Skriva om det

Prata om det, ja det ska vi göra. Den som varit utsatt för ett övergrepp har allt att vinna på att inte hålla tyst. Därför är det underbart att människor har börjat öppna sig och berättar om övergrepp som drabbat dem, till exempel sexuella övergrepp i gråzon eller otvetydig svartzon. Gå till #prataomdet och läs berättelser skrivna av kvinnor (och några män).

Vår hälsa gagnas av att vi berättar om uppskakande händelser som vi varit med om. Det finns många studier som visar det (mer om det i min bok Tankar om glädje och vardagslycka). Att traumatiska upplevelser, som gnagt långt inne i själen under flera år kanske, får komma ut är positivt för din mentala och fysiska sundhet. Du behöver förstås inte publicera dig på nätet. Det räcker med att du skriver av dig, sedan kan du lägga din berättelse i en låda eller riva sönder den. Det viktiga är att du får ned din berättelse på papper -- det är ett sätt att tänka över den, bearbeta den och skjuta den ifrån dig så att den inte tynger dig lika mycket längre.

Skriv om det som plågar dig! James Pennebaker, en av dem som forskat på effekten av att skriva av sig, har lagt sina skrivråd på nätet; sök Pennebaker och sedan Writing and Health: Some Practical Advice. Här är några av råden:
1. Skriv om sådant som du tänker mycket på eller som du känner stark oro för
2. Skriv om det du drömmer om
3. Skriv om sådant som påverkar ditt liv negativt i alltför hög grad
4. Skriv om sådant som du har undvikit att tänka på under lång tid

Skriv om samma sak under en halvtimme varje dag eller skriv om ett nytt ämne varje dag. Om du inte vill eller kan skriva, så tala in din berättelse, det hjälper också, säger Pennebaker.

Det finns små vardagskränkningar som inte är ett dugg traumatiska men ändå kan lämna en smått skakad. Sådant kan man också skriva av sig. Som jag gör nu:
När jag senast var på biografen i Sigtuna för att se en föreställning från Metropolitan Opera kom en ensam, välklädd man och satte sig intill mig. När ljuset hade släckts ville han lägga sin arm på armstödet. Självklart hade han rätt till det, vi kunde turas om, men just nu var det mitt. När mannen kände att armstödet var upptaget, försökte han knuffa bort min arm. Skulle han ha gjort likadant mot en manlig stolsgranne? Nej, det hade ju varit oförskämt. Det är lika oförskämt att göra så mot en kvinna, men den för mig okände mannen tänkte inte på det viset. Jag hade aldrig tidigare stridit om ett armstöd men nu var det skarpt läge. Nej, det blev inget trevligt småprat i pausen.

Borde jag inte ha förståelse för mannen? Jo, det borde jag. Han är van vid att breda ut sig. Hans fru låter honom ha hela stödet hela tiden. Men jag vill se honom som påverkbar. Han kommer att inse att det är nya tider, jämställda tider.