måndag 10 januari 2011

Rut och Ragnar på Stadsteatern


Jag har en teori att musiker och sångare lever länge. Jussi Björling, som vi ska fira i år, faller utanför ramen, han dog 49 år gammal. Många rockmusiker har också dött unga, men de är en egen sort. Annars är det märkvärdigt många musiker som når hög ålder.

Kanske håller sig också skådespelare vitala upp i hög ålder. På Stora Gatan ser jag då och då Inga Landgré som bor i Sigtuna. Hon blir 84 i år men är smärt, rak i ryggen och fortfarande verksam på teatern. Hon har tjockt stålgrått hår som jag avundas lite. Vi såg henne dansa i Stadshusets trappa under Nobelfesten nyss och dessförinnan var hon med i pjäsen Körsbärsträdgården. Yvonne Lombard och Meta Velander är ungefär lika gamla och fortfarande verksamma.

I går såg jag Kristina Lugns pjäs Rut och Ragnar på Stadsteatern. Ingvar Kjellson, 88 år i maj, spelar Ragnar och Meta Velander (hans fru) spelar Rut. De har bestämt sig för att skiljas efter 33 år och om två timmar kommer bilen för att hämta Ragnar och hans pinaler.

Det är inte lätt att leva samman men det är inte heller så enkelt att skiljas. Hur ska ceremonin se ut egentligen? Räcker det med att de lovar att göra sig av med varandra och inte älska honom/henne ”tills döden skiljer mig från livet?” Eller ska de bjuda sina vänner (som sedan också måste delas upp) till en skilsmässofest? Vem ska Ragnar ha till sin worst man? Ska de, som Rut föreslår, åka på skilsmässoresa och ha en svekmånad?

Ragnar ska flytta till Vera och börja ett nytt liv. Det är inte att börja ett nytt liv, det är ett miljöbyte, påpekar Rut. Får Ragnar komma och hälsa på under helgerna? Nej, säger Rut. Pjäsen är full av den absurda humor som är kännetecknande för Lugn men här finns också stor sorg och vemod. Äktenskapet blev inte vad handarbetslärarinnan Rut och hennes man studierektorn hade tänkt sig. Vi som fyllde salongen hade själva kommit upp i åren och vi gav de duktiga skådespelarna rungande applåder.

Citat från pjäsen: Vi har lovat att älska varandra hela livet. Om det är sant att vi inte älskar varandra längre, kanske det innebär att våra liv är slut nu?

2 kommentarer:

  1. Tror du inte att alla människor som har ett skapande arbete ofta blir gamla?
    För rätt många år se'n läste jag en bok om väverskor i Tennessee, och det slog mig att många blev så gamla. Jag plockade slumpvis ut 20 (tror jag) väverskor och kom fram till att medelåldern för dem låg på över 80 år. Många hade vävt ända fram till sin dödsdag. Ändå var det kvinnor som också hade slitit hårt i både hushållet och jordbruket.
    Margaretha
    som räknar med att bli minst 103, innan det är dags för obduktion

    SvaraRadera
  2. Att sjunga, musicera, spela teater, skriva, väva eller vara kreativ på något annat sätt ger upplevelser av flow, det är timmar när vi är totalt uppslukade av det vi håller på med och inte har tankarna på något annat. Alla kreativa sysslor som ger flow fyller kroppen med glädje och jag tror som du att det hjälper oss till ett långt liv. Jag arbetar på att få vara frisk till jag är 90, sedan får vi se.

    SvaraRadera