyttade sig; men han kände sig fastnaglad och sträckte ut sig på golvet fullkomligt sinnesförvirrad.
Ur Förvandlingen av Franz Kafka, övers. Caleb J Anderson och Karl Vennberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar