Såg rymdeposet Aniara på Stadsteatern i Stockholm i lördags. Publiken släpps in via scenen och det var svårt att hitta sin plats på balkongen; förmodligen ingick den kaotiska känsla man fick i föreställningen. Publiken skulle direkt vändas lite upp och ned.
Harry Martinsson började skriva Aniara 1953 och det publicerades 1956. Handlingen: Rymdskeppet (goldondern) Aniara flyger med 8 000 emigranter från Doris dalar (jorden) till Mars när den kommer ur kurs och styr mot Lyran, 26 ljusår bort från jorden. Besättning och passagerare, alla fångar på rymdskeppet, måste hantera vetskapen att ingen räddning är möjlig. Allt man har är ett liv tillsammans ombord på Aniara tills förråden tar slut.
Chefone, Aniaras befälhavare (Ingvar Hirdwall), försöker hålla hemligt hur illa ställt det är, men genomskådas av mimaroben, som har en huvudroll och spelas av Sven Ahlström.
En mäktig och tankeväckande föreställning om jordens och människans utsatthet. Kommer jorden att dö? Eller finns det fortfarande tid att rädda den? Önskar att jag hade läst texten innan. Nu var det svårt att uppfatta allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar