Men så snart jag kommit in på landsvägen greps jag av hänförelse. På samma ställe där jag med min mormor i augusti hade sett endast äppelträdens lövverk och själva växtplats, där stod de nu i full blom så långt ögat nåde, höljda i en otrolig lyx, iklädda balklänning och med fötterna i gyttjan, utan fruktan att förstöra det underbaraste rosafärgade siden som någonsin skimrat i solens strålar. Havets fjärran horisont förlänade äppelträden en bakgrund som på ett japanskt träsnitt; jag böjde huvudet bakåt för att beskåda himlen, vars ånyo obrutna, nästan våldsamma azurfärg skymtade mellan blommorna, som tycktes vika åt sidan för att visa hela djupet av detta paradis. Under det blå valvet skälvde de rodnande blommorna lätt för en svag men kylig bris. En flock blåmesar slog sig ned på grenarna och hoppade mellan de överseende blommorna; det var som om någon amatör, förälskad i allt exotiskt och färgrikt, artificiellt hade skapat denna levande skönhet. Men den rörde en till tårar, ty hur långt den än gick i raffinerade effekter kände man att den var naturlig, och att dessa äppelträd de där de stod var lika hemma vid denna breda franska landsväg som en skara bönder. Plötsligt efterträddes solstrålarna av regndroppar; horisonten strimmades av ett grått nät som omslöt hela raden av äppelträd. Men dessa fortfor att resa sin blommande rosafärgade skönhet i vinden som blivit iskall i ösregnet: det var en vårdag.
Ur På Spaning efter den tid som flytt, fjärde delen, översättning Gunnel Vallquist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar