Musikaliska katter

TV1 kör en ny serie om hundar som många protesterar emot. En hundintresserad familj får möta sex hundar och röstar bort en efter en för att till sist behålla en enda. Är det värre än att rösta bort människor i Robinson? Ja, sa en röst i radio, för Robinson söker människor sig till, men hundarna har inte haft något val.

Arma hundar, hur många gånger har de ett val? De skulle aldrig gå fot och äta pellets och anmäla sig till cirkusskola om de fick välja. Jo, de skulle nog gå i cirkusskola ändå. Hunden tycker det är roligt att få lära sig saker, säger min granne. Agnes, en smart terrier i vänkretsen, kan nu dansa, gå i åttor, göra high five med vänster tass, hälsa med höger tass, hoppa genom ring och mycket mycket mer.

Faktiskt alla pratar om hundar i år. Jag vill tala om katter. Är katter musikaliska? Har vissa absolut gehör och andra bryr sig inte? Jag frågar för jag har just läst ut boken Taken care of, den engelska poeten Edith Sitwells självbiografi. Hon tyckte om katter och skriver att hennes egen kisse var passionerat förtjust i sången Baby don´t be blue framförd av High Hatted Tragedian of Song (Edith är vag men jag gissar att detta var på 1930-talet). Har förgäves sökt stycket på nätet.

Jenny Lind brukade sjunga för sin katt. Det var så hon upptäcktes. Jenny satt i ett fönster mot Kungsträdgården i Stockholm och sjöng för sin katt när jungfrun hos en operadansös hörde henne och talade med sin matmor om flickan. Det ledde till att lilla Jenny fick provsjunga för operachefen greve Puke. Jenny blev elev vid Operan endast nio år gammal och debuterade på scenen ett år senare. Hon uppmärksammades och Dagligt Allehanda spådde barnet en stor framtid.