Jag kan få höra att jag äter fort. Man ska skära små, små bitar och äta långsamt. Det anses bättre, mer kultiverat. Men då kallnar maten. Då går hela nöjet med att äta förlorat. Mina smaklökar vill ha varm mat. Inte ljummen soppa, inte halvkalla potatisar och, värst av allt, inte kall stekt fisk. Kall inkokt lax med skarpsås kan jag dra ut på, men kall stekt rödspätta är fasligt.
Jag är inte värst. I en bok fyndad på Lions loppis nyss läser jag att Montaigne (uttalas montejn, jag berättar det eftersom jag själv har uttalat namnet fel och fortfarande rodnar över det), som nyligen i P1 utnämndes till den förste bloggaren, åt väldigt fort. Han berättade själv om sin hast vid matbordet: ”I min brådska biter jag mig ofta i tungan och ibland i fingrarna”.
Visst har jag också bitit mig i tungan någon gång. Och i läppen. Aldrig i fingrarna.
Då är jag din raka motsats för jag har alltid varit sist med att ha ätit färdigt både på jobbet och hemma. Jag har helt saknat ditt rationella tänkande i det fallet. Min mor besökte en gång ett hälsohem (Igelkotten i närheten av Uppsala) och där fick hon lära sig att tugga 50 ggr på varje tugga. (Det var vegetarisk mat om nu det påverkar saken.) Men så extrem har jag inte blivit.
SvaraRaderaHu så hemskt att behöva tugga 5o gånger! Jag skulle inte bli gammal på det hälsohemmet!
SvaraRadera