Det som hänt i Norge är förfärligt. Det är svårt att ta in. En påminnelse om vår utsatthet. Mina tankar går till alla de människor som sörjer efter att ha mist ett barn, en käraste, ett syskon, en vän, en kollega. Vi andra sörjer med dem och vi sörjer den tillit till omgivningen som vi har förlorat när en ung blond norrman kan vara en iskall massmördare, när en iskall massmördare kan vara utklädd till polis. Även i vårt land kan blåögda män med islamhat och förvridna psyken utvecklas till välplanerade extremister som hotar vårt demokratiska, mångkulturella samhälle; nästa gång kan våra politiker eller våra ungdomar utgöra måltavlan. Eller vi som reser med tunnelbanan.
Ska vi sluta vara verksamma och vänta på katastrofen? Naturligtvis inte. Vi får komma ihåg Luthers ord: Även om världen går under i morgon, planterar jag ett träd i dag. Det vill säga, vi måste vara aktiva med ett bibehållet mått av optimism. Tänk på den norska flickan som Jens Stoltenberg citerade: Om en människa kan visa så mycket hat, hur mycket kärlek kan då inte vi andra uttrycka mot varandra.
Bilden visar skulpturen Paret av Liss Eriksson, står vid gångvägen nära Waldemarsudde i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar