”Det jag tycker är så tråkigt med havet är att det inte finns några blommor i det. Tänk er fält med stockrosor och violer mitt ute på oceanen. Så gudomligt!” säger mrs Dalloway i Virginia Woolfs debutbok Resan ut. Den kom 1915 men har först i år översatts till svenska.
Ja, tänk om det funnes fält med prunkande blomster i havet istället för det förskräckliga som nu virvlar runt där: plast, plast och åter plast. Stillahavssoptippen med plastavfall beräknas av vissa bedömare täcka en yta stor som Nordamerika. Plasten bryts ner av solljuset till små partiklar som flyter strax under havsytan (går därför inte så lätt att fånga med kamera) eller sjunker till havets botten och bildar jättetjocka sediment. De små partiklarna absorberar gifter i vattnet, äts sedan av små djur som i sin tur äts av större djur i havet.
Den här veckan avseglar Plastiki, en 60 fot lång katamaran byggd av 12,500 återvinningsbara plastflaskor med besättning på sex personer under befäl av den unga kvinnliga kaptenen Jo Royle. Seglatsen går från San Francisco rakt igenom Stillahavssoptippen (The Great Pacific Garbage Patch). Meningen är att Plastiki ska fästa vår uppmärksamhet på den enorma miljöfara som havens plastinnehåll innebär.
Ska vi sluta använda plastpåsar och plastflaskor? Helst. Ska vi åtminstone se till att den plast vi använder inte hamnar i våra vattendrag för att sedan gå ut i havet? Det är nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar