Wilhelm Tham når Göteborg

Wilhelm Tham inte bara tar oss säkert genom Slöjdarna, Vetenskaperna, Frans Gustaf Oscar och alla de andra  slussarna på Göta kanal, hon bär oss tryggt över flera stora sjöar också. Om man inte kan använda hela fyra dagar till att resa från kust till kust, vilken delsträcka ska man välja? Jag föreslår sträckan Karlsborg vid Vätterns östra kust till Sjötorp vid Vänern. Där är naturen trolsk (se nedan) och där kan man bland annat se mängder av nattvioler nära stranden.

Vi hade blivit varnade för Vänern där det kan blåsa upp riktigt farliga vågor. Men det stora vattnet var lugnt och stilla och vi fick ingen användning för de sjösjuketabletter som G hade skaffat till resan. Överraskande för mig var att Vänern bjöd så mycket vacker skärgårdsmiljö (nedan).

Här har vår stolta båt lagt till i hamnen vid Läckö slott som vi gick i land för att bese. Som skydd för skrovet hänger på båda sidor av båten så kallade friholtare av björk som inte får vara för torr, då spricker de lättare. Friholtarna är ändå en stor förbrukningsvara -- det är ofta trångt i slussarna -- och besättningsmännen har hela tiden arbete med att plocka bort de trasiga och knyta på nya. I Sjötorp, där snidaren bor, hämtade vi upp ett nytt lager. 

Vår resa på Vänern tog slut i Vänersborg och därefter var det raka spåret till Packhuskajen i Göteborg. Detta var fjärde och sista rapporten från kanalresan sommaren 2013. Men vi lämnade Thammen med föresatsen: Vi reser igen! Och ser kanalen från andra hållet!

Mer från Göta kanal

Jag har ridit på mulåsna ned i Grand Canyon, jag har besökt Taj Mahal och jag har stått vid foten av Cheopspyramiden. Nu har jag alltså också åkt på Göta kanal som inte är mindre av ett underverk.

Resan med k-märkta Wilhelm Tham går i sakta mak -- det tog oss fyra timmar att avverka den dryga milen långa sträckan mellan Bergs slussar och Borensberg -- och man är hela tiden upptagen av att ta in allt: kanalens skönhet, varje spännande slussning, trädalléerna, de betande korna på den ena stranden och och fåren på den andra, de vackra husen.

När kanalbåten kommer måste vägtrafiken snällt stanna till och broarna (totalt 50 broar) öppna sig. Det var stora tunga broar som elegant lyfte sig uppåt i luften, det var broar som lika geschwint svängde åt sidan för vår skull och det var  mindre broar som snabbt rullade bakåt, in över landsvägen, när de såg Thammen komma. Den fjärde brotypen vi mötte var en mäktig järnvägsbro som hissade sig upp till 27 meters höjd för att tillåta oss och segelbåtarna att passera.

Så kallad rullbro som här rullat sig tillbaka ut över vägen till vänster

På två ställen åkte vi i akvedukter, det vill säga att under kanalen gick en väg där bilarna kunde passera obehindrade av kanaltrafiken.

Trots skollov och semestertider var det inte mycket trafik på kanalen. En dag dök dock systerbåten Juno upp och vi mötte henne babord babord (också en landkrabba fångade upp några eleganta sjötermer under de fyra dagarna). Jag skapade mig förresten en osviklig minnesregel för vad som är babord och styrbord. Bokstaven B  kommer före S och Ä kommer före Ö. Alltså är babord vänster och styrbord höger, lätt som en plätt.

Den fantastiska Göta kanal

Försalongen på Wilhelm Tham bjöd på ett litet bibliotek och där hittade jag en bok om H C Andersens resor i Sverige. H C besökte vårt land inte mindre än sex gånger och första gången, i juni 1837,  reste han på Göta kanal som då hade fem år på nacken. Till hans lycka var Fredrika Bremer ombord på båten -- henne ville han verkligen träffa! - och båda iakttog vad den danske författaren beskrev så här: "Säven och blommorna i vattnet blir liksom rädda för båten och dyker ned". Växterna dyker fortfarande när båten plöjer fram i vattnet och jag har läst att det beror på strömmar som bildas när skrovet pressar undan vatten i den smala kanalen.

Bråttom är ett ord som kanalresenären inte känner längre. Ombord på båten finns tid att iaktta allt. Bland annat de rara slussvaktarbostäderna uppförda på 1890-talet som kan skilja sig litet åt men alltid är målade i honungsgult. Det ansvarsfulla arbetet att sköta slussar och broar utförs numera av säsongsanställda ungdomar som pluggar på vintern och majoriteten är kvinnor -- bara slussvakterna är en stor grupp på över hundra personer.

Slussarna öppnas numera med knapptryckningar men vid Borensberg har man behållit en sluss som öppnas med handkraft.

H C Andersen  och Fredrika Bremer måste, som alla vi ombord på Wilhelm Tham, ha fascinerats av ett så  storartat bygge som Göta kanal. Tänk att det gick att gräva en kanal genom Sverige! I början på1800-talet när grävmaskiner och traktorer inte fanns! Hela 58 000 tusen soldater lär ha blivit kommenderade till uppgiften.

Vi åkte snabbtåg tillbaka till Stockholm och så hemskans fort det gick. Ingen chans att studera träd, buskar,  blommor och vackra hus längre -- allt utanför fönstret flöt ihop till en grön ridå! Men H C Andersen skulle ha myst även på snabbtåget och han skulle ha sagt "Hvidunderligt, så känns det alltså att flyga!"

Med Wilhelm Tham på Göta kanal

G och jag har fått varsitt certifikat att visa upp och skryta med, det är inte varje dag man får ett sådant. Vi har nämligen rest från öst till väst -- Söderköping till Göteborg -- via Göta Kanal med den stolta, 101 år gamla passagerarbåten Wilhelm Tham. Tham var direktör för Husqvarna vapenfabrik men vad som gjorde att båten döptes efter honom har jag inte lyckats utröna. Någon som vet?

Kanalresan var en storartad upplevelse -- rik på intryck, så annorlunda. Två ord kommer för mig: maklighet och tillit. Maklighet för att båten glider långsamt fram i den ofta ganska smala och grunda kanalen. Thammen gör 3.5 knop i kanalen och det är en behaglig fart som påverkar resenären att själv sakta ned och slappna av. I en solstol på bryggdäck till exempel. Alla uppvarvade människor borde göra en kanalresa och komma till eftertanke.

Vi hade sol alla fyra dagarna som resan tog förutom en eftermiddag när det regnade litet och vi tog vår tillflykt
 till försalongen på shelterdäck (t h nedan).

På shelterdäck ligger också matsalen där passageraren bjuds två rätter till lunch och tre rätter till middag.  Man får sina bestämda platser från dag ett och våra bordskamrater var ett trevligt par från Göteborg med marina erfarenheter -- motorbåt på västkusten och två lastfartyg på Kongofloden -- som vi lärde oss mycket av. Till exempel att Wilhelm Tham inte är ett fartyg, det är en båt. Fartyg är större.

Den sista kvällen stod en svensk flagga på bordet. Var det någon av oss som hade födelsedag? Nej, det var kaptenen som hade bestämt sig för att äta middag i matsalen och ville sitta vid vårt bord (jag tror att det var våra bordsgrannar redarparet som han ville träffa). Men vilken tur, nu kunde vi fråga kapten om allt möjligt och  få lyssna till anekdoter från kanalen.

Hytten var liten. Då menar jag trång. (Om ni är två, och stadda vid kassa, boka var sin hytt.) Vi hade små väskor som vi kunde skjuta under den nedre sängen, hur de med större väskor bar sig åt förstår jag inte, det fanns ingen plats på golvet. Men hytten är bara för att sova i, den vakna delen av dygnet vill man vara på däck för att inte missa något. Det kunde bli varmt, men det var inget problem, alla ställde upp hyttdörren för att få in den svala nattluften.

Hytten gick inte att låsa och det är här tilliten kommer in. Först blev jag häpen -- skulle jag verkligen inte få låsa om min tandborste och mitt nattlinne? Som om det skulle behövas! Wilhelm Tham är en tillsluten värld  med 10 förträffliga besättningsmän och 27 lika förträffliga passagerare -- varför skulle jag inte ha förtroende för dem? På det här sättet står hytten alltid öppen och välkomnande och det är väldigt skönt att slippa trassla med nycklar. Tillit gäller baren på bryggdäck också -- man tog vad man ville ha ur kylskåpet och skrev sitt namn på en lista. Reseberättelsen fortsätter  i morgon!

En miljon klockor

A million bells är namnet på den här fina, småblommande petunian som vi fick för en månad sedan och sedan dess blommat outtröttligt på glasverandan och blivit allt större! Fick rådet att klippa bort vissna blommar varje dag så blommar den ivrigare och det verkar fungera. Förklaringen är att växten annars bildar frön och det är en energislukande process. Slipper den det, kan växten satsa mer på blomningen.

Möte med liten större hackspett

Liten trött unge av större hackspett satt på gräsmattan och sov. Det strövar många katter omkring i grannskapet så G lyfte upp fågelungen som flyttade sig raskt till hans axel. Där ville den fortsätta att slumra men fick istället sovplats i ett äppelträd. Vi hoppas att det gick bra, morgonen efter var ungen borta.

Doftande iris

Marcel Proust skriver om doftande iris i sin roman På spaning efter den tid som flytt.  Jag ifrågasätter inte ett ord från Proust men varför hade jag aldrig känt att iris doftar? Därför att jag inte gått tillräckligt nära. Den här sommaren har jag gått in för att upptäcka irisens väldoft.

Jag säger inte var men på en liten gata i Sigtuna, inte långt från muséet, ligger den allra vackraste lilla trädgård. Jag låtsas gärna att jag har ärende åt det hållet bara för att få titta in över den låga muren.  Där hittade jag häromdagen denna vackra, doftande iris i rosablå toner som för tanken till Paris.

Nedan en mindre blå iris som fanns på  tomten när vi flyttade hit, doftar svagt. Den gula irisen är vildväxande vid Mälarens  stränder och kallas lustigt nog svärdslilja, doftar inte.  Längst ned en större blå iris som vi fått av vänner, doftar starkt. 

Skön midsommar!

Min reseberättelse från England tog tvärt slut. Smärre olyckor inträffade nämligen -- jag däckade på grund av  influensa medförd från utlandet, datorn pajade och sedan var det modemet som fick kortslutning. Åskan? Utan internetuppkoppling känner man sig avsnörd från världen men nu är jag på banan igen.

Det är naturligtvis i dag, på midsommarafton och sommarsolståndets dag, som man ska vara i Stonehenge bittida och se solen lysa in mellan två särskilda stenar. Jag var där för tre veckor sedan och imponerades av hur välordnat det var för oss turister som kunde gå runt och lyssna på små föredrag som ges på svenska och säkert en massa andra språk i en liten apparat.

Platsen för Stonehenge började användas som kultplats för omkring 5 000 år sedan. Först var det en cirkulär jordvall, därefter en träkonstruktion och sedan en stenring. Ingen vet hur man fick dit alla jättestenar eller hur man fick upp de tunga överliggarna, stenarna som vilar överst. Ingen vet heller vad Stonehenge användes till.  I alla fall har det med solen att göra, helt klart.

Svenska Dagbladet har en stor artikel om Stonehenge i dag och där läser man att en ny bok ger svar på många frågor: Stonehenge complete av Christopher Chippindale.

 Glad midsommar!

Resa i södra England - 2

En professor i engelska vid Magdalen College i Oxford, Simon Horobin, har chockat alla genom att föreslå en förenklad  stavning av språket. I Middle English fanns det 500 sätt att skriva ordet through, till exemel drowgh, trowffe, trghug och yhurght, säger han. Alla skrev som de ville! Det är inte vad han förespråkar men i dag skulle man kunna enas om att göra det lättare för sig och skriva  till exempel thru istället för through och lite istället för light.  Gillar! Easier för engelsmännen, lättare för oss andra.

 I Oxford såg jag stressade studenter skynda gatan fram i svart cape och vit nejlika i knapphålet och jag såg gamla forskare med portfölj och inåtvänd blick -- en av dem kan ha varit professor Horobin! Klappade på mäktiga världsberömda byggnader som Bodleyan library och Christ Church College.

Christ Church College

En av ingångarna till Bodleyan Library

Resa i södra England -- 1

England har genomlidit den kallaste våren på 50 år men det är som man säger i Tyskland: när änglar reser skiner solen. Så fort vår svenska grupp anlände för en veckas rundresa i södra England bättrade sig vädret och solen kom fram.

Jag visste att jag var i England när jag såg de här blommiga, Barbara Cartland-inspirerade skyltningarna i en butik. De små huvudprydnaderna kallas fascinators och är mycket populära. Vi mötte ett bröllopssällskap på ett hotell och flera unga damer bar fascinators.

The Daily Telegraph ger de vilsna råd. Har du kort hår, välj en liten pill box. Har du kort hals, undvik en bredbrättad hatt. Begåvad med snygga kindben och vill framhäva dem? Satsa på en asymmetrisk hatt som går ned över ena ögat.

.

 Ute i trädgårdarna och parkerna blommade det. Många husfasader prunkade av enorma blåregn,  min stora favorit.

Den  gröna hästen är tillverkad av taklök.

Blomman på bilden är bluebells, Hyacinthoides nonscripta, Englands mest älskade försommarblomma som kan bilda hela mattor i lundarna. Någon vid blå matta utan slut fick jag inte se men det var roligt att få möta blomman och känna doften. Onda saker händer den som plockar den magiska blomman. Jag inte ens rörde vid den.