Min barndomsamnesi är närmast total. Jag minns inte mycket från det jag var liten. Några spridda minnen har jag, men är de sanna? Senaste tiden har jag ringt några personer från min barndomstid. En av dem är E, en granne från förr som jag inte talat med på mycket länge. När jag hade ställt mina frågor tog E upp islam. Han (som annars ger ett sansat intryck) är mycket rädd. Jag blir chockad. Inget jag försöker säga kan lugna honom, han är övertygad om att islam ska ta över Sverige. Detta var för en vecka sedan.
Jag tänker på E idag. Nu säger han kanske: "Var var det jag sa? Muslimer är farliga. Det här är bara början. Snart spränger de oss alla i luften". Hur många islamrädda finns det i landet? Och hur reagerar de efter sprängdådet på Drottninggatan? Jag blir orolig när jag tänker på hur mycket islamhat som det kan ge upphov till. Vi behöver inte ökade motsättningar i befolkningen. Vi behöver inte heller att statsministern uttalar självklarheter som ”detta är oönskat ”. Vad vi behöver är mer information om islam i Sverige och ökad integration.
Jag reagerade också på hans "oönskade" kommentar. Funderade ett tag på hur han kommit på en sådant konstigt ordval.
SvaraRaderaFör övrigt får vi väl det samhälle vi skapar (förtjänar?)
Jag läser i tidningen i dag att man i Fiskätra har byggt en kyrka och en moské under samma tak. Sådana grepp, som närmar invånarna till varandra, tror jag på. I Fisksätra fungerar grannsämjan bättre än på andra ställen, säger också en intervjuad imam.
SvaraRaderaJag efterlyser en mer avdramatiserad inställning till religioner.Jag tror att ev profeter och gudar hade/har humor. Profeten M skulle säkert ha skrattat gott åt karikatyrer och tom åt rondellhundar.
SvaraRadera