”Slutligen var han framme vid Vermeertavlan; för hans minne stod den mera lysande, mer olik allt han kände till, men tack vare kritikerns artikel lade hade han för första gången märke till några små figurer i blått, sandens rosafärgade nyans och slutligen den kostbara materien i den lilla gula murytan. Hans yrsel ökade; likt ett barn som vill gripa efter en gul fjäril fäste han blicken på den dyrbara murytan. ”Så borde jag ha skrivit”, sa han.”
Det är Marcel Proust som berättar det här i På spaning efter den tid som flytt (femte delen, översättning av Gunnel Vallquist) om författaren Bergotte som vid åsynen av den vackra tavlan förstår att hans egna verk kommer till korta. När han står inför Johannes Vermeers tavla från 1600-talet mår han illa, tror att det är potatisen han åt till lunch som ger besvär och faller död ned i en hjärtattack.
Vermeertavlan i fråga finns verkligen -- Utsikt över Delft är titeln, se bilden ovan -- och man vet att Proust såg den på en utställning med holländsk konst i Paris 1921. Men tavlan innehåller ingen gul muryta, däremot ett gult tak. Så vad menade Proust med att skriva så här? Rader av litteraturvetare har debatterat frågan. Den troliga förklaringen -- att Proust som alla vi andra kunde minnas fel -- kommer inte på fråga, nej, det måste finnas en djupare orsak.
En understreckare av Kristian Fredén i SvD (17 maj 2011) behandlar en ny bok med titeln Being wrong. Adventures in the margin of error av Kathryn Schulz. Det är inte säkert att Prousts felskrivning finns med i boken som exempel på litterär felaktighet. Allas vår erfarenhet är att böcker ofta innehåller faktafel och Schulz har haft många exempel att välja på.
Schulzs bok behandlar alla slags fel, från synvillor till felaktiga domslut, medicinska diagnoser, profetior med mera. Världen skulle gå under i lördags den 21 maj, hade en amerikansk domedagsprofet förutspått. Nu vet vi att han hade fel.
Pär Lagerkvist föddes denna dag 1891.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar