Känsla och uttryck

I På spaning efter den tid som flytt skriver Marcel Proust att det finns en ”bristande överensstämmelse mellan våra intryck och det sätt varpå vi vanligen uttrycker dem”. Jag tror att han har fel. Tycker vi att vinterdagen är skrämmande bister, går vi ut med rynkad panna och uppdragna axlar. En skön sommardag promenerar du och jag istället med svängande armar och ljusa ansiktsdrag.

När jag går hem efter morgonbadet hör jag trädgårdssångaren som släpper sina toner som pärlor från ett pilträd i ett sprudlande, medryckande bubbel. Trädgårdssångaren jublar över sommaren.

Jublar gör också jag när jag går omkring i trädgården och spottar fågelbärskärnor i en plåtburk, ett annat härligt sommarljud.

Jag slår upp trädgårdssångaren i boken Svenska fåglar, efter naturen och på sten ritade av bröderna Wright med text av Einar Lönnberg (tre tunga band från 1927 som jag ärvt från min moster). Det råder bristande överensstämmelse mellan den lilla fågelns apparition och den härliga sången. Knappt någon fågel har en så enkel dräkt, skriver professor Lönnberg. Om sången säger han: ”Det är något idylliskt fridfullt i denna sång, på samma gång som tonerna äro rena och klara. Trädgårdssångaren har en ganska lång och omväxlande visa, och när han är i tagen, föredrager han den gång på gång med blott korta uppehåll, alltjämt till samma njutning för åhöraren.”

Den som är riktigt glad har svårt att sitta stilla. En jublande glad unge hoppar upp och ned eller rusar runt, runt. Så är det med trädgårdssångaren också, han sitter inte stilla på grenen utan hoppar omkring i trädet medan han sjunger, inhämtar jag i fågelboken.