Jag har mött mig själv som jag var i 20-årsåldern. Inte genom att läsa en gammal dagbok utan via en packe brev som jag skickade till A och nyss har fått tillbaka. Om jag har trott att jag alltid gick omkring lite lätt deprimerad så motsägs det av breven. Jag är ung och hittar ofta saker att vara lycklig för. Våren 1963 är jag förlovad och har upptäckt sex. Jag skriver så här till A som jag kallar nucka:
”Var förvissad om att lika fast övertygad som Du är i dag om att en ungkarlstillvaro är det bästa för dig, lika glatt kommer Du en dag att slänga dina reservationer gentemot det andra könet och även Du segla in i tryggheten. Och till dess: umgås med trevliga människor (läs män) och vad Du än gör så håll inte på Dig! Ja, jag menar allvar! Naturligtvis vet jag att för intellektuella kvinnor betyder det erotiska inte så mycket men alla människor har dock ett kärleksliv och de är de lyckligaste som får utlopp för det. Se där mitt nya evangelium! Som Du kanske förstår är jag inne i en av mina ”jag-är-så-gränslöst-lycklig-perioder” då hela världen är vänlig och alla människor är underbara och jag själv svävar fjäderlätt på små moln”.
Man måste le åt den naiva unga kvinnan som är så ivrig att sprida sitt evangelium. Unga människor i dag är mer medvetna och sofistikerade. Undrar var hade jag fått mina idéer om intellektuella kvinnor ifrån. Gav den tidens kända intellektuella ett så blodfattigt intryck? När jag försöker tänka efter vilka de var, kommer jag inte på någon enda. Simone de Beauvoir kanske.
Och var jag lite manisk på den tiden? Svängde från euforisk till ledsen? Breven ger aldrig uttryck för olyckligast-på-jorden men ibland är jag ”inte på brevskrivarhumör” Då berättar jag bara om filmer jag har sett (till exempel Jules och Jim som jag tycker om) och böcker jag har läst (till exempel Madame Bovary).
Hur det gick? A gifte sig så småningom. Jag gifte mig och jag skilde mig. Kärlek kan göra en rusig men kärlek kan också ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar