Fast klockan kan ställas på väldigt många sätt, och visa ett stort antal tider, finns det en internationell tradition att alla klockor vi ser i skyltfönster och annonser i dag visar samma tid, tio över tio. Hur kan det komma sig?Ja men tänk efter, vad skulle klockorna annars visa för tid? Kvart i tre? Nej, det ser tråkigt ut med ett horisontalt streck över urtavlan. Halv tolv? Nej, inte heller ett vertikalt streck tilltalar ögat. Tjugo över åtta då? Absolut inte, då ser klockan sur ut, då har den neddragna mungipor, ingen vill ha den klockan på armen. När klockan är tio över tio ser den leende och vänlig ut, då lockar den till köp.
Jag vet inte om det har gjorts någon undersökning av i vilken grad vi påverkas av att se den där leende klockan i annonsen med visarna på tio över tio. Vad som har undersökts är hur människor påverkas av att se leende och arga ansikten. När vi ser en bild av ett ansikte med ilsken, sur eller butter min påverkas vi på ett negativt sätt, då går också våra mungipor ned utan att vi är medvetna om det. Och den som ser oss då, kommer också att få neddragna mungipor och samtidigt känna sig lite sämre till mods. Som ringar på vattnet fortplantas vår sura min och sänkta sinnesstämning. Det krävs att vi ser eller hör eller tänker på något lustigt för att våra munvinklar ska vända uppåt igen.
Med det här vill jag säga att vi har ett ansvar för den känsla vi förmedlar med vårt minspel, för vi smittar andra människor med positiva eller negativa känslor.
Det är inte helt enkelt att lägga in en kommentar på bloggen. Karin har därför skickat mig den här texten i ett mejl:
SvaraRadera”Fantastisk blogg som jag var helt ovetande om. Tack, nu har jag något att njuta av under mörka vintereftermiddagar. Läste de senaste inläggen just nu. Min morfar var urmakare och jag ställer alla stillastående klockor på tio över tio. Det lärde jag mig som barn. Mitt första barn föddes elva minuter över tio - en söndag. Jag var så nöjd med det. I min värld betydde det stor tur och lycka. Ändå hade hon den stora oturen att bli påkörd och dödad av en bilist som 16-åring. Då är det svårt att fortsätta le. Men jag ska tänka på vad du säger. Upp med mungiporna!”
Intressant med din morfar och det du lärde dig som liten. Så fruktansvärt vad som hände ditt första barn. Vi andra kan inte ens föreställa oss den smärta du måste ha känt. Jag önskar att detta inte hade drabbat dig och ditt barn.
Varma hälsningar, Görel