Den kände neurologen och författaren Oliver Sacks berättade i The New Yorker den 30 augusti i år om sin ansiktsblindhet och sitt usla lokalsinne. Han har aldrig tidigare skrivit om detta, men de som läst min bok Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet från 2006 känner till hans svårigheter. Oliver Sacks hade nämligen den stora vänligheten att låta mig intervjua honom. Jag skickade flera frågor per e-post till hans assistent ena dagen och nästa morgon hade jag ett långt brev på tre sidor i min fax! Den upptagne, världsberömde mannen hade skyndat sig att svara och vad jag älskar honom för det. Några dagar senare fick jag samma text i ett pappersbrev.
Vill du höra Oliver Sacks berätta om sitt neurologiska handikapp prosopagnosi eller ansiktsblindhet, gå till www.thenewyorker.com och sök på Oliver Sacks. Då kommer du till en 13 minuter lång intervju (audio) med dr Sacks.
Insändarspalten i The New Yorker från den 20 september har ett brev från en man i Ohio som påpekar med anledning av Sacks artikel att polisens ögonvittnen bör testas för ansiktsblindhet, hur ska man annars veta om de är tillförlitliga. Det får man hålla med om.
En insändare skriver att hon har ett annat handikapp, hon lider av phonoagnosi eller röstagnosi. Alltsedan hon födde barn har hon inte kunnat känna igen bekanta röster i telefon. När hon hör en röst kan hon avgöra om det är en man eller kvinna, en ung eller gammal person men hon hör inte vem det är. Hon känner inte igen rösten hos sin man, sin syster, sin svärmor eller någon annan. Den förklaring hon har fått är att en komplikation vid hennes graviditet måste ha lett till att hon fick ett litet slaganfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar