När Ränderna kom ut i mars i år sparade jag allt som skrevs om boken och författaren Magnus Florin i DN och SvD. Jag lovade mig själv att läsa boken. Först nu har det blivit av.Ränderna är en tunn, annorlunda bok på 100 sidor som man gärna läser flera gånger. Sorgen är randig, kan barnet säga för det orkar inte vara ledset hela tiden. Ränderna handlar mycket om sorg men här och där bryter författarens lekfullhet igenom.
Huvudpersonen är Magnus Florin själv. Han möter två vägviserskor, en kvinnlig konstnär kallad M (hon identifieras i en tidningsartikel som Maria Miesenberger) vars bilder han fångas av och skriver texter till och S, en psykoterapeut som arbetar med barn på ett institut. Både S och institutet finns på riktigt men namnges inte. Under besök hos S får författaren insikt i den lekterapi som institutet använder och som han kanske själv genomgick, då när han var sex år.
Magnus Florins mor tog sitt liv när han var liten. Av boken förstår man att hon gjorde som Virginia Woolf, hon gick ut i vattnet. Magnus Florin har en livslång upptagenhet av ränder. Han säger i en intervju att så fort han kommer in i ett rum, noterar han alla ränder. Den upptagenheten, tror han, går tillbaka på att han som barn brukade stå vid en träbrygga och se efter drunknade som skulle komma flytande. Vågorna bildade ränder i vattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar