I början av september 1904 är August Strindberg dystrast av de dystra.
3 september
Lifvet är så sorgligt fult, vi menniskor så afgrundsaktigt onda, att om en författare skulle skildra allt hvad han sett och hört kunde ingen stå ut att läsa det. Det finns saker jag minns mig ha sett och hört, hos goda, aktningsvärda, omtyckta menniskor, men som jag strukit ut, aldrig förmått mig omtala, och icke vill minnas. Uppfostran och utbildning tycktes bara vara masker på djuret och dygden förställning. Det högsta vi komma till är att dölja uselheten.
----
Lifvet är mig ett straff! Ett helvete; för somliga en skärseld, för ingen ett paradis. Man rentav tvingas göra ondt och pina sina medmenniskor. Bara sken och villor, lögn, trolöshet, falskhet, autokomedier. "Min käre vän" är min värste fiende. "Min älskade" borde skrifvas "Min hatade".
6 september
Bref från Harriet, deri hon förödmjukar sig, vill lemna teatern och stanna hos mig; men jag hade redan skifvit till Millar att börja skilsmessan.
Gökklockan hos grannen hördes åter slå. Brukar båda ondt.
12 september
Såg en kalk på salsgolfvet. Dyster och bitter stämning. Har varit sjuk och tagit malört ett par dagar. Samma dofva intryck som septemberdagarna 1901.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar