Bioromanen är på modet. Man tar biografiska fakta om en känd person och lägger till påhittade saker. Så har du en bok som säljer på grund av huvudpersonens kändisskap. Per-Olof Enquist har skrivit flera bioromaner och jag är kluven till alla. Läsaren får aldrig veta vad som är sant och vad som är sprunget ur författarens fantasi. Blonde av Joyce Carol Oates är en bioroman om Marilyn Monroe. Jag har mer nöje av en regelrätt biografi om filmstjärnan.Jenny Diskis bok Till den skrivande kvinnans försvar har Marie de Gournay (1565 - 1645) som huvudperson. Hon har verkligen funnits och hennes stora idol Michel de Montaigne har också funnits. Hon en lite överspänd adelsdam, han en godsägare, politiker och skribent. Hon var inte vacker – Diski beskriver henne som tafatt och klumpig med ett utseende som en häpen liten apa – och inte rik. Hon ville inte gifta sig, hon ville skriva och få stipendium från kungen. Detta stipendium fick hon aldrig men hon skrev några böcker och kom att förvalta Montaignes litterära kvarlåtenskap efter hans död.
När Marie 20 år gammal får läsa Montaignes Essäer svimmar hon, blir sängliggande och måste behandlas med tinkturer på prustrot för att få förståndet tillbaka. Behandling med prustrot blir en flera gånger återkommande behandling av Marie, enligt Diski. Prustrot kallar vi numera julros och jag läser på nätet att det inte var förrän omkring 1850 som man slutade behandla sinnessjuka med julros.
Marie de Gournay, med tankar som låg långt före sin tid, var bestämt en intressantare person än det våp som Jenny Diski gör henne till. Läs Montaignes Essäer istället. Finns att låna på ditt bibliotek. Ingen svimningsrisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar