Hemkommen från två veckor på Island suger jag i mig den svenska sommarvärmen. G tog emot mig med en stor bukett blåklint och doftande gulmåra och det kom mig nästan att gråta, så otroligt vackert. Men det finns stiliga blommor på Island också; särskilt förtjust blev jag i stora rabatter med en sorts prästkrage blandad med ringblommor (se bild) runt en gräsmatta mitt i Reykjavik. Blå lupiner är annars den mest spridda vildväxande blomman.
Det var kallt, blåsigt och regnigt i Reykjavik, inte sedan Eddan skrevs hade man haft så dåligt juliväder. Varje dag var en dålig hårdag när mitt sommartid på gränsen till lockiga hår låg platt och rakt. Nej, där kan man verkligen inte bo. Men jag vill gärna komma tillbaka.
Det verkar som om att har man börjat åka till Island så är man fast, man vill dit igen. I en bokhandel i Reykjavik stötte jag till exempel på en svenska som sa att hon åker ofta till Island för att hon gillar landet och hon gillar islandshästar.
Vad är det som lockar? Man vill ha svar. Island är så vackert, hur kan det vara så vackert? Reykjavik är en stad rik på kultur, hur kan en nation med bara 320 000 invånare ha en så fantastisk huvudstad? Islänningar äter saker som haj, val och föl -- hur är de skapta? Island är en gåta och man reser dit för att förstå lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar