Aldrig på Ikea

Nu ska jag säga som det är, fast det kräver mod: jag har aldrig varit på Ikea. Jag vet att det låter orimligt men är inte desto mindre sant. Har aldrig blivit av, det har alltid kommit något emellan. Ikea låg långt utanför City och jag hade inte bil. Senare, när jag hade bil, behövde jag inte fler möbler. Jag förstår att det är bristen på Ikea-poäng som ger den molande känslan av utanförskap.

Fast jag tvingas inte leva ett fattigt liv utan möbler från det stora varuhuset för det. I hallen står en röd byrå som jag föll för direkt jag såg den på en skol-loppis på Stora Torget i Sigtuna. Den har sex lådor, vågig framsida och en läcker klarröd plastig yta.

Byrån påminner om en underbar klarröd plastig axelremsväska som jag fick en sommardag när jag var sju år; alltsedan den dagen har jag varit svag för det som är rött och blankt. När byrån stått bra länge i hallen talade en bekant på besök om att den kommer från Ikea. Vet någon vad den kan heta? Och får man vara så förtjust som jag är i den röda byrån? Ja, det får man. Läs vad Sigmund Freud skrev till sin fästmö Martha under förlovningstiden:

Bord och stolar, sängar, speglar, en klocka som påminner det lyckliga paret om tidens gång, en fåtölj som man kan skönt dagdrömma i under en timme, mattor som hjälper husmor att hålla golvet rent, lakan ombundna med vackra band i ett skåp och klänningar efter senaste mode och hattar med artificiella blommor, tavlor på väggen, glas för vardagsbruk och andra glas för festliga tillfällen ..... Ska vi bry oss om sådana trivialiteter? Ja, tveklöst.