August Strindberg var prosopagnostiker, ansiktsblind. Det är jag helt säker på utifrån vad han skriver om sig själv i En Blå bok (som du hittar tillsammans med alla andra författarens verk på nätet, se http://runeberg.org/strindbg/). Strindberg var också en man som ofta plågades av störande ljud. Är kanske vi prosopagnostiker mer känsliga för buller än andra?
Ur Ockulta dagboken: "10 februari 1897 Jag vaknade denna morgon orolig. Natten mellan 10 och 11 togs jag ur sängen igen efter att ha hört en fruntimmersröst under mig. Dagen derpå den 11 lade jag mig på sängen på förmiddagen; genast gick någon ofvanför i vinden, stannade ofvanför min säng och slog igen ett lock. Åt middag hos Åke Hansson. Satt efter middagen och läste tidning, då bakom min rygg ett våldsamt buller hördes. Det befans vara en arbetare som lagade tröskeln. Flyttade plats sedan arbetaren ålagts tystnad. Straxt bullrade i vinden ofvanför mitt hufvud. På aftonen sutto Emanuel Geijerstam och jag i enskildt rum hos Åke Hansson. Nu hördes ett tassande i vinden liknande det jag hörde på hotel Munthe i Helsingborg. Jag frågade Geijerstam om han hörde bullret. Jo, han hörde det som en råtta. Jag invände: snarare som en katt. Under det följande samtalet röck det då och då i dörren.”
I går såg jag den nedgående, blodapelsinfärgade solen skicka rött ljus uppåt himlen. Ockulta krafter, skulle Strindberg ha sagt. Och G, som är gammal meteorolog, skulle ha talat om för honom att det är ett optiskt fenomen som kallas halo. När solljuset träffar iskristaller i moln eller dimma kan det uppstå halofenomen av olika utseende, det på bilden kallas pelare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar