Jag har bråttom till tandläkaren när jag möter S på Stora Gatan i Sigtuna. S och jag måste ha träffats hundratals gånger. Nu svarar han mig med ett vänligt hej men jag ser att han inte känner igen mig. Fast jag är fullt medveten om att S har svårt att känna igen ansikten, och fast jag själv är ganska ansiktsblind, känns det konstigt. Hur ska då människor med fullgott minne för ansikten och utan kunskap om prosopagnosi uppleva det, när deras vänner och bekanta inte känner igen dem? Snorkig och självupptagen kan de tänka om den som inte hälsar.
Det senaste numret av Forskning och Framsteg innehåller en intressant artikel om ansiktsblindhet, även kallat prosopagnosi. Där berättar bland annat biologen Maria Bergström att hon har en skarp blick för detaljer och känner igen många sällsynta växter i naturen där andra bara ser grönska. Ansikten har hon däremot svårt för, en gång presenterade hon sig tre gånger samma dag för en ny chef på jobbet. Pinsamt, minst sagt. Maria Bergström startade förra året en grupp för ansiktsblinda på Facebook.
Kanske finns det hopp för oss med nylleglömska. I artikeln berättas om några ansiktsblinda som dagligen övat på ansiktsbilder i datorn och faktiskt blivit duktigare. Tills vidare är det bästa vi kan göra att ta till olika strategier. En är att berätta för alla om vårt dåliga ansiktsminne så att vi slipper bli avfärdade som nonchalanta. Andra strategier finns beskrivna i min populärvetenskapliga bok Vem var det där? En bok om ansiktsblindhet. Den innehåller också förklaringar till ansiktsblindhet samt intervjuer med ett stort antal kända och okända människor med handikappet, bland annat neurologen Oliver Sacks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar