Besökte Sigtunastiftelsens bibliotek på eftermiddagen igår -- hade fått för mig att jag måste låna och läsa Driver dagg, faller regn av Margit Söderholm – och där hade man redan fem minuter över ett lagt ut tio romaner av Mario Vargas Llosa på disken. Två hade gått iväg men jag la beslag på Till styvmoderns lov.Jag läste boken (min första bekantskap med nobelpristagaren) på drygt två timmar och kan berätta att de cirka 160 sidorna är uppbyggda kring sex kända tavlor som återges i slutet av verket. Boken är också uppbyggd kring Don Roberto, hans tonårige son Alfonso och hans vackra hustru Lucrecia.
Don Roberto är chef för ett försäkringsbolag på dagarna men resten av tiden ägnar han sig åt sin kropp och åt älskog med Lucrecia. Hans största intresse, efter erotiskt måleri, är att hålla kroppen ren. ”Badrummet var hans helgedom, tvättstället var offeraltaret och han själv var prästen som varje natt firade mässan som renade och frälste honom till livet”. Läsaren får detaljerade beskrivningar av hur Don Roberto rengör sina fötter, sina öron och sin näsa. Hela fem sidor ägnas åt bajsande.
Lucrecias väninnor har varnat henne för att styvsonen kan bli ett hinder för lycka i äktenskapet men det står snart klart att Alfonso avgudar sin styvmor. De två inleder ett förhållande som han avslöjar för fadern varpå denne kör ut Lucrecia.
På bokens baksida får man veta att Till styvmoderns lov är en sann njutning för alla historieberättandets narkomaner. En väldigt rolig bok, säger Per-Olof Enquist i DN i dag. Men jag blir beklämd av historien om den naiva, oförståndiga Lucrecia och den falske, förslagne styvsonen. Peter Englund har beskrivit Vargas Llosa som ”en pessimist som man blir upplyft av att läsa och som gör världen mer gripbar.” Det gäller inte för Till styvmoderns lov. Får lov att läsa något mer av Vargas Llosa som kan väga upp denna gubbsjuka bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar